Nu är det nära!

Bara en dag kvar till semester nummer två nu! På lördag åker vi till New York! Det känns som att jag inte riktigt har tid att blogga just nu förjaghartusengrejerattfixaisistaminutensomvanligt, men jag var bara tvungen att logga in för att skriva just det: På lördag åker vi till New York.

Och nu måste jag nypa mig i armen ytterligare en gång för att fatta att det bara återstår 35 timmar innan vårt plan lyfter från Arlanda... 

Vi har planerat in en massa roliga grejer att göra under vår vistelse i jätteäpplet, men sitter du inne på ett New York-tips mottages det förstås tacksamt i kommentarsfältet nedan! 

Är du nyfiken på vad vi hittar på i storstan kommer jag troligtvis uppdatera en del på Instagram: @annaebergman är det som gäller där (och här måste jag kasta in en brasklapp för att planet kan störta/vi kan bli nekade inträde i landet/telefonen kan bli stulen. Då blir det inga uppdateringar).

Så. Nu ska jag bocka av den sista punkten på min göra-lista.

Stallpremiär

Idag var det äntligen dags för första ridlektionen. Fast mycket till ridning blev det inte såhär under första tillfället, istället fick vi en rundvisning på Hippologum och information samt lite regler kring vad som gäller omkring hästarna. I slutet av lektionen fick jag i alla fall rykta en häst och gå in med den i boxen igen, så lite kontakt med de fina djuren blev det ändå. 
Nästa fredag är det dags att hoppa upp sadeln och jag ser fram emot det så mycket! 

Planen för resterande delen av fredagskvällen var att jag skulle dra på TC och tävla i popquizet för fjärde veckan i rad (jo tack, jag älskar quiz!). Mina medtävlande drog sig dock ur på grund av trötthet så det blev inget av de planerna. Men lika bra det: Jag är nämligen också trött som fan och känner mest bara för att slänga mig i soffan och se en film (läs: somna till en film). Därför är det exakt vad jag ska göra nu! 

Semesteråterblick del 2: Lord(s) of the ring

Även om jag önskar att jag hade testat åka wakeboard fler gånger i sommar har det funnits ett fullgott substitut som fått det att pirra i magen och käkarna krampa av skratt: Ringen! Eller loserringen, som jag tidigt döpte den till. 

Varje gång som vi varit ute med båten har ringen åkt fram och Johan (som är nästintill ständig kapten på skutan) har gjort sitt yttersta för att skaka av en från den. Ibland känns det direkt livsfarligt (vilket det kanske är? Men snälla, kom inte dragandes med någon olycksstatistik nu!), men ändå alltid lika fnissigt. 
Roligaste gången var helt klart när mina syskon var på besök och blev skjutsade på ringen. När Lisa gjorde sin premiärtur skrattade jag så att tårarna sprutade åt hennes minspel.
Här är några bilder från den dagen:

Syrran, aka kuttersmycket, aka kanonmaten.

Bruuuschan.

Och så kaptenen.

Alltså, Lisas miner när hon åkte... Obetalbart!

Själv körde jag den mer världsvana stilen.

Linus var mest livrädd under åkturen, tror jag. Väldigt kul det med!

Hej världen, här kommer maskinen Bergman

Lika skönt som jag tyckte det var att göra typ allt annat än att träna under semestern, lika skönt är det att vara tillbaka på gymmet och i löparspåret igen. Att träning får en att må bra såväl fysiskt och psykiskt må vara en sliten klyscha – speciellt i den fitnessålder vi tycks leva i nu – men för mig stämmer den fullt ut. 
Längre träningsfria perioder ger mig såväl myror i benen som en överbelastad hjärna med tankar som bara verkar kunna frigöras när svetten rinner. 

Jag tror det var i våras som jag började fundera på vilket mål jag har med min träning. Var det ett sexpack på magen, 200 kilo i bänk eller milen under halvtimmen jag strävade efter? Mina tankar landade tillslut i, det något diffusa målet, att jag vill refereras till som en maskin. Johan har nämligen en träningsglad kompis som ständigt refereras till som "Maskinen" på grund av att han orkar hur mycket som helst och det tycker jag låter så himla häftigt!
Därför strävar jag nu efter att bli så uthållig både styrke- och konditionsmässigt att jag slår omvärlden med häpnad. 

Nu ska jag ut och springa. Har nämligen hört att maskiner behöver röra på sig regelbundet för att fylla sitt syfte.

Under Göteborgsvarvet i våras kände jag mig faktiskt lite som en maskin.

Semesteråterblick del 1: Torpet

Eftersom min semester bjöd på (i princip) idel solsken och mycket roligheter hann jag inte riktigt blogga om allt det jag ville. Därför kommer jag publicera några återblickar från dessa tre fantastiska veckor – om inte annat för att jag ska kunna titta tillbaka på det i november då dagarna är ett konstant mörker och kylan ilar i märg och ben. 
Först ut: Torpet!

Några dagar under min andra semestervecka tillbringade vi i ett torp som tillhör Johans släkt. En charmig gammal kåk, med råttskit på vinden.

Smilla var förstås med. Hon ägnade mest dagarna åt att utforska åkrarna och fräsa åt de tre katterna som bodde på gården intill.

Första kvällen åkte engångsgrillen fram.

Och vi lyckades till och med få en middagsgäst, där mitt ute i obygden.

Senare blev det fiske i vackra Fällforsen. Självklart inte bland stenarna på bilden, men eftersom jag tycker just den miljön är så vacker får den gestalta fisketuren.

En annan dag skulle vi fiska i en sjö som "bara skulle ligga 500 meter från huset". Vi traskade genom oslagen åker, genom snårig skog, förbi björnspillning och blev kalasade på av tre miljoner mygger innan vi kom dit. 500 meter – jo, just det...

Väl framme visade det sig att sjön var lika svåråtkomlig som vägen dit. Fanns ingenstans att stå och kasta från, så det var bara att traska hemåt igen...

Vid nästa fisketur satsade vi istället på ett säkert kort, där vi visste att det gick att fiska. Ser ni bjässen som Johan fick på kroken?

Till slut var det dags att lämna idyllen och bege sig mot civilisationen igen – till Smillas stora förtjusning!

This is the year it all will happen

För en tid sedan spekulerade jag och VD kring om att detta kanske blir året när "allt" händer. Resan till New York som vi pratat om i sisådär fyra år blir äntligen av. Jag har piercat septum (jo, sedan två månader tillbaka har jag ett extra hål i näsan till mina föräldrars stora förtjusning!), vilket jag velat göra i flera år men tidigare inte vågat. Nästa vecka ska jag förverkliga ytterligare en sak jag drömt om ett tag: Jag ska börja på ridskola! 

Kanske till skillnad från många andra drömde jag aldrig om att rida som liten. Vid enstaka tillfällen har jag skumpat omkring på någon av min morbrors eller vänners hästar och jag har gillat det varje gång, men att rida på regelbunden basis var aldrig någon längtan. För nåt år sedan väcktes dock en tanke om att det skulle vara kul att lära sig det och ja – nu tycks det äntligen bli av! Känner mig så enormt peppad och vill bara kasta mig upp i sadeln nu, nu, nu!

Vilken enorm tillfredsställelse det är att ta tag i saker en känner för att göra. Hade det varit år 2008 hade jag kanske dragit till med en uppmaning om att fånga dagen, men eftersom det tåget har gått kör jag istället mitt möjligtvis mest missbrukade uttryck: Do it!

Den enda hästbilden jag hittade i arkivet var en aning vintrig, men det får gå an. Den illustrerar åtminstone väl vilket magnifikt djur jag snart kommer få ha närkontakt med.

Vilken känsla att kunna glida fram över vattnet

Igår klarade jag äntligen av det. Jag reste mig upp med wakeboarden och åkte susade iväg efter båten. Jag lyckades till och med svänga lite grann!
Efter förra gångens fiaskoförsök har jag varit lite rädd för att prova igen, rädd för att misslyckas ännu en gång. Men igår, efter lite mer noggranna instruktioner, förstod jag vad jag gjorde för fel sist och kunde omsätta teorin till praktik på en gång. En sådan lycka! Nu ångrar jag att jag varit så rädd för att misslyckas, för tänk så mycket rolig wake jag gått miste om i sommar!

Jag älskar förresten att värmen fortfarande håller i sig. Det gör det lite lättare att leka semester om kvällarna och skapa fler fina sommarminnen, precis som igår. 

Inte världens bästa bild, men ett desto bättre ögonblick.