One small leap for mankind, men ett hallelujah moment för mig

Jag har väntat på det länge och igår kom äntligen dagen när jag fick bleka bort min gräsliga utväxt. Det må vara ett ytligt icke-problem, men jag gillar verkligen inte när håret startar i en sorglig kant. Rätt konstigt det där att jag är helt oduglig på att styla håret, men att färgen och formen likväl känns otroligt viktig. 

Fastän jag håller på spara ut håret så rök en rejäl bit bak i nacken igår också. Min frisör Hanna sa att det skulle bli en tuffare frisyr så det fick bli så. 
Jag älskar att min frisör fattar precis hur jag vill ha saker och ting utan att jag behöver säga det. Som att jag inte tål något som tenderar att bli gulligt! För ett tag sedan sa en person att hen tyckte jag var "söt" och även om det antagligen var menat som något snällt hade jag svårt att ta det. Fast nu vet jag inte hur jag kom in på det. Skönt att vara utan utväxt i en vecka åtminstone, var väl det enda jag hade tänkt få sagt.

Före / efter gårdagens frisörbesök.