Jag var rädd att jag skulle ha tappat förmågan att ta koreografi, taktkänslan, glöden. Men så fort ledaren slog igång musiken och det var tid att köra isolations till beats kom jag ihåg varför jag älskade att dansa så mycket som tonåring och varför jag saknat att göra det så mycket sedan dess.
Därefter följde 90 minuters lyckorus och när passet var slut kände jag mig smått hög på stegkombinationer, R'n'B och livet.
Med hiphopen kommer måndag ha en god chans att segla upp som en ny favoritdag den här hösten.
Om bara mitt knä vill vara med i matchen, bör tilläggas. *peppar, peppar ta i trä*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar