What's my age again?

I lördags var jag ute på krogen. Jag var faktiskt inte särskilt sugen på att gå ut, men på något märkligt sätt tycks Emma och VD alltid kunna tagga igång mig. Eller dra ner mig fördärvet kanske är bättre ordval, haha. 
Innan vi gick ut förfestade vi bara vi tre och under kvällen frågade vi oss själva hur gamla vi är egentligen. Ibland känns det som att alla andra i vår ålder sitter hemma med sina barn eller ett glas vin, medan vi bara larvar oss. Men huvudsaken en har kul och trivs. Och det har/gör jag när jag är med dessa tjejer. 

När jag vaknade igår fick jag återigen anledning att ifrågasätta min ålder. Klockan visade 11.45 när jag slog upp ögonen – jag kan inte minnas sist jag sov så länge! Och bredvid mig i sängen låg Smilla och sov lika gott, hon som annars brukar kunna agera väckarklocka när hon är less på att underhålla sig själv. 
Jag försökte i alla fall göra det bästa av situationen (är inte riktigt bekväm med att vakna så sent, även om jag kanske behövde sova ut igår) och började stöpa en lussebullsdeg direkt efter frukosten. När de ljuvliga, gula katterna var gräddade och klara hade jag dock inte riktigt tröttnat på att stå i köket så då bestämde jag mig för att koka en bönchili som slutligen blev enchiladas. Jag lyckades få över Ingrid på middag, vilket jag blev väldigt glad över – det är ju mycket roligare att äta tillsammans med någon!

Adventspyntet som jag också hade tänkt få gjort igår hanns dock inte med, så det får bli morgonkvällens syssla. Då ska jag nog också försöka hinna baka en till omgång lussebullar, fast den här gången i en glutenfri och vegansk variant. Ska bli kul och se hur resultatet blir!

Okej, nu blir det matbilder igen, men det råkade bara bli så att jag fotade mina ätbara alster den här helgen. Och kom igen, vem vill inte se ett dignande fat med lussebullar? I år slog jag förresten en skvätt rom i degen – för att blir ju roligare med lite alkohol, eller hur var det nu?

Enchiladas med bönchili. Så gott! Vem fasen behöver kött när det finns sådana här rätter?!

Ovärdig men tillfreds

Nu mår jag alltså. Smilla ligger på rygg bredvid mig i soffan, med sin lurviga mage i vädret och är hur mysig som helst. Middagen satt som en smäck. Lugnet har infunnit sig. 
Det enda smolket i glädjebägaren är möjligtvis att jag mår lite illa efter att ha moffat i mig godis. Det känns oerhört ovärdigt. Men samtidigt oerhört skönt att det är kvällen största "problem". 

Alldeles strax väntar sängen. Det blir ytterligare en tidig fredagskväll, men imorrn hoppas jag verkligen att det blir morgonträning. Förra lördagen fick jag ställa in då jag vaknade med ett rivjärn i halsen, imorrn är min plan att vara frisk som en nötkärna (jävligt konstigt uttryck förresten). Möjligtvis att jag har lite ont i magen efter allt godisätande.

God natt.

Kvällens middag. Var jag tvungen att välja en enda sak att äta resten av livet ligger halloumi jäkligt nära till hans som val. 

Min fina, fina katt. Önskar att jag kunde fota hur söt hon är i just detta nu, men tyvärr är min vardagsrumsbelysning alldeles för dålig för det.

En efterlängtad stund

Jag har längtat så mycket efter just den här stunden. Att komma hem efter ridlektionen (som idag bara innefattade teori, tyvärr) tillsammans med min katt (som bor med sin husse majoriteten av tiden, tyvärr), för att alldeles strax ställa mig i köket för att laga halloumiburgare med rotsaksstrips. Sen ska jag bara smälta ner i soffan tillsammans med en godispåse – och ja, Smilla förstås – framför På spåret. 

Jag har saknat min gulliga kissemiss efter att ha varit ifrån henne en lång tid, jag har saknat att äta skräp efter två veckor med en tråkig diet och jag har saknat en lugn stund efter ännu en hektisk vecka. Jag verkligen längtat efter just den här stunden. Är så tacksam över att ibland inte behöva mer av livet.  

Frihet är min största lyx

Jag är glad att jag är fri. 
Jag är glad att jag är fri att ha mina åsikter och att jag kan uttrycka dem fritt. 
Lycklig över att jag får ta del av andras känslor, tankar och värderingar och sprida de vidare i tryck.
Nöjd över att jag får röra mig fritt och träffa vilka jag vill. 
Tacksam över att jag får tro på vad jag vill – eller att jag helt får avstå från att tro.

Frihet är min största lyx. Frihet borde förstås vara en självklarhet, för alla, men när jag blickar ut mot världen slås jag av att det är något jag är lyckligt lottad med. Och något jag alltid kommer kämpa för. 

Mysväder och rysmusik

Givetvis kände jag mig rejält risig när jag vaknade imorse. Det är ju nästan obligatoriskt att bli sjuk när en till slut slappnar av efter en stressig period. 
Men jag har inte lidit nämnvärt idag, för jag tog tillfället i akt att se film och serier under hela morgonen och förmiddagen medan snön yrde utanför sovrumsfönstret. Bland annat såg jag dokumentären Cowspiracy som jag velat se i någon månad nu. Rekommenderar er starkt att se den, den finns bland annat på Netflix!

Jag drog snabbt upp rullgardinen imorse för att kunna ta del av vintern som pågick där ute. Sånt här väder avnjuts bäst inomhus.

Planen var att fortsätta lufsa runt i mjukisbyxor hela dagen, men så messade chefen i eftermiddags och frågade om jag ville hänga med på MADE by Björk, en hyllningskonsert till Björks ära. Jag har förstås hört Björk många gånger fast aldrig riktigt lyssnat på henne, men klart en inte kan säga nej till chefen. Hehe! 
Konserten blev bästa tänkbara introduktion till Björks musik – jag satt som fastnaglad i stolen under de 90 minuterna den varade och lyssnade andaktsfullt. Det är så jädra mäktigt med en hel symfoniorkester som ackompanjerar en konsert och solisterna Edda Magnason, Moto Boy och Jenny Wilson har ju alla tre så häftiga röster. Jag rös flera gånger under konserten. En fantastisk upplevelse var det allt. 

Nu ska jag återigen sova, för alla krafter gick åt till att traska hem från Norrlandsoperan genom snön och blåsten.

Schackmatt

Jag känner mig så matt. Matt i kroppen, matt i sinnet. I två veckors tid har jag gasat på med livet – ständigt varit på väg mot någonting, aldrig haft tid att rulla in till en vägkanten för en paus. 

Det är roligt att ha mycket på agendan. Men när sömnen får stryka på foten för att jag ska hinna med allt, då börjar det plötsligt tära. Lyckligtvis har det inte lett till något mer allvarligt än just denna matthet, men jag tar det som ett tecken på att denna helg ska ägnas åt sömn i första hand. Därför går jag och lägger mig nu. 22.22 på en fredag kväll. Ibland behövs lite mer ospänning i livet.

Vi är i behov av en klimatförändring

Att jag inte skrivit något om det fasansfulla som hänt i världen på sistone beror verkligen inte på att jag inte bryr mig. Nej, det beror framför allt på att jag inte hade någon dator i helgen – men också på att det är så svårt att samla tankarna kring detta och formulera något om dessa. 

Då det var min tur att skriva inledaren i veckans Umeå Tidning ville jag dock försöka ändå. Såhär skrev jag då:

Klicka för större text.

När matlagningsbehovet briserar

I helgen hade jag ett sådant uppdämt behov av att laga mat, efter en hektisk vecka utan någon tid till att göra något mer avancerat än att steka på nåt. 
Så i fredags testade jag att göra en pizza på filodegbotten med sötpotatis och parmesan. Den blev väldigt god och väääldigt mäktig. Blev mätt på smaken innan jag var mätt i magen, om ni förstår hur jag menar. Jag tror att den kanske skulle lämpa sig bättre på ett buffébord eller liknande. 

Sedan, på lördagen, slog jag på stora trumman och bjöd över ett gäng kompisar på trerätters. Brorsan var här och hälsade på och med tanke på att han har kockutbildning var det perfekt tajming – bättre köksassistent hade jag fått leta efter, hehe. 
Middagen började med en vegansk skagenröra som jag varit sugen på att svänga ihop sedan jag såg receptet på den. Den blev riktigt bra måste jag säga, något jag definitivt kommer göra igen! 
Till varmrätt blev det en risotto fast på korngryn, med trattkantareller och rödbetor. Jag hade hämtat inspiration från den fantastiska rätten jag åt på Gotthards för någon vecka sedan, men tyvärr blev min variant ljusår ifrån lika bra. Inte alls särskilt god, om jag ska vara ärlig. Men nu har jag testat i alla fall och vet att andra gör den bättre. 
Slutligen åt vi en kladdkaka med karamelliserad mjölk och mjölkchokladcrisp till efterrätt. Den var satans god! 

I veckan äter jag inte riktigt lika festligt då jag testar en högproteinkost. Så fort mat förvandlas till "kost" blir det tråkigt att äta tycker jag, men jag försöker se det här som ett experiment på vad som händer när jag ändrar lite i vanorna. 
Under tiden samlar jag på mig nya recept som jag ska testa när matlagningbehovet briserar. 

Sötpotatispizzan. Härligt krispig, men snudd på för uttrycksfull.

Veganskagenröra på toast. Med bland annat tofu och avokado, istället för ägg och räkor.

Kladdkaka med chokladcrisp. Jävligt söt och drömmigt god. (Ja, jag utelämnade bild på risotton med flit, den såg faktiskt inte särskilt aptitlig ut heller.)

Gamla grannar och fina fäder

Helgen som passerade var trevlig i ordets rätta bemärkelse. 
I lördags hade vi alltså en grannåterträff, med systrarna Thorns som bodde på Kopparvägen 2 samtidigt som vi bodde på 1:an. Jag räknade efter att det måste ha varit typ tio år sedan vi sågs samtidigt allihopa – mina syskon och Thorns-syskonen alltså – så det var lite spännande att sammanstråla efter all denna ocean av tid. 

Det visade sig i slutändan bli en väldigt avslappnad dag, som vi inledde med att leka på Fortet (och ja, jag och Linus bråkade också lite – men bara lite!). Sedan hängde vi hemma hos Erika där vi skrattade åt gamla foton, pratade minnen, spelade sällskapsspel och åt tacos. Kul att det var så enkelt att umgås trots alla år sedan sist!

I söndags följde jag med Linus och Lisa när de begav sig hem till Lycksele igen. Där överraskade jag pappa genom att vara med under hans farsdagsfirande – jag tror och hoppas att han blev glad över att jag dök upp!
Jag och mina syskon tog ut pappsen på restaurang, och han tog i sin tur med sig sin pappa (alltså min farfar) som dessutom fyllde 85 år i lördags. Så det blev lite utav ett hejdundrande firande i sin enkelhet. 
Jag är själv väldigt glad över att jag åkte till Lycksele om än det bara blev en snabbvisit, för det var en himla fin middag där jag slogs av hur kloka åsikter mina anfädrar faktiskt kan ha. Då kände jag mig lite stolt.

Syskonen Bergman och Thorn samlade på en bild. Det var inte igår minsann!

... och så bara syskonen Bergman. Fast det är inte så bara, när jag tänker efter.

Farfar och pappsen. Visst är de gölliga? 

Ädla klor

Att smaragdgrön är en skitfin färg att ha på naglarna fattade jag redan i fjol, när OPI släppte sin Gwen Stefani Holiday-kollektion som bland annat innehöll Christmas gone plaid. Det är nog min absoluta favorit i nagellackssamlingen – och då är det rätt stor.

För några veckor sedan utökade jag samlingen ytterligare med ett smaragdgrönt lack från Depend, nummer 459 i deras O2-linje. Och tänka sig – det var nästan lika fint som Christmas gone plaid! Lite ljusare, men mycket billigare: Det kostar 29 pix, så det är ett hett tips!

Over and out från nagellacksentusiasten. 

Depend nr 459 på alla naglar förutom ringfingret, där jag målat OPI:s Christmas Gone Plaid som jämförelse.

Singelskap och machosex

De senaste två åren har jag börjat lyssna otroligt mycket på podcasts. Det tillkommer hela tiden nya favoriter, vissa gamla godingar faller förvisso också bort, men listan över saker att lyssna på växer hela tiden stadigt. 
Nu i veckan upptäckte jag en ny, intressant pod: Sexpodden från RFSU. Jag fann den via Hanna Hellquists blogg (som jag för övrigt också måste tipsa om – helt briljant är den, precis som allt annat Hanna gör!) när hon skrev om att hon varit med i den. "Hennes" avsnitt blev således det första jag lyssnade på, vilket passande nog handlade om att vara singel. 

En lyssnare som deltar i singelavsnittet pratar om sin syn på förhållanden som "ett logistiskt helvete", vilket jag såhär på andra sidan fnissade igenkännande åt. 50-åriga Nils från Vilhelmina är också med i avsnittet och säger en massa klokheter. Lyssna på det, vettja – här hittar ni avsnittet!

I det andra avsnittet jag hunnit lyssna på deltar Bianca Kronlöf och det handlar om machosex. Det avsnittet skulle jag bara vilja ge till typ alla snubbar, som en present. Jag tror på riktigt att många män skulle må bra av att lyssna på det. Här finns det – sprid ordet!

Nu måste jag hasta iväg, för om bara en halvtimme drar vår grannreunion (!) med systrarna vi bodde mitt emot som små igång. Ha en härlig lördag!

One small leap for mankind, men ett hallelujah moment för mig

Jag har väntat på det länge och igår kom äntligen dagen när jag fick bleka bort min gräsliga utväxt. Det må vara ett ytligt icke-problem, men jag gillar verkligen inte när håret startar i en sorglig kant. Rätt konstigt det där att jag är helt oduglig på att styla håret, men att färgen och formen likväl känns otroligt viktig. 

Fastän jag håller på spara ut håret så rök en rejäl bit bak i nacken igår också. Min frisör Hanna sa att det skulle bli en tuffare frisyr så det fick bli så. 
Jag älskar att min frisör fattar precis hur jag vill ha saker och ting utan att jag behöver säga det. Som att jag inte tål något som tenderar att bli gulligt! För ett tag sedan sa en person att hen tyckte jag var "söt" och även om det antagligen var menat som något snällt hade jag svårt att ta det. Fast nu vet jag inte hur jag kom in på det. Skönt att vara utan utväxt i en vecka åtminstone, var väl det enda jag hade tänkt få sagt.

Före / efter gårdagens frisörbesök.

Än finns det hopp för rockern i mig

Jag kom på att jag inte har yppat ett ord om förra veckans In Flames-konsert efter att den ägde rum. Den var helt fantastisk!
Förra gången de spelade här i Umeå gnällde jag lite över att publiken inte riktigt höll ut hela vägen, men den här gången verkade det stå bättre till med flåset. Från tredje låten, Pinball Map (som jag för övrigt älskar!), och i princip hela vägen fram till My Sweet Shadow var det ett jäkla röj på parketten. 

Jag, Lisa och Tina stod inledningsvis nästan längst fram, men när moshen intensifierades flyttade vi bak för att inte behöva lägga all uppmärksamhet på att värja oss från armbågar i mellangärdet och sparkar i huvudet från crowdsurfande fölk. Under sista låten var jag dock tvungen att hoppa in i piten och röja lite jag med, eftersom jag blev så jäkla taggad av musiken. Än finns det rockstjärnetakter kvar i mig!

Nu längtar jag tills jag får uppleva min femte konsert med In Flames. 

Vi drack öl och tuffade oss innan spelningen.

Tänk att Anders & co alltid levererar på scenen. Jag har aldrig blivit ens i närheten av besviken när jag sett de live!

Lyfta sig själv

Under gårdagens Nordic military training-pass blev det armhävningsbonanza – vilket vi skulle vara tacksamma för, menade instruktör-Frida. "Tänk vilken härlig känsla det är att kunna lyfta sig själv", peppade hon när vi gjorde den tjugotusende armhävningen i ordningen (kändes det som). 

När jag senare tänkte på den där sägningen kom jag fram till att hon förstås har rätt. Och då inte bara ur ett fysiskt perspektiv. När jag känner mig mentalt svag mår jag faktiskt en gnutta bättre av att antingen lyfta mig själv eller en skivstång. Om inte annat distraherar det hjärnan från destruktiva tankar för stunden. 

Nu ska jag dra iväg och lyfta just lite skivstång. Jag hoppas på en mycket upplyftande session!

Bild från gårdagens pass.

Furiosa för en kväll

När jag vaknade till liv igår låg jag kvar i sängen en bra stund, recapchattade med delar av lördagens festsällskap och skrattade högt rakt ut åt delar vi skrev om. 
I lördags Halloweenfestade vi och det var så jävla kul att befinna sig under samma tak som Arya Stark, Darth Vader (som vi snabbt döpte om till Dwarf Vader), Liv Moore, en war boy, en solbränd afterski-entusiast samt en galen clown. Det händer någonting med folk och stämningen när alla är utklädda! Detta gällde förstås när vi väl drog ut – har flera roliga historier från kvällen som jag tyvärr inte kan dela med mig av här. Även om jag inte skrattar lika mycket åt dem nu som igår morse kan jag inte låta bli att fnissa nu med. Ledsen att ni inte får ta del av dem alltså. 

Själv var jag utklädd till Imperator Furiosa i lördags. En karaktär från Mad Max, för er som inte hänger med. Jag ville helt enkelt vara en stenhård jävla brud för en kväll, så det kändes som ett ganska naturligt val. 
Måste för övrigt credda VD för att hon (i vanlig ordning) var supergullig och byggde robotarmen samt axelskyddet till mig. Så jäkla skönt för en opysslig människa som mig att ha vänner som hjälper mig med sånt!