Hatar ej hatt

Det gick sisådär för min hattvår. Mössan stannade på ända in i maj och därefter var det bara ett kort fönster för hattbärande innan det blev för hett om öronen med huvudbonad. 
Men jag tänker inte ge upp! Nu satsar jag på en hatthöst. Imorse drog jag på mig min uråldriga Walter White-hatt och när jag handlade på Kicks under lunchen utbrast kvinnan i kassan: "Man blir ju så glad av att se dig i din fina hatt!". Då blev jag också glad. Och sporrad att bära mer saker på hövve. 
Mer hattar till folket!

Okej, insåg nu att en inte ser så mycket av den här hatten på den här bilden. Men sättet jag bär den på gör att jag måste ha en drönare att fota med om en ska få en helhetsbild och det känns ju en smula överdrivet. Eller? Hatthösten kanske inte är komplett utan en drönare?!

Segway, Dundret och Pekka Power

Hej hej!
Nu är bussbloggaren tillbaka – fast den här gången från ett tåg någonstans mellan Bastuträsk och Vindeln. Har befunnit mig på rälsen i snart sex timmar och börjar ledsna på att aldrig komma fram. Men det har den här helgen ändå varit värd!

Jag åkte redan i fredagsmorse upp till Gällivare för att hälsa på Idamari och Henrik.  Fredagens arbetssysslor skötte jag från tågsätet och vid 15-snåret var jag framme. 
Istället för fredagsöl och tacokoma inledde jag helgen på LKAB:s familjekväll. Hjälpte Idamari och hennes kollegor att styra upp aktiviteterna så gott jag kunde och när besökarna började strömma in förvandlades jag plötsligt till en Segwayinstruktör (!). I någon timme stod jag har instruerade en miljard barn (och några vuxna) i hur de skulle köra detta udda fordon. Konstigt nog tror jag att jag lyckades vara hyfsat pedagogisk. 
När familjekvällen var över hamnade jag i vin- och osthimlen hemma hos helgens värdpar. Grott-gruyere, säger jag bara. Den smekte gommen om jag ska uttrycka det barnvänligt. 

Igår blev det en liten promenad på Dundret. Dimman låg hyfsat tät runt fjället, men det var härligt krispigt ute. 
Senare på kvällen gick vi in i en annan slags dimma, den där dimman som så ofta omger krogbesök. Nu var jag själv inte vidare dimmig, men det skötte andra väldigt bra. Skrattade så himla mycket åt folk (på ett kärleksfullt sätt, förstås) som var mer eller mindre medvetet underhållande! Mest underhållande var – kanske passande nog – trubaduren Pekka Power som spelade på stället vi var på. Förutom att inneha ett fantastiskt artistnamn visade det sig att vi hade mött honom under vår promenad på Dundret. Detta korta möte verkade ha gjort stort intryck på honom då han refererade till det i alla sina mellansnack. Väldigt roligt! När jag fyller 30 ska jag anlita Pekka Power som musikunderhållning. 

Jag och mina ladies, ingenting kan stoppa oss!

Årets upplaga av Toughest här i Umeå var jävligt jobbig, stundvis smärtsam och ruskigt rolig! 
Innan loppet var vi – kanske framför allt jag och Lisa – snudd på övertaggade. Toughestcrewet filmade vår startgrupp när vi stod i startfållan och jag hoppas för mitt liv att den sekvensen inte kommer visas offentligt. Systrarna Bergman såg nog ut som två små barn som alldeles strax skulle få åka till Liseberg, haha. 

Den känslan lyckades vi sedan behålla i stort sett under i stort sett hela loppet, även om vi inte riktigt orkade studsa som två kaniner på uppåttjack under tiden vi var ute i banan. Och detta trots att vårt lag fick uppleva en del bakslag under loppets gång. En i laget fick ett astmaanfall som gjorde att vi var tvungen att pausa tills hon fick tillbaka andan. Sedan lyckades jag klanta mig på ett hinder och skada knäet på ett riktigt löjligt sätt. Som tur var gjorde det bara ont när det hände, sedan släppte det ganska snabbt (åtminstone kände jag inte så mycket under återstoden loppet, nu är knäet svullet och ont. Yeeey!). Och så på näst sista hindret stukade Örnie sin fot riktigt illa. Fastän hon knappt kunde gå tog hon straffrundorna på de två sista hindren och haltade in i mål. Det är vad jag kallar kämparanda. 

I slutändan tog loppet rätt lång tid för oss att genomföra – men jag tänker att vi då fick ha roligt under en längre period än de som var riktigt snabba, hehe. Dessutom tycker jag vi var riktigt bra på hindren, vilket också var vårt mål och förhoppning med loppet. 

Idag har jag fortfarande rätt ont i kroppen. Förutom knäont har jag svårt att sträcka ut högerarmen helt – någonting tar emot i överarmen – och jag har några blessyrer på benen som ömmar. Men jag är fortfarande lycksalig över upplevelsen och längtar redan till jag får ge mig ut i en hinderbana igen. Jag ska bara låta kroppen återhämta sig lite först. 

Ett taggat gäng innan starten!

Inte nog med att vi hade lagtröjor – vi hade dessutom lagfrisyr.

Vi hade världens bästa hejarklack på plats som peppade oss under loppet, bjöd på banan och hade med sig egna medaljer som vi fick efter målgången.

Väl i mål var vi något skitigare, hade fler skador och bar världens största leenden på läpparna. Så jäkla kul att vi klarade rampen i år förresten (om än med lite hjälp)!

Lycka är att ta sig förbi hindren

Jag tänker blogga om mina upplevelser av årets Toughest i morgon. Än är jag för mör i hela kroppen – inklusive hjärnan – för att utföra något så avancerat som att formulera mig i skrift. 
Nu vill jag bara dela med mig av den här bilden, som jag hittade på Toughests Facebooksida och som jag tycker verkligen visar varför jag redan längtar till nästa års lopp:

Det är så himla kul med hinderbanor, och så jävla gött när en klarar hinder!

Målet: Att ha skitkul

Nu är det bara 13 timmar kvar tills det är dags att ge sig ut i Toughests hinderbana. Jag är peppad!
Det känns inte riktigt som att det är ett lopp jag ska delta i, utan mer som att jag ska gå på en fest jag sett fram emot länge. 

I ärlighetens namn är jag nervös också. Inte över hur jag ska prestera den här gången, utan för att jag ska skada mig. Jag träffade en gammal kollega vid en pressträff idag och när hon hörde att jag skulle springa Toughest imorrn började hon babbla om hur många som bröt olika ben i fjol och hur en tjej snittade upp underlivet (!) första året loppet arrangerades här i Umeå. Inte direkt det en vill höra såhär dan före dan... 

Men jag ska försöka skaka av mig oron, kasta mig ut i banan och ha skitkul! Precis som i fjol, när bara jag och Lisa sprang, siktar vi på att klara så många hinder som möjligt och skiter i vilken tid det tar. Jag tror det kommer vara hög stämning i vårt lag, nu när Malin och Malin också är med. 

Från fjolårets upplaga av Toughest. Jag hoppas innerligt att morgondagen blir lika skoj!

Pryda ärren i ärret?

Den senaste tiden har jag haft ett oförklarligt sug efter att pierca mig. Jag vet inte riktigt var, mer än att jag inte vill ha någon mer synlig i ansiktet. 
Så läste jag det här blogginlägget igår och ba "varför piercar jag inte bara naveln, det var ju min högsta dröm som 14-åring att ha ett smycke i naveln?"
Hann halvt bestämma mig för en navelpiercing, innan jag insåg varför jag aldrig förverkligat mina tonårsdrömmar: Jag har ju för fasen ärr fulla naveln efter två operationer! Det skulle se rätt märkligt ut att pryda ärren i ärret, så att säga, med ett smycke. 

Så nu är jag tillbaka på noll i mina piercingarplaner igen, samtidigt som suget består. Någon som har ett tips på en rolig piercingplacering?

Ölfontän och en tryggad framtid

Jag inledde helgen som var med dunder och brak – bokstavligt talat. Jag åkte till Lycksele i fredagskväll och hade tagit med mig en flaska sur-ale – The discreet charm of the Framboisie närmare bestämt – för att imponera på syrran. Jag satte mig till rätta i hennes soffa för att öppna flaskan då det plötsligt lät POFF! ... och så hade ölens champagnekork flugit all världens väg och flaskans innehåll duschade syrrans vardagsrum. 
Egentligen borde jag väl ha blivit arg för att stora delar av en så fin öl gick till spillo, men när syrran låg dubbelvikt på golvet och skrattade hade jag också svårt att hålla mig. 
Så ja – synd på en rar öl (som dessutom visade sig vara SJUKT god, när vi väl slutat skatta och kunde koncentrera oss på att dricka innehållet som fanns kvar), men bra för underhållningsfaktorn åtminstone!

Ölen innan det stora "poffet".

Efter den festliga inledningen följde en jättefin helg. Jag hängde hos farmor på lördagen, i väntan på att Lisa skulle sluta jobba. När hon hade gjort det drog vi till kampsportsklubben tillsammans med Örnie för att öva lite på repklättring. 
Sedan hängde vi på spa i flera timmar där vi badade, bastade, åt och drack lite mer öl (mm, älska öl!). 
När vi kom hem till Lisa kring 22-rycket var jag helt slut som artist, så det blev en mycket lugn lördagskväll.

Så i söndags var det dags för mitt verkliga ärende till Lycksele: Att hälsa på Sandra, Simon och deras lilla Arvid. Det var ett fint första möte med denna nytillblivna människa! Han låg och sov länge i mina famn och verkade helt fine med att ha hamnat hos en något barn-ovan främling. Vi ska nog bli bra kompisar framöver!
Det här har ju kommit att bli året då mina vänner börjat föröka sig – och det gör mig glad. Att så bra människor sätter barn till världen känns liksom betryggande för framtiden. 

Gullungen och hans gulliga mor.

The Greatest

Jag älskar Sias musikvideos där dansaren Maddie Ziegler är med. Maddies dans berör mig verkligen! 
Videon till The Greatest som släpptes härom dagen är inget undantag – tvärtom! Jag såg den imorse när jag kom till jobbet och fick kämpa för att inte börja lipa bakom skärmen. Det är verkligen smärtsamt vackert.

(Den rätt harmlösa) hatlistan

Jag hittade en hatlista hos Hanapee som jag fick för mig att sno. Men oroa er inte, det är ingen hatlista i paritet med The Burn Book i Mean Girls utan snarare en harmlös hatlista. 
För att störa sig på egentligen rätt obetydliga saker är väl ändå helt okej? Jag kör i alla fall, oavsett!

Min äckligaste mat:
Surströmming! Jag hyste stora förhoppningar om att EU skulle förbjuda den där sanitära olägenheten för några år sedan, men tyvärr svek de mig. Andra blir upprörda över att bli utsatta för passiv rökning, jag blir upprörd när jag utsätts för passivt intag av surströmmingsstank. Tvi!

Hatväder: 
När hela världen färgats grå och det blåser deppiga vindar. Då blir jag moloken. 

Då tappar jag humöret helt och hållet:
När personer uttrycker sig rasistiskt eller sexistiskt, speciellt när de inte vill förstå att de faktiskt är rasistiska eller sexistiska. Då känner jag för att noggrant förklara för dem hur dumma i huvet de är, väldigt nära deras ansikten med väldigt hög stämma. 
Och när folk är dumma mot djur, då blir jag arg och vill vara dum mot dem tillbaka. 

Sämsta musiken: 
Gubbkönsrock, som till exempel Eddie Meduza. 

Värsta tiden på dygnet: 
Där vid 15-rycket när min energi brukar börja tryta. Vissa dagar känns det nästan som att jag ska somna framför datorn på jobbet vid den tiden. 

Mitt sämsta humör: 
När jag mår dåligt psykiskt av oklar anledning. Då blir jag, förutom deppad, också frustrerad. 

Sämsta grejen jag äger: 
Oj, här finns det flera kandidater! Men mobiltelefoner och jag har generellt inte gått bra ihop det senaste året. Har krossat displayen på två stycken sedan i november i fjol och därmed fått helt nya telefoner. Ändå är min telefon (som jag fick i maj) inne på lagning nu då den inte finner något nät. Under tiden hatar jag min lånetelefon som jag inte alls kommer överens med. 

Värsta personlighetsdraget: 
Trångsynthet. 

I dansen finns lyckan

Jag var rädd att jag skulle ha tappat förmågan att ta koreografi, taktkänslan, glöden. Men så fort ledaren slog igång musiken och det var tid att köra isolations till beats kom jag ihåg varför jag älskade att dansa så mycket som tonåring och varför jag saknat att göra det så mycket sedan dess. 
Därefter följde 90 minuters lyckorus och när passet var slut kände jag mig smått hög på stegkombinationer, R'n'B och livet. 

Med hiphopen kommer måndag ha en god chans att segla upp som en ny favoritdag den här hösten. 
Om bara mitt knä vill vara med i matchen, bör tilläggas. *peppar, peppar ta i trä*