Jag vet att många plockar fram psykopatflaggan och viftar frenetiskt med den när någon uttrycker sitt nära band med ett husdjur. Kanske måste man ha stått ett djur riktigt nära för att förstå (och eventuellt vara lite, lite psycho själv ändå) att Smilla verkligen berikat mitt liv sedan hon flyttade in i oktober. Sedan dess har jag fått skratta otaliga gånger åt hennes talande miner, knäppa påhitt (ibland rena jävulskap!) och förmåga att vara överallt på samma gång. Jag har fått börja dela med mig av mina chips och bananer för att blidka de bedjande blickarna och i gengäld få lyssna på det enda smaskandet som inte tenderar att driva mig till vansinne. Jag blir alltid varmt mottagen i hallen när jag kommer hem och somnar nästan jämt med Smilla vakande från sänggaveln.
Tänk att jag länge var så negativt inställd till att skaffa katt! Nu, med en nyvaken, kurrande sexmånaderskisse i famnen, inser jag vilken jäkla bra grej det var att jag ändrade mig.
3 kommentarer:
Måste erkänna att trots att jag egentligen inte är sååå förtjust i kattor har mitt hjärta smält för fröken Smilla. Kanske beror det på att hon är mitt "barnbarn"? ;) Gratta henne i efterskott från "mormor".
Mami: Eller kanske för att hon är helt enkelt bäst? :D
Den bästa katten absolut :)
Skicka en kommentar