Vi klarade det!

När jag vaknade i lördagsmorse var förutsättningarna inte de bästa för en lite längre cykeltur. Förkylningen som legat och ruvat några dagar hade så sakteligen börjat bryta ut och termometern visade ynka fem grader utomhus. Brr. 
Turligt nog hann både förkylningssymptomen lägga sig och graderna höjas lite innan det var dags att trampa iväg. Vid halv nio-rycket lämnade vi Umeå, med målgången i Lycksele som en hägring 13,5 mil bort.

Nio kilometer in i cyklingen hasplade mamma ur sig "min kondition är inte på topp". När vi knappt hunnit tre mil trodde jag ärligt talat att hon skulle ge upp. 
Då vi stannade till en bit utanför Vindeln för lunch – efter att vi passerat en överkörd, stackars hare och cyklat fel enligt mammas uttänkta rutt och istället hamnat på samma väg som jag avverkade i fjol – uppdagades det att mammas broms legat på under alla de sex första milen. Inte undra på att det gick tungt för henne. Stackarn. 

Efter den lilla upptäckten gick resterande sträcka som en dröm. Vi lyckades skaka av oss regnet, jag hälsade på alla kor längs vägen och vi skrattade och sjöng. Åtminstone tills vi gick in på slutspurten. Med en mil kvar förvandlades mina knäskålar till två geléklumpar som var näst intill omöjliga att få styrsel över. Då trodde jag att jag skulle ge upp. 

Men som genom ett under lyckades jag bemästra geléklumparna (och de, i ärlighetens namn, annars väldigt stumma benen) och trampa hela vägen in i mål. 
Väl där, hemma hos mamma, mötte Micke oss med varsin öl som vi firade vår bragd med. Lite senare öppnade han även skumpan – fast den somnade jag ifrån, konstigt nog. 

Cykelturen tog allt som allt över nio timmar. Inget fartrekord – men vafan! Lyckas man cykla en jävla lång sträcka på en treväxlad cykel, lyssna på gnäll de första tre timmarna, sedan upptäcka att gnället var befogat för att en dum broms ligger på och slutligen bemästra två geléklumpar till knän gör man det fasen bra. Vi gjorde det bra! 
Och nästa år, då kanske det är dags att försöka slå något slags fartrekord.

Mamma tog det säkra före det osäkra uppför det jag ifjol utnämnde till mördarbacken och styrde cykeln. Det var alltså efter tre mil, när bromsen fortfarande tog...

Med tre mil kvar i Lillsele var vi däremot starkare än aldrig förr. Micke hade kommit med en efterlängtad kaffeleverans och allt var frid och fröjd.

MÅLBILDEN! Har sällan varit så lättad över att se denna vackra skylt.