Jag har verkligen fattat tyckte för att träna på utegym!
Ikväll körde jag ett pass i Bräntberget tillsammans med VD. Det var 25 grader varmt, solen lyste rakt i ögonen när en stod vid vissa stationer och vi öste upp stenar på marklyftsmaskinen (nåja, två la vi dit i alla fall). När vi var klara med styrkeövningarna ville VD köra backintervaller, så några sådana fick det bli också.
Det enda som jag tycker är dåligt med utegym – förutom att myggen har börjat göra en sällskap där – är att jag just nu inte har något sug efter att gå till mitt "vanliga" gym. Jag är en stark förespråkare av att köra den träning en tycker är roligt så just detta vore inget problem om det inte vore för att jag måste köra mitt rehabprogram där det finns skivstänger och vissa specifika maskiner. Egentligen ska jag göra min rehab två gånger i veckan, men nu har jag inte gjort den alls på två veckor... Högst obra!
Ikväll tog jag mig dock i kragen och for på "innegymmet" när jag var klar med uteträningen. Skrapade ihop till över 2,5 timmar träning totalt. Hade jag haft fler timmar på dygnet hade jag gärna tränat så flera gånger i veckan, men nu när jag inte har det får jag istället starta en kampanj för att Umeå kommun ska utrusta sina utegym med skivstänger.
När VD lastar på vikter... (Japp, vi är omogna!)
Orsaken till varför jag aldrig lägger upp gymbilder i sociala medier: Det ser ut som att jag tar i för att göra något helt annat än att lyfta vikter.
Brännbollsyran har svept in över stan och hela Umeå går man och kvinns ur huse för att dricka Corona och göra fist pumps kollektivt.
Själv har jag boat in mig här hemma med fredagsöl, chips och film. Jag orkar inte gå ut. Inte ikväll. Den här veckan har varit så jäkla intensiv.
Men kul har jag haft! Blodomloppet i tisdags blev något av en besvikelse tidsmässigt (även fast jag försökte släppa kraven på mig själv så är det svårt att skaka av sig tävlingsdjävulen som väcks till liv när det är lopp), men trots det var det himla kul att springa! Blev verkligen peppad på att anmäla mig till fler lopp framöver och då hoppas jag verkligen på revansch!
I onsdags fortsatte hänget med arbetskamraterna, men då under mer avslappnade former. Vi käkade middag på Gotthards som i vanlig ordning levererade – de har verkligen seglat upp som en av mina absoluta restaurangfavoriter här i stan!
När middagen var avslutas flyttade vi oss till inomhustorget intill för klubben Heartbeats, som bjöd på unplugged-spelningar. Så himla mysigt häng och kul med onsdagsklubb! Dit vill jag gå fler gånger!
Och så har jag köpt en cykel i veckan också. I onsdags, när klockan bara var sju på morgonen blev jag med en racer. Men den förtjänar nästan ett helt eget inlägg!
Nu ska jag se film och samla kraft. För imorrn, då blir det faktiskt fest för mig med.
Umeå Tidnings starka gäng efter Blodomloppet i tisdags.
Ikväll är det alltså dags för Blodomloppet, som jag tränat för i sju veckor nu. Och så vaknar jag imorse med halsont och blodblandat snor fulla näsan (varsågod för informationen). YEEEY!
Igår kväll kände jag en viss besvikelse för detta, men nu orkar jag inte lägga energi på att vara besviken längre. Jag kommer lunka runt banan ikväll så gott det går och så får jag satsa på framtida lopp istället. Och framför allt fortsätta springa för att det är kul!
Men om någon råkar se mitt resultat någonstans efter ikväll så vet ni i alla fall varför jag inte sprang snabbare! ;)
Mitt senaste lopp (Tjurruset) sprang jag med ett trasigt knä, så det verkar ju bli ett återkommande tema att kroppen min rapplar när jag ska vara med i någonting. Härligt med extra utmaningar, höhö.
Halvvägs in på gårdagskvällens löprunda insåg jag att jag nog var för sjuk för att springa. Halsen var rosslig och kroppen helt matt, men det var ju så dags att komma på det fem kilometer hemifrån. Det var bara att fortsätta lunka på återstående sträcka (för er som inte känner till det är jag allergisk mot att promenera själv).
Imorse när jag vaknade hade förkylningen blommat ut helt.
Det kändes faktiskt rätt trist att mitt sista schemalagda pass innan Blodomloppet på tisdag skulle gå så dåligt. Jag siktar ju inte direkt på någon pallplats (haha, tänk vilken chock det skulle vara om jag ens hamnade topp 100!), men det är ju alltid trevligt att stå i startområdet med lite självförtroende. Och jag har faktiskt ett mål jag siktar mot, men som just nu känns svåruppnått.
Fast det är i och för sig som vanligt: Jag sätter alltid upp mål inför lopp som jag inte lyckas leva upp till, och så blir jag besviken när jag kommer i mål. Men just därför vore det ju kul med lite framgång på tisdag. Men vi får se. Just nu känns det som att jag bara blir glad om jag kan springa då.
Nu blev det här inlägget jäkligt svamligt och det kanske också framstår som självömkande. Jag är dock på riktigt tacksam över att det bara är en förkylning som härjar i min kropp och ingenting värre. Har än en gång blivit påmind om hur viktig hälsan är och hur fort alla ens önskningar kan reduceras till att bara vilja vara frisk. Då känns det genast väldigt töntigt att klaga över lite halsont.
Ta hand om er!
Med glitter- och glamourtema, snittar och bubbel tog vi oss igår an det spektakel som kallas Eurovision Song Contest.
Jag har aldrig varit något fan av Eurovisionmusiken generellt, men däremot tycker jag det är väldigt kul att titta på tävlingen tillsammans med goda vänner. Och det var alltså exakt vad vi gjorde igår!
Vi var sju pers som kollade hemma hos Emma (rim! Hehe!) och tippade utgången. Värdinnan och Thiger vann med ett poäng vardera – det kändes som att det var väldigt svårtippat igår?! Eller var det bara vi som var dåliga?
Kvällen och temat till ära hade jag blingat fejset med massa glitter och strass. Jag fullkomligt älskar att göra sådana här sminkningar, skulle vilja gå runt såhär varje dag! Eller åtminstone mycket oftare än vad jag gör nu. Livet är för kort för lama sminkningar.
Och förresten – fel låt vann!
Vi hade ett förjävla bra tilltuggsbord igår: Snittar, ost och kex, chips, godis och så varsin flaska bubbel till det!
I torsdags hade jag min sista terapisession. I över ett halvår har jag en gång i veckan suttit och öppnat upp mig för en total främling. Jag har gråtit, skrattat, analyserat, svamlat, tystnat, berättat sådant jag aldrig berättat för någon tidigare.
Jag är så glad att jag äntligen tog tag i detta som jag tänkt göra så länge. Jag har lärt mig så mycket om mig själv, insett en del saker som jag måste jobba med hos mig själv och andra saker som jag bara måste acceptera.
Jag är förstås inte "klar" med mig själv, utan nu ska jag försöka ta tag i vissa saker som jag blivit medveten om under terapin.
När sista mötet började lida mot sitt slut i torsdags tackade min psykolog mig för att hon fått ha mig som klient och hon blev märkbart rörd. Det var så himla fint!
Jag kommer verkligen sakna våra träffar, för det har varit en sådan ynnest att ha det här bollplanket som inte sular tillbaka bollen svinhårt i ens ansikte för att en skjutit iväg en lite för ful boll. Om ni förstår vad jag menar.
Igår hade jag en sån jäkla pissdag. Redan innan klockan hade slagit 7 lyckades jag tappa ner en ögonbrynsskugga i badrumsgolvet, som genast pulvriserades och la sig som ett dammtäcke över hela rummet. Det var bara att dra fram dammsugaren, skurtrasan och mina bästa svordomsramsor.
En stund senare hämtade jag min rena tvätt, som fick vara ren i ungefär en halv minut efter att jag plockat ner den från linorna. När jag lyfte upp den välfyllda Ikeakassen singlade nämligen trosor och sockor ur den och ner på den snuskiga torkrumsgolvet. Var så jävla nära att bara skrika rakt ut.
Jag sparade dock mitt skrik i ungefär fyra timmar efter torkrumsincidenten. Då hade jag nämligen hunnit få en burk med sås att explodera i micron (återigen var det bara att börja torka) och därefter slå ut samma burk från köksbänken så det skvätte i hela köket på jobbet. Då kom det både svordomar och könsord och skrik ur min mun, inför ungefär halva arbetsstyrkan på jobbet. Jag tror vår vd blev en aning chockad.
Jag känner nästan att jag förtjänar något pris som lyckades med alla dessa prestationer inom loppet av några ynka timmar. Att jag dessutom tajmade det med min värsta PMS på väldigt länge gör ju det hela smått ofattbart.
På fredag är det fredag den 13:e – vågar en hoppas på en uppföljning då?
Jag tog så många dumma beslut i fjol, men (minst) ett bra fattade jag åtminstone och det var att sluta äta kött. Inte bara för att jag numera kan passera en kohage utan att känna tusen styng av dåligt samvete för att jag snart kommer äta av dessa ljuvliga djur, utan också för att det har tvingat mig att bli mer kreativ i min matlagning.
Jag fuskar visserligen med att äta fisk, men jag försöker laga uteslutande vegetariskt hemma. Nu finns det ju många bra vegetariserade varianter av köttprodukter, men jag tycker det allra roligaste är att laga till något av rena råvaror. Ofta blir jag sugen på en specifik grej – typ avokado eller rödbetor – och då försöker jag hitta på något kul att göra med det.
Den senaste veckan har jag cravat majskolvar så hårt, därav fick det bli just majskolv till middag häromdagen. Tillsammans med en citronsmörsky och genanta mängder parmesan kändes det riktigt festligt!
Till det gjorde jag någon slags salladssalsa av det jag hade hemma, vilket kanske inte gifte sig perfekt med majskolven men som ändå var tusen gånger roligare att äta än svettig falukorv och mosiga makaroner en sketen måndag.
Vilken flärd med en ledig dag mitt i veckan, som jag hade igår. Jag kan lätt tänka mig att vara ledig fler torsdagar, tack!
Jag tillbringade denna Kristi himmelsfärdsdag i Vännäsby där jag hälsade på Sandra, min vän tillika löpcoach. Det blev dock bara ett kort löppass eftersom hon har en treåring som förstås inte kan lämnas ensam och pappan var på jobbet. Men när han rullade upp på garageuppfarten stod vi bokstavligt talat startklara för att rusa iväg. Sen fick jag fortsätta springa även när löppasset var slut för att hinna med bussen.
Jag hann också med lite träning innan löpningen, då jag spelade fotboll med nämnda treåring. Först sågade hon min teknik vid fotknölarna (ovanligt klarsynt treåring, den där damen), men vid ett senare tillfälle erkände hon att jag vann. Det krävs nog att jag möter en två äpplen hög person för att jag ska vinna en fotbollsmatch.
Efter att jag lämnat Vännäsby höll jag mig hemma hela kvällen. Kan inte minnas sist det hände? Det var så jäkla skönt att öppna en öl, ta en lång dusch med hårinpackning och ansiktsmask, laga en jäkligt god middag och sedan avsluta med chips och film. Jag måste bli bättre på att prioritera sånt, känner jag.
Idag har jag inte varit ledig, men nu är det snart helg igen! Ha en fin sådan hörrni!
Gårdagens middag: Saganaki, kryddsotad avokado och romanticatomater som fått gå i ugn i över två timmar med timjan, vitlök och lite andra göttigheter. Mums!
Varje gång jag är i Göteborg växer min kärlek till den staden. Nästa gång jag åker dit kanske jag inte kommer hem?
Nu undrar ni förstås vad jag gjort där under helgen. Lugn, jag ska berätta!
I fredags traskade jag och Sandra bort till Botaniska för att spana in svinröven. När vi inte hittade den högg Sandra tag i en personal och frågade efter växten med detta magnifika namn, varpå jag fick vända mig om och fnissa, barnslig som jag är. Tyvärr hade rövjäveln blommat över, så vi fick aldrig uppleva den.
På väg till Botaniska stannade vi till hos pingvinerna i Slottskogen. Jag blev både glad och ledsen över att se dem: Glad för att de var så gulliga, ledsen över den tillvaro de lever i.
Redan på fredagskvällen var det dags för helgen stora happening: Silvana Imam på Pustervik. Då jag hade klivit upp okristligt tidigt på morgonen och sovit alldeles för lite var jag oroväckande trött just innan konserten skulle börja. I samma stund som Silvana klev upp på scenen glömde jag tröttheten. Som den naturkraft hon är levererade hon en maxad spelning från start till slut. Och det var så himla kul att få höra några av de nya låtarna live! Fem av fem power pussys till den konserten alltså. Råbra!
Planen för lördagen var att besöka Liseberg om det var fint väder. Tyvärr bjöd Gbg på regntunga moln så istället parkerade vi oss i en biosalong med varsin stor popcornskål i knäet framför How to be single. Jag hade rätt lågt ställda förväntningar till filmen innan, men jävlar vad jag fick skratta!
Valborgsfirandet tog senare avstamp i Super Mario på Nintendo och antagligen de godaste strawberry daiqurisen jag druckit i mitt liv, som Sandra langade på löpande band. Blev kanske lite fullare än tänkt, men det var det värt när drinkarna var så goda. När vi failat på fjärde världen lite för många gånger gick vi istället ut i Göteborgsnatten, drack öl och mötte upp en gammal klasskompis till mig som jag inte sett på åtta år.
I söndags sken äntligen solen, då åt vi brunch på Ritz uteservering. En himla lyxig avslutning helgen, måste jag tillstå.
Det här blev visst en rätt lång sammanställning, men jag ville inte lämna någon i ovisshet över vad jag gjort i helgen. Hehe.
