I torsdags hade jag min sista terapisession. I över ett halvår har jag en gång i veckan suttit och öppnat upp mig för en total främling. Jag har gråtit, skrattat, analyserat, svamlat, tystnat, berättat sådant jag aldrig berättat för någon tidigare.
Jag är så glad att jag äntligen tog tag i detta som jag tänkt göra så länge. Jag har lärt mig så mycket om mig själv, insett en del saker som jag måste jobba med hos mig själv och andra saker som jag bara måste acceptera.
Jag är förstås inte "klar" med mig själv, utan nu ska jag försöka ta tag i vissa saker som jag blivit medveten om under terapin.
När sista mötet började lida mot sitt slut i torsdags tackade min psykolog mig för att hon fått ha mig som klient och hon blev märkbart rörd. Det var så himla fint!
Jag kommer verkligen sakna våra träffar, för det har varit en sådan ynnest att ha det här bollplanket som inte sular tillbaka bollen svinhårt i ens ansikte för att en skjutit iväg en lite för ful boll. Om ni förstår vad jag menar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar