Halvvägs in på gårdagskvällens löprunda insåg jag att jag nog var för sjuk för att springa. Halsen var rosslig och kroppen helt matt, men det var ju så dags att komma på det fem kilometer hemifrån. Det var bara att fortsätta lunka på återstående sträcka (för er som inte känner till det är jag allergisk mot att promenera själv).
Imorse när jag vaknade hade förkylningen blommat ut helt.
Det kändes faktiskt rätt trist att mitt sista schemalagda pass innan Blodomloppet på tisdag skulle gå så dåligt. Jag siktar ju inte direkt på någon pallplats (haha, tänk vilken chock det skulle vara om jag ens hamnade topp 100!), men det är ju alltid trevligt att stå i startområdet med lite självförtroende. Och jag har faktiskt ett mål jag siktar mot, men som just nu känns svåruppnått.
Fast det är i och för sig som vanligt: Jag sätter alltid upp mål inför lopp som jag inte lyckas leva upp till, och så blir jag besviken när jag kommer i mål. Men just därför vore det ju kul med lite framgång på tisdag. Men vi får se. Just nu känns det som att jag bara blir glad om jag kan springa då.
Nu blev det här inlägget jäkligt svamligt och det kanske också framstår som självömkande. Jag är dock på riktigt tacksam över att det bara är en förkylning som härjar i min kropp och ingenting värre. Har än en gång blivit påmind om hur viktig hälsan är och hur fort alla ens önskningar kan reduceras till att bara vilja vara frisk. Då känns det genast väldigt töntigt att klaga över lite halsont.
Ta hand om er!
1 kommentar:
En förkylning och halsont kan vara nog så irriterande. Hoppas du kryar på dej snabbt! Kram
Skicka en kommentar