Spring

Ett annat litet "projekt" som jag ämnar bedriva i vår, förutom hattvåren, är att bli en snabb löpare. Ja, en snabb löpare utifrån mina förutsättningar och mina mått mätta förstås. 
Jag har aldrig sprungit särskilt fort, eftersom löprundorna är lite utav terapitid för mig när jag låter tankarna flyga iväg. Då tänker jag tyvärr inte särskilt mycket på fotnedsättning eller annan teknik som gör att en kutar snabbt. 

Men! Nu ska det alltså bli ändring på det! Egentligen känns det inte särskilt viktigt att springa snabbt, men det är ju alltid kul att utmana sig själv!
Till min hjälp i detta projekt har jag ett proffs – min sjukt snabba (och löparkunniga) kompis Sandra. Hon kommer sätta ihop program för mig varje vecka och sedan är det "bara" för mig att försöka följa de efter bästa förmåga. 
Igår gjorde jag mitt första pass, vilket var korta intervaller. Skulle springa i ett obekvämt, men ändå uthärdligt tempo i en minut, femton gånger med trettio sekunders vila emellan. Lagom till intervall tolv var jag spyfärdig... 

Men helsicke vad bra det känns efter att en sprungit! Jag känner riktigt livet i mig när jag pustar ut; svettig, skakig och jävlig. 
Är du en sån som inte springer tycker jag du ska ta våren i akt och åtminstone testa! Ge det några gånger så ska du nog se att du också finner tjusning i allt det jobbiga. 

Orsaken till att den här selfien – som jag tog för att skicka till Sandra som bildbevis på att jag genomfört första passet – är så jäkla suddig är alltså på riktigt att jag var så jäkla skakig efter löpturen.