Stor konst i Pushkin

Förra lördagen, dagen efter att jag landat i St Petersburg, gav jag och Dennis oss ut på ett litet äventyr till Pushkin. Staden ligger bara 25 kilometer från St Petersburg, men färden dit var en närstudie i den ryska bristen på information. För att göra en lång historia kort var det en smärre vetenskap att köpa tågbiljett, men till slut kom vi fram. 

Målet i Pushkin var Екатерининский дворец, eller Katarinapalatset som det heter på svenska. Palatset är nästan en kilometer i omkrets och byggt för att konkurrera med Versailles, så ni kan ju tro att det var pampigt!

Under tiden vi stod och köade till biljettkassan för att lösa entré tog biljetterna för att gå in i själva slottet slut. Vi fick därmed hålla oss ute i parken, men vi blev inte särskilt ledsna för det. Vi strövade istället runt i barockträdgården där vi hittade och tittade olika byggnader och jättemånga brudpar som poserade för sina bröllopsbilder. Sedan fotograferade vi oss själva med palatset som fond. 

På tåget på väg hem igen satt vi bredvid en excentrisk konstnär, som ritade med bläckpenna på kartongbitar och pratade ryska med mig fastän jag inte förstod någonting. Han gav mig en bild på jungfru Maria och Jesus och delade ut någon konstig frukt till både mig och Dennis. Av oss fick han en Umeå tidning-penna i gåva. Jag hoppas han skapar stor konst med den – lika stor konst som jag och Dennis skapade under mitt besök hos honom.

Bergeforsen Obstacle Race

Loppet igår var så himla roligt! Hindren var inte riktigt lika spektakulära som på Toughest, men som Karin konstaterade var det kul och upplyftande att vi faktiskt klarade alla hinder igår och slapp springa massa straffrundor (göra straffarmhävningar i det här fallet). Eller ja, vi klarade alla hinder utom repklättringen. Jag måste verkligen träna på det momentet inför kommande hinderbanor. 

Allra mest tillfredsställande igår var att klara monkey baren. Alla vi fyra som sprang tillsammans hade stått och nojat över det hindret innan eftersom greppen såg väldigt tjocka ut och hindret stod placerat just framför publiken inne på stadion. Med andra ord skulle "alla" se om man "misslyckades". Men det gick alltså bra – så bra att jag (och alla andra i laget) även gick armgång tillbaka även fast man inte var tvungen. Var typ hög på självförtroende när jag hoppade ner från byggställningen, haha. 

Men säg den lycka som varar för evigt. På sista hindret besannades min farhåga. Det var en hög mur man skulle över och när jag hoppade ner landade jag tokigt och pajade knäet. IGEN. Tur i oturen att det var sista hindret, för jag tog mig ju i alla fall i mål, hoppandes på ett ben och uppstöttad av Mattias. Vilken jävla drama queen jag är alltså. 

Jag slutade på plats 17 av 80 i damklassen. Mitt lag, Nordic military training Umeå, sprang ju hela banan tillsammans med målet att ha kul och strunta i tiden. Men det känns ju förstås roligt ändå att få en så bra placering! 
Nu ser jag fram emot Tjurruset om en vecka – jag hoppas bara att knäet läkt till dess och att förkylningen gått ur kroppen.

Lag Nordic military training Umeå innan start. Jävulst taggade!

... och efter tävlingen. Lite svettigare, lite rufsigare, lite lerigare och mycket, mycket nöjda.

En uppgraderad fredagskväll

Jag hade tänkt mig en kväll i mitt eget sällskap, med ensamtacos och serier, men så blev jag bjuden på en brakfredagsmiddag hos Thiger och Thomas istället. Som vanligt smakade maten de bjöd på ljuvligt och som vanligt var det mysigt att hänga med dem. Så en kan väl säga att min fredag blev uppgraderad jämfört med ursprungsplanen!

Det blev dock en tidig hemgång, för imorron bitti bär det av mot Timrå och Bergeforsen Obstacle Race! Jag är väl inte i jättegod form på grund av efterhängsen förkylning, men jag ser ändå fram emot att få köra hinderbana. 
Ber nu till anatomiguden att mitt knä ska hålla genom hela tävlingen. Det är frustrerande att ha en skräpfysik när jag älskar hinderbanor och dylikt, men det är väl bara att acceptera antar jag. Mitt lag har ju även lovat att bärga mig ifall knäet pajar, så det känns ju i alla fall tryggt. 

Nu måste jag skynda i säng! Håll en tumme eller två för mig imorrn, vettja!  

Överträffade alla förväntningar – krossade alla fördomar

St Petersburg överträffade verkligen mina förväntningar, som i ärlighetens namn var ganska lågt ställda. Så bättre uttryckt så krossade St Petersburg mina rätt negativa fördomar. 
De började egentligen vittra sönder redan när jag landade på flygplatsen och jag trodde att jag skulle mötas av beväpnade vakter och stränga passkontrollanter. Det var ju det jag blivit varnad för innan jag åkte. I själva verket gick hela anländandeproceduren väldigt smidigt till och det enda läskiga var den starka skrivbordslampan som var riktad mot en vid visumkontrollen och belyste ens ansikte på ett väldigt osmickrande sätt. 

När jag tänker tillbaka på i fredags var taxiresan mellan flygplatsen och mitt hostel förresten inte heller speciellt nice. Chauffören tycktes dras med en dödslängtan – och en strävan att dra med mig i graven. Han körde verkligen som en idiot och till råga på allt ville mitt bälte till en början inte fungera. 
När vi väl kom in till centrala St Petersburg och den täta trafiken stoppade upp hans vansinnesfärd började chauffören istället skrika och gestikulera mot mig. Eftersom jag inte kan ryska fattade jag inte riktigt vad han menade, men jag tror han var förbannad på att taxiresan drog ut på tiden. Jag var väldigt lättad när jag väl fick kliva av (även om jag halvt fick göra det i farten). 

Därefter började dock det ljuva, ryska livet för min del. Dennis har verkligen varit en drömvärd och fantastisk guide under den här resan. Men mer om det i kommande inlägg. Tills dess kan ni få vila ögonen på dessa bilder (kan förvarna redan nu om att jag antagligen kommer posta måånga bilder från den här resan):

Увидимся завтра Россия!

Imorgon åker jag till Ryssland. St Petersburg, närmare bestämt. 
Där ska jag hälsa på Dennis och han ska ta mig runt till stadens olika slott.  
Jag hoppas att det blir som att kliva in i en saga, för ikväll har verkligheten inte känts så munter (det är ingen fara – antagligen bara förkylningströtthet i kombination med hormoner som spökat). 

Fast förresten är det väl rätt konstigt att hoppas att Ryssland skulle vara något sagoland. Det är ju en rätt... eh, problematisk nation. Och hårt klimat har jag också hört att det ska vara. 
Så det är väl bättre att hoppas på en intressant resa. Och att åtminstone slotten ska vara lika sagolika som de ser ut på bild:

Inte alls enligt planerna

Igår fick den slutligen tag i mig med, höstförkylningen. Jag tror till och med jag hade feber när jag vaknade imorse, för det kändes som att blodet kokade i ådrorna.

En vill väl aldrig vara sjuk, men nu vill jag verkligen, verkligen bli frisk fort. På fredag har jag nämligen planerat att bege mig ut på ett litet äventyr utanför landets gränser och det vill jag förstås inte missa för någon dum virusinfektion. Nu försöker jag besegra det onda med sömn: Gick och la mig vid 21.30-snåret både igår och i söndags, vilket inte alls är likt mig som avskyr att lägga mig tidigt. Ska hälla i mig en kopp te nu och sedan försöka göra ytterligare en tidig kväll. För den här skiten måste jag banne mig bli av med snarast möjligt!

(S)vinkväll

Igår hade vi vinkväll hemma hos Emma. När ni läser "vinkväll" kanske ni tänker ost och kex, stillsam bakgrundsmusik och förtroliga samtal i låg ljudnivå. Gårdagens vinkväll var däremot något helt annat. 

Vi åt chips och dipp till vinet (vi hade faktiskt en mörk chokladkaka som nåt slags finsmakaralibi, men den låg nästan helt orörd) och körde det fina dryckesspelet Fuck you, vilket höjde ljudnivån på oss ganska rejält. Och när Emma var ute en sväng passade jag, VD och Helena på att flytta runt saker i hennes lägenhet. Hon har fortfarande inte upptäckt allt vi bytt plats på, men vi har lovat att hon kommer få små överraskningar där hemma för en tid framöver. 

Idag är jag rätt sliten efter denna fina vinkväll. Det blixtrar till i skallen varje gång jag skriver "vin", så jag tror jag måste sätta punkt nu.

Mitt fantastiska vinpimplarsällskap.

Jag passade på att inviga ett nytt, fett septumsmycke igår. Jag har beställt några nosringar som kom i veckan och det känns faktiskt rätt kul att kunna pimpa snoken med lite nytt pynt!

Trasig

Jag tror att jag håller på demolera min kropp. 
På militärträningen i onsdags pajade jag mitt knä – för tredje gången inom loppet av en månad. Jag börjar bli sjukt less. Jag skulle hoppa bock över de andra deltagarna, i sann skolidrottsanda. När jag skulle ta mig över den sista personen – som bar ryggsäck och därmed var extra hög – hörde och framför allt kände jag hur knäet sa PANG i avstampet. Herrejävlar vad ont det gör alltså. Som att hela knäskålen bara lossnar. 

I torsdags fick jag sedan för mig att jag skulle köra ett tungt benpass på gymmet för att bygga muskler som kan kompensera för mitt trasiga knä. Men att göra marklyft med ett trasigt knä kanske inte var min smartaste idé, för igår vaknade jag upp med en ond rygg. Den gör dessutom fortfarande ont. 

Med den här sargade kroppen ska jag nu dra och träna lite hinderbana. Vad annars att göra klockan 8 en lördagmorgon, haha?
Det ska bli intressant att se 1. om det ens är genomförbart med en fysik likt en 80-årings och 2. vad jag skadar idag. 
Men jag hoppas förstås att det ska gå vägen, för hinderbana är ju så sjukt kul!!!

Hoppas ni får en strålande dag!

Jag saknar redan sommaren

Det har blivit höst. Förra veckan gick temperaturen från klänning och bara ben-vänlig till att kräva vantar att en varmare jacka på cykelturen till jobbet, bara från en dag till den andra. 
På sociala medier läser jag att flera jublar över höstens ankomst. Över att få klä sig i stickat och lager på lager, att få dricka varma drycker i mjuka möbler och att det äntligen är "tillåtet" med tv-seriemaraton. 

Jag hyser ingen kärlek alls till hösten. Jag vill ha kvar min sommar, bli bländad mitt i natten, gå klädd i obscent lite kläder och låta parkerna bli mitt vardagsrum. 
För mig är hösten så starkt förknippad med mörker, död och en smygande ångest. Och det kan inte några stickade tröjor, varma drycker eller gulnande löv i världen ändra på. 

Kör hårt och ha kul!

"Vad har du egentligen för mål med din träning?" undrade mamma i helgen. 
Jag tycker det är en intressant fråga att besvara, eftersom jag själv är nyfiken på andras träningsmål och med jämna mellanrum analyserar mina egna. 
Egentligen har jag väl tre tydliga mål, nämligen:

1. Att ha kul. 
För mig är verkligen träning förknippat med glädje. Jag känner mig lycklig när jag rör på mig och efter jag rört på mig. För att inte kväva detta har jag inte några större "måsten" när det kommer till träning, utan jag gör det jag känner för. Just nu är jag exempelvis väldigt lite i gymmet då jag tycker det känns roligare att träna utomhus. Det leder till att jag inte får in den riktigt tunga styrketräningen i livet, men eftersom målet om att ha kul är överordnat att ha visuellt stora muskler gör det ingenting. När det blir kallt nog kommer jag antagligen bli mer sugen på att lyfta skrot och då kommer jag göra det istället.

2. Att bli en fysiskt bättre version av mig själv. 
Jag vill bli en starkare, snabbare och smidigare version av mig själv. Det är inte bara ett självändamål, utan faktiskt någonting som är användbart i vardagen. 
Visst är det tillfredsställande att kunna lasta på mer vikter på en skivstång, men det smäller ändå inte lika högt som att kunna bära en sjukt tung möbel vid en flytt. För att inte tala om hur mycket bättre det är att kunna fly från en björn jämfört med att kapa några placeringar i ett motionslopp... 

3. Se mer vältränad ut. 
Okej då. Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker det är rätt trevligt att byta ut några fettmolekyler mot muskelditos. Men jag försöker ständigt sänka det kravet på mig själv i dessa tider när vi ständigt matas med smalideal förklätt i Strong is the new skinny-citat. Idén om att någon gång bära upp ett sexpack har jag sedan länge släppt – för att göra det måste jag börja med någon diet och det tycker jag är på tok för tråkigt.
Däremot matchar jag gärna chipsmagen med ett par lite större biceps och mer definierade vader. Men det visuella kommer först på tredje plats – allra viktigast är hur träningen får mig att må psykiskt och att jag orkar lite mer för varje vecka. 

Vad har du för träningsmål?

UÅ

I torsdagskväll var jag ute på en kvällsrunda just när solen höll på gå ner. När jag sprang genom den nya parken, den som heter Årstidernas park, shufflade min telefon fram UÅ med Random Bastards. Trots att jag var inne på sluttampen på min runda och höfterna värkte sprang jag sista kilometern med ett leende på läpparna. 

Det var liksom fint att passera det ännu så glänsande skrytbygget Väven, restaurangbåtarna som gått i dvala för hösten, skejtparken Sparken som aldrig tycks sova, fortsätta upp genom Broparken, accelerera över den upplysta cykelbron för att slutligen komma hem – och allt detta med en Umeåhyllning i lurarna. Där och då slog det mig att jag verkligen tagit till mig denna stad som min egen. 

Sedan några år tillbaka har jag haft som tradition att spela Säkert!:s Wannadies-cover Min hemstad när jag anländer till Lycksele. Igår införde jag och VD traditionen att spela UÅ när vi glider in i Umeå. Självklart måste denna stad få en egen liten kärleksritual varje gång jag kommer hem igen.

Försenat firande och löpning som transportmedel

För snart tre veckor sedan joinade Sandra mig i 26-årsklubben och igår åkte till slut jag och VD till Lycksele för att gratta vår kära vän. Det blev ett enkelt men långt firande med fika som övergick till grillning som övergick till sällskapsspelande som övergick till filmkväll. Som vanligt var det supermysigt att få hänga med järngänget (och Simon förstås, han som lyckats smyga sig in i vår lilla klick)!

Idag har jag bland annat roat mig med att springa till farmor och Pelle för att hälsa på. Fitnessprofilen Amanda Almroth, som jag följer på Instagram, har tipsat några gånger om att springa till sina utflyktsmål och det tipset har jag tänkt anamma i större utsträckning. Visst medför det att man då dyker upp svettig och flåsig, men det är ju ett sjukt bra sätt att transportera sig på! Det går relativt snabbt (åtminstone i jämförelse med att gå) och så är det kul också. Dessutom kan man ju ladda inför nästa sträcka när man kommit till sitt mål – idag fick jag ladda om med både kaffe och bulle hos farmor innan det var dags att kuta tillbaka till mamma igen.

Nu är däremot krafterna slut och feberkänslor börjar smyga sig på. Så jag ska skyndsamt hoppa i säng, för imorrn finns ingen tid att vara sjuk. 
God natt!

Ett gulligt och glatt grillgäng.

Under några månader delade vi systerligt på hennes 45 kvadrat

I veckans nummer av Umeå Tidning tillät jag mig bli nostalgisk på inledarsidan och minnas tillbaka till när jag och frugan bodde tillsammans. 

Vilken fin tid det var, i all vardaglighet. Det är nästa så att jag börjar fundera över varför jag inte flyttade in dit igen, istället för att köpa en egen lägenhet?

Men jag antar att var sak har sin tid. 

Saker att sikta mot

Inom den närmaste framtiden har jag planerat att vara med i två lopp som båda verkar riktigt roliga. Tjurruset bokade vi kvinnor på "pappas sida" av familjen in redan i våras. Det är en mil terräng över stock och sten, genom träskmarker och upp och ner för backar. Förhoppningsvis blir det är lerig tillställning, precis i min smak. 

I veckan fick jag sedan frågan av Nordic military training-gänget om att hänga med till ett hinderbanelopp i Sundsvall helgen innan Tjurruset äger rum. "Jag är på!", svarade jag efter en kort betänketid. Hinderbanor är ju svåra att säga nej till. 

Jag har dock en farhåga inför de båda tillställningarna, och det är mitt knä. För snart tre veckor sedan pajade det återigen under en träning. Pang!, sa det bara och så låg jag i en hög på marken. 
Redan innan jag hoppade på hinderbaneloppet kände jag en viss oro för om knäet kommer hålla under Tjurruset, men tänk nu om jag inte ens kommer till start för att jag fuckat det redan helgen innan? 
Något som känns bra i alla fall är att jag redan blivit lovad bärning av NMT:arna om knäet ytterligare en gång – Gud förbjude! – skulle panga i Sundsvall. Och blir det så får väl Lisa eller någon släpa mig runt terrängen på Norra Djurgården helgen efter.

Bild från ett NMT-pass tidigare i somras. Den här armhävningsövningen är för övrigt rätt svår och ganska vidrig.

Och nu kanske jag har klivit in i sinnesstämningen "bitter"

Nu har jag varit soloartist i fyra månader och snart hunnit spela igenom hela känsloregistret. Gått från chockad till förkrossad till förbannad till likgiltig och nu slutligen känner jag mig helt okej med situationen. Även om det inte var mitt val från början känns det till och med rätt behagligt att vara singel och bo ensam. 

Inom hemmets fyra väggar behöver jag numera bara ta hänsyn till mina känslor, min vilja och mina rutiner. Jag behöver inte diskutera med någon annan om vad som ska lagas till middag, jag får alla garderober för mig själv, jag kan spela musik på hög volym utan att det stör någon annans aktiviteter och det enda stök som uppstår är det jag själv ger upphov till. 

Så ett tips till alla kärlekskranka par som lovebombar varandra helt öppet i sociala medier och hånglar i parker: Gör slut! 
Tänk bara vad mycket tid du kommer få över till dig själv!

Fast om jag ska vara ärlig blir det förbannat ensamt i längden att alltid somna ensam, för att sedan vakna ensam dagen därpå.