Jag är evinnerligt trött på hälsa

Vet ni vilket begrepp jag börjar bli otroligt trött på? 
"Hälsa". 
Folk som slänger sig med att det är viktigt med "hälsa", att deras intressen är "träning och hälsa", att vissa beteenden eller vanor inte är "hälsosamma". Det är ju ett oerhört vitt och – många gånger – diffust begrepp, men från främst sociala medier tycker jag mig kunna utläsa att hälsa innebär att äta så kalorifattigt som möjligt (men färgglatt, så att det fotar sig snyggt till Instagram) och aldrig nöja sig med sin träning, utan alltid sträva mer. Och just det, magrutor är en självklar accessoar om du ska vara hälsosam. Har du inget sexpack ännu ska du åtminstone jobba för att få det. 

Men vet ni vad? Jag köper inte den här snäva bilden av hälsa. För mig förbiser den vad jag tror och anser är den viktigaste hälsoaspekten – hur det står till i huvudet på oss. Alltså hur vi känner oss rent psykiskt.
Personligen mår jag bäst av att träna ofta. När svetten rinner och endorfinerna flödar känner jag livet i mig. Att avstå från det under en längre tid gör mig däremot deppig. Därför tränar jag. 

Jag mår också väldigt bra när jag har en chipsskål i knäet i soffan. Eller när jag får knäcka en fredagsöl. Och en riktig håll käften-middag på restaurang kan göra mig gråtmild av lycka. 
Däremot mår dåligt av att gå på dieter, förbjuda mig själv att äta vissa saker och jaga kilon. Omvänt ser jag också ett samband som gör gällande att under de perioder jag mått som sämst psykiskt i livet har jag också varit som smalast. 

Det är förstås helt individuellt vad som bidrar till psykiskt välmående (och det finns självklart en miljon andra faktorer som spelar in än träning och kost). Det finns helt säkert de som känner sig fullkomligt harmoniska av att skippa bröd och käka chiapudding och groddar, jag ifrågasätter inte det. Jag köper bara inte att det ska vara den enda sanna bilden av vad hälsa är. 
I sådana fall är mina intressen träning och ohälsa.