Bergeforsen Obstacle Race

Loppet igår var så himla roligt! Hindren var inte riktigt lika spektakulära som på Toughest, men som Karin konstaterade var det kul och upplyftande att vi faktiskt klarade alla hinder igår och slapp springa massa straffrundor (göra straffarmhävningar i det här fallet). Eller ja, vi klarade alla hinder utom repklättringen. Jag måste verkligen träna på det momentet inför kommande hinderbanor. 

Allra mest tillfredsställande igår var att klara monkey baren. Alla vi fyra som sprang tillsammans hade stått och nojat över det hindret innan eftersom greppen såg väldigt tjocka ut och hindret stod placerat just framför publiken inne på stadion. Med andra ord skulle "alla" se om man "misslyckades". Men det gick alltså bra – så bra att jag (och alla andra i laget) även gick armgång tillbaka även fast man inte var tvungen. Var typ hög på självförtroende när jag hoppade ner från byggställningen, haha. 

Men säg den lycka som varar för evigt. På sista hindret besannades min farhåga. Det var en hög mur man skulle över och när jag hoppade ner landade jag tokigt och pajade knäet. IGEN. Tur i oturen att det var sista hindret, för jag tog mig ju i alla fall i mål, hoppandes på ett ben och uppstöttad av Mattias. Vilken jävla drama queen jag är alltså. 

Jag slutade på plats 17 av 80 i damklassen. Mitt lag, Nordic military training Umeå, sprang ju hela banan tillsammans med målet att ha kul och strunta i tiden. Men det känns ju förstås roligt ändå att få en så bra placering! 
Nu ser jag fram emot Tjurruset om en vecka – jag hoppas bara att knäet läkt till dess och att förkylningen gått ur kroppen.

Lag Nordic military training Umeå innan start. Jävulst taggade!

... och efter tävlingen. Lite svettigare, lite rufsigare, lite lerigare och mycket, mycket nöjda.