Startar på ny kula

För många är nog årsskiftet tidpunkten för en nystart. För mig har september kommit att bli tiden för att gå in i någon slags oprövad fas.
I fjol hoppade jag på en anställning och började träna på ett nytt gym i början av september. I år går jag ner i arbetstid och kör en sockeravgiftning. 

Om jag börjar med kampen mot mitt sockerberoende: Vad förfärligt och samtidigt härligt det är att försöka tygla mitt ständiga sug efter sötsaker. Nu är det femte dagen som jag inte ätit något socker (förutom fruktsocker): Inget godis, inga kakor, inga flingor, ingen juice, inget halv- eller helfabrikat. Inte ens tuggummi, som jag annars tuggar ständigt. 
Under dessa fem dagar har jag upplevt en helvetisk abstinens. Jag har kallsvettats, varit lättretlig och haft en blixtrande huvudvärk. Nu börjar abstinensen lägga sig, men jag kan inte påstå att jag mår bättre nu jämfört med en vanlig vecka. Men bara känslan av att kunna stå emot bullfikat på jobbet och förfrågningar om att äta ute känns som en seger. 

Sedan kanske jag sitter där, med handen i kakburken nästa vecka. Jag har ingen plan för hur jag ska gå vidare i avgiftningen efter denna vecka. Målet är för tillfället är bara att motstå alla frestelser tills på måndag. 

Och sedan det här med arbetstiden... Nu jobbar jag 75 procent. Det är inte självvalt. Jag fick lite lätt panik först när min arbetsgivare meddelade att de inte kunde erbjuda mer tid än så. Såg min ekonomi rämna, eller nåt i den stilen. 
Men nu – när jag bara jobbat fyra dagar denna vecka och har ytterligare en tredagarshelg framför mig – finner jag mig i situationen. 
Hur kul det än må vara att jobba är det ännu kuligare att vara ledig.

Ett axplock av min kost i veckan. Utom det längst nere till höger då, som var det som mötte mig på vardagsrumsbordet när jag kom hem i måndags... Johan kan konsten att fresta en.