Saker att sikta mot

Inom den närmaste framtiden har jag planerat att vara med i två lopp som båda verkar riktigt roliga. Tjurruset bokade vi kvinnor på "pappas sida" av familjen in redan i våras. Det är en mil terräng över stock och sten, genom träskmarker och upp och ner för backar. Förhoppningsvis blir det är lerig tillställning, precis i min smak. 

I veckan fick jag sedan frågan av Nordic military training-gänget om att hänga med till ett hinderbanelopp i Sundsvall helgen innan Tjurruset äger rum. "Jag är på!", svarade jag efter en kort betänketid. Hinderbanor är ju svåra att säga nej till. 

Jag har dock en farhåga inför de båda tillställningarna, och det är mitt knä. För snart tre veckor sedan pajade det återigen under en träning. Pang!, sa det bara och så låg jag i en hög på marken. 
Redan innan jag hoppade på hinderbaneloppet kände jag en viss oro för om knäet kommer hålla under Tjurruset, men tänk nu om jag inte ens kommer till start för att jag fuckat det redan helgen innan? 
Något som känns bra i alla fall är att jag redan blivit lovad bärning av NMT:arna om knäet ytterligare en gång – Gud förbjude! – skulle panga i Sundsvall. Och blir det så får väl Lisa eller någon släpa mig runt terrängen på Norra Djurgården helgen efter.

Bild från ett NMT-pass tidigare i somras. Den här armhävningsövningen är för övrigt rätt svår och ganska vidrig.