Typ sämst men glad ändå

Egentligen har jag satt upp en regel som förbjuder mig att kliva upp 05.30 en ledig lördagmorgon, men igår gjorde jag ett undantag. Jag hade nämligen anmält mig till Malmfältsloppet i Malå och var därmed tvungen att lämna Umeå tidigt, tidigt för att infinna mig på startlinjen. 

Målet med loppet var att jag skulle seeda upp mig ett led eller två i Vasaloppet nästa helg. Tyvärr åkte jag skitdåligt, så jag får vackert sälla mig till led 10 ändå nästa vecka. 
Men jag tänker att denna lilla utflykt på 40 mil tur och retur inte var förgäves! Förutom att jag fick ett rejält träningspass (loppet var 43 kilometer långt) fick jag några lärdomar som jag tar med mig till nästa helg för att hålla humöret uppe i spåret, till exempel:
1. Se till att ha ordentligt vallade skidor. Med andra ord: Det duger inte att slafsa på lite snabbglid och hoppas på det bästa. Igår ledde det nämligen till att jag nästan inte kunde staka några partier alls pga noll glid. 
Lyckligtvis kommer jag kalla in experthjälp till vasan. 

2. Betrakta varje nedförsbacke som en present och känn tacksamhet över att få vila en stund (slappna dock inte av helt så att du blir en del av vurpfesten i Risberg).

3. Ta med små Snickers och andra chokladbitar att mumsa på var 15:e kilometer. Dels för att fylla på med energi, dels för att alltid ha en kort fikastund att se fram emot. 

4. Fokusera på en mil i taget. Istället för att tänka "nu är det åtta mil kvar" efter den första, tänk "nu har jag åkt en mil och det gick ju bra, så nu ska jag åka en till". 

Punkt 2–4 körde jag på igår (fast då delade jag upp loppet i 5 kilometers-bitar istället) och jag var på ett jäkligt bra humör under hela loppet trots att åkningen gick dåligt. Och det är jag jäkligt stolt över, med tanke på hur lätt jag har till att bli på dåligt humör. 

Det var för övrigt helt magiskt väder igår under hela loppet, så jag njöt verkligen över att få vara ute och röra på mig. Ja, förutom de fem sista kilometrarna då jag helst bara ville lägga mig ner bredvid spåret och inte röra mig ur fläcken.

Skidor i natten

Jag var ute och besiktigade knäet i skidspåret igår efter måndagens fadäs. Det var inte det mest stabila knäet jag åkt skidor på, men det gick att ta sig fram ändå. Det var en skön bekräftelse inför Vasaloppet (bara elva dagar kvar – hjälp!), även om jag inte vågar ta ut alltför mycket i förskott. 

Vad bättre var att det var en helt trolsk kväll ute i Olles spår. Kompakt mörker så när som på ljuskäglan från min pannlampa, stjärnklart, omhuldande nysnö och en öronbedövande tysthet. 
Fastän jag har åkt på samma ställe många gånger tidigare var det som att uppleva ett helt nytt spår. Den nattliga inramningen – kanske lite i kombination med att mitt knä inte är att lita på – gjorde det till möjligtvis min mest spännande skidtur hittills. 
Kanske får jag mersmak för mörkerkörning och anmäler mig till Nattvasan nästa år? Fast först måste jag ju förstås genomleva vanliga Vasaloppet i år. Elva dagar kvar, som sagt. Jag känner mig inte redo.

Det magiska knäppet

Jag var med om en sådan sjuk grej ikväll!!!
Okej, nu kommer ni bli besvikna över vad jag ska berätta, men ur mitt perspektiv har jag fasen varit med om ett mindre mirakel. 

För drygt två timmar sedan skulle vi avsluta kvällens hiphop-lektion med att lära oss ett nytt parti av en koreografi, där alla steg utförs på marken. I det allra sista steget står en på huk, snurrar, låser ihop benen och gör ett hopp för att ta sig hela vägen runt. När jag har testat det två–tre gånger känner jag att något har hänt med mitt problemknä. Jag försöker ställa mig upp, men jag kan omöjligt räta ut vänster ben och helt plötsligt väller smärtan upp. 
Alla bara stannar upp (turligt nog var det jäkligt få med på kvällens lektion som fick bevittna spektaklet) och undrar vad som hänt mig. En skyndar sig fram till mig och förklarar att han dessvärre inte är ortoped, men däremot hjärtläkare och kan göra sitt bästa för att minnas vad han fick lära sig om knäskador under sin utbildning. Han känner på knäet, men kan förstås inte uttala sig riktigt om vad som är felet. Sedan försöker han hjälpa mig räta ut det, samtidigt som jag biter mig i tungan för att inte skrika av smärta. 

När det inte går att räta ut vänsterbenet får jag hjälp att resa mig upp på högerbenet och hoppa på det till en bänk på andra sidan danssalen. Det är stört omöjligt att för mig att stödja på det onda knäet! Här börjar jag mentalt förbereda mig på att ställa in mitt Vasaloppsdeltagande om två veckor och får verkligen anstränga mig för att inte börja gråta – inte på grund av smärtan, utan av den frustration och ilska som väller upp.

Hjärtläkaren ringer 1177 för att höra om de ska skjutsa mig till primärvårdsjouren eller akuten (har jag världens snällaste i min dansgrupp eller vad?!) och under tiden sitter jag med benet i högläge på bänken samtidigt som jag försöker sträcka ut knäet.
Plötsligt knäpper det högt i knäet och det känns som att det viker sig åt fel håll. "Det där var nog allt annat än bra", hinner jag tänka innan jag inser att knäet nu är utsträckt. Så jag försöker försiktigt ställa mig upp på det, vilket inte är något problem. Instabiliteten, oförmågan att räta ut benet och den jävulska smärtan är som bortblåst och kvar återstår bara en molande värk. "Jag behöver nog inte åka på primärvårdsjouren", säger jag lite generat och alla som engagerat sig i knädebaclet tycks dra en lättnads suck. 
Trots att jag nu framstår som en simulant och drama queen av rang kan jag inte låta bli att känna lyckoruset välla upp. Det är ju fantastiskt härligt att kunna stå på egna ben!

Nu ligger jag i soffan med knäet i högläge, insmort med kylgel och förpackat i en stödstrumpa jag har kvar sedan knäoperationen och snuddar vid tanken: Hur fasen ska det gå för fröken Kan själv ifall jag pajar knäet på riktigt igen? Jag bor ju ensam, tre trappor upp utan hiss. 
Jag hoppas verkligen att jag fortsätter ha knäppen på min sida.

En helvetes bra helg

Jag har haft en riktigt überhelg med übermänniskor; min mamma och min syster. 
Mamma fick en biljett till William Spetz föreställning Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme? med efterföljande middag av sina fantastiska döttrar i julklapp och igår var det så hög tid för detta. 

Spetz-föreställningen var otroligt stark! Jag skrattade högt och grät en skvätt (även fast jag försökte stå emot) och tänkte mycket på min egen mormor som ju också är död och väldigt saknad. Så himla imponerande av en 20-åring att göra en så himla bra soloföreställning.

Middagen åt vi på Gotthards. Älskar verkligen det stället och igår var inget undantag. Jag åt falafel på två olika bönor med bland annat kålblommor och en paprikaröra (muhammara) till samt inkokt päron med szechuanpeppar, rostad vit choklad och rotselleriglass. Skulle kunna låta superlativen hagla här, men konstaterar bara kort att det var jävligt gott! 

Sedan avslutade vi kvällen på Open/Closed som jag också råkar älska. Cocktailen jag drack där igår var lite väl cognacstark för min smak, men ändå rolig med morotsskum uppepå. Fast roligast av allt är nästan allt runt omkring spriten; lokalen, bartendrarna (fan vilket svårt ord att böja!), ja hela konceptet!

Allra bäst den här helgen har förstås varit sällskapet. Helvete, vilka roliga individer jag har i min vargflock! Jag längtar tills vi får göra en liknande helg framöver – och så längtar jag tills vi ska göra verklighet av tatueringsmotiven vi spånade fram igår...  

Inspirerad av Emmas brunch förra helgen fortsatte jag på det spåret och bakade bröd och fixade lite annat mumsigt lagom till mammas och Lisas ankomst igår. Älskar verkligen vräkiga helgfrukostar. 

På Open/Closed.

Idag drog vi alla på oss den randiga söndagsskjortan och gick en sväng på stan.

Tallinn del tre: Konstig konst och bowl like a boss

Söndagen i Tallinn (för nytillkomna läsare håller jag alltså på gå igenom en Estlandsresa jag gjorde för tre veckor sedan. Trots att jag bara var där i fem dagar har jag inte lyckats sammanfatta resan än, haha) ägnade vi åt den heliga kombinationen konst och bowling. 

Vi åkte först ut till konstmuseet Kumu för att insupa kultur. Det var ett fint museum, men jag tyckte faktiskt att dess arkitektur var snäppet mer tilltalande än själva konsten. Utställningarna bjöd på allt från estnisk konst från Sovjeteran till modern konst med bland annat videoinstallationer, till surrealistisk konst från den belgiska målaren Paul Devaux. 

Roligast – och konstigast – var de kontemporära installationerna, där jag inte riktigt fattade om det var konstverk jag tittade på eller en ombyggnation av lokalerna. När vi skulle gå in i ett rum stoppade Dennis mig och Sandra och bad oss förbereda oss på att snart få se något storslaget. Vi tog ett djupt andetag, klev sedan in i rummet och möttes av detta: 

Ett rep på golvet var alltså det enda som fanns i det rummet! Höll på skrattade ihjäl mig när jag såg det. 
Det ska dock tilläggas att repet löpte genom två hål i golvet och var en enda stor ögla. Så det fanns ju en teknisk finess i det hela, haha. 

När det sedan var dags för bowling chockade jag mig själv genom att vinna båda gångerna. För någon som är så generellt usel på att bowla borde jag prisas för "årets prestation" på nästa års Idrottsgala. 

Dagen efter hann vi mest bara med en flådig frukost på Dennis favoritkafé innan det var dags att påbörja hemresan.
Nu längtar jag redan till att, tillsammans med Sandra, hälsa på honom i Bryssel dit han flyttar inom ort.

För indie för romantik

Glad alla hjärtans dag! 
Vad har ni för romantiskt för er, denna kärvänliga tisdag? 

Själv har jag en historia av att vara usel på att fira alla hjärtans dag, även de år som jag haft partner. Jag är lite för indie för att vara romantisk på beställning, hehe. 
Om någon annan däremot känner sig duktig på att fira alla hjärtans dag och vill visa mig hur det går till och ge mig ömhetsbetygelser i form av ... ja, låt oss säga en diamantring är jag inte knusslig med det. Jag står med öppna armar för alla tänkbara kärleksförklaringar. 

Jag har förresten blivit uppvaktad idag. Av mamma. Hon swishade över pengar ämnade för en blombukett tidigt imorse. 
Åh, vad jag älskar mamma! Och dagens teknik.

Smilla blev minst lika glad över tulpanerna som jag blev. Nu återstår att se hur länge de får stå innan hon i vanlig ordning biter av stjälkarna...

Den bästa måltiden

Igår bjöd Emma in till brunch hos sig. Som jag skrev på Instagram: Alla söndagar borde inledas så. 
Att umgås över någon typ av förtäring är ju alltid trevligt, och till skillnad från en fika eller ett glas (som i alkohol alltså) är ju frukost/brunch något en måste äta. Jag måste åtminstone äta det för att inte förvandlas till en vidrig (vidrigare?) människa. Så att bruncha är ju verkligen att förena nytta med nöje.
För mig som tenderar att vara en smula introvert på morgonkvisten och ofta behöver en startsträcka innan jag kan socialisera med folk ligger infaller brunchen dessutom rätt i tid, då jag hinner bli människa innan det är dags att träffas.

Och det kanske allra bästa är ju att brunch betyda att det finns en uppsjö goda grejer att tillgå. Igår var inget undantag, då brunchvärdinnan dukat upp bröd, frukt, muffins och annat smarrigt. 
Jag skulle inte vara den som klagade om detta blev en söndagstradition.

Tallinn del två: I hipsterkvarteren och på finsk karaoke

Det var ju åtminstone en person som uppskattade min del ett-sammanfattning av resan till Tallinn (vilket gjorde mig nästan orimligt glad, tills jag insåg att kommentaren faktiskt kunde vara ironisk) så här kommer del två. Varsågoda!

Efter besöket på kattkaféet handlade vi med oss grejer för att äta middag hemma hos Dennis. Eller middag och middag... Vi åt typ ost, chips och jordgubbar och drack bål, haha. Tanken var att vi skulle köpa stearinljus också för att skapa en riktigt mysig hemmapicknick-känsla, men det glömdes bort så vi försökte skapa mysig ljussättning med sänglampan så gott det gick. 
Senare bar det av mot stadsdelen Telliskivi, vilket är ett gammalt industriområde som omvandlats till kreativa hipsterkvarter. Vi orkade bara med två barer innan dagens äventyr började göra sig påminda i form av trötthet, men det var två jäkligt mysiga barer. Tallinn bjöd generellt på ett bra utbud av öl, tydligen har antalet microbryggerier ökat lavinartat där de senaste två åren. 

På lördagen vaknade vi upp till en stålgrå himmel, men det hindrade oss inte från att fortsätta utforska Tallinn. Dennis tog oss först till Linnahall, en betongkoloss i stalinistisk anda som uppfördes inför segeltävlingarna under sommar-OS i Moskva 1980. 
Arenan är stängd sedan många år tillbaka, så vi fick utforska exteriörerna – framför allt taket. Det är så himla fascinerande med dessa gamla sovjetiska byggnadsverk, som ska vara svulstiga men återhållsamma på samma gång. 

Från taket på Linnahall har en förstås utsikt över Östersjön och färjorna, men också över bland annat dessa färgklickar till hus.

Vi åkte sedan ut till Telliskivi igen, för att besöka butikerna som finns där. De sålde mycket fint såsom vintageklänningar, smycken och handsnidade glasögonbågar i trä. De flesta butiker, restauranger och barer i Telliskivi inhyses som sagt i gamla fabrikslokaler, men utanför dessa har det även ställts upp containrar som inretts till små mysiga kaféer och restauranger. Det är sådana som syns på bilden ovan – väldigt bra idé!

När vi gick längre in på området uppenbarade sig plötsligt en marknad som kändes som en loppmarknad – bokstavligt talat. Allt kändes ärligt talat rätt lortigt och när vi kollade närmare på utbudet insåg vi att det fanns många smutsiga föremål även i bildlig mening. Eller vad sägs som en askkopp med Hitler på? Kanske en flagga med ett hakkors? Gamla naziuniformer? En Stalinbyst i guld? 
Jag och Sandra kände oss rätt illa till mods inne i en liten butik som bland sina miljoner prylar bland annat saluförde sådana saker. Dennis var däremot i sjunde himlen, eftersom han hittade andra saker från den gamla Sovjettiden. När han fann en tändsticksask med OS-björnen Misja på tjöt han av glädje och halade gladeligen upp fyra euro för denna. Sedan lyckades vi dra honom därifrån, med ursäkten att vi var hungriga. 
Tyvärr fick omständigheterna mig att helt glömma bort att fota marknaden, bilden ovan är från en gata intill. 

De kurrande magarna mättade vi på Frenchy. Jag tog en provencalsk auberginesallad, vilket kan låta jättetråkigt – MEN, det var det absolut godaste jag åt under hela resan. Och då åt jag mycket gott, som ni kanske redan har förstått. Hehe.

Även en efterrätt i form av chokladfondant slank ner. Den var också helt ljuvlig!

Vi hann mer lite fler saker under lördagen, men den dagens stora happening var att vi skulle dra på karaokebar! Tidigare under kvällen övade vi in Spice Girl's Wannabe för att vi skulle kunna bjuda på ett bländande framträdande och efter några drinkar på Sigmund Freud (den där fantastiska baren jag skrev om i förra inlägget, ni vet?) var det äntligen dags. 
När vi klev in på karaokebaren var det första vi slogs av en stark lukt av urin. Vi lät dock inte det stoppa oss, utan vi tog oss längre in i lokalen för att komma till själva hjärtat – karaokescenen. Där stod ett par och sjöng en melankolisk låt på finska. Vi blev lite förvirrade över låtvalet för en sekund, men sedan kastade vi oss över låtkatalogerna för att se om de hade Wannabe. Det hade de inte. 
Däremot hade de ett hundratal låtar med finska titlar – faktum var att alla låtar var på finska. Vi lommade därför ut från kissbaren och vidare till nästa karaokebar vi hade sett ut. Då vi stegade in där fanns det fyra personer på plats – tre överförfriskade gäster och bartendern. Vi gick genast fram till baren för att kolla låtlistorna, och tro ni inte på fan att alla låtar var på finska även där?
Karaoke är tydligen jävligt stort i Finland, vilket även avspeglar sig på grannlandet dit många finnar åker för att... Supa och sjunga? 
För oss blev det däremot ingen sång alls, då våra finskakunskaper är under all kritik.

Eftersom jag råkade sväva iväg i min reseskildring och skriva lite väl långt kommer det en del tre inom kort. Ni får ha överseende med eventuella stavfel och språkliga fel, jag är på tok för trött för att läsa igenom vad jag skrivit just nu. 

Första timmarna i Tallinn

Vad bra det gick för mig att uppdatera om Tallinn-resan förra veckan. Men jag har tillbringat typ tre sekunder av min vakna tid här hemma sen jag landade förra måndagen, så det har inte funnits tid riktigt. Sedan tror jag inte preis att det är någon som har längtat särskilt mycket efter det? 
Men skit samma. Här kommer en liten sammanfattning av våra estniska äventyr. Åtminstone från de cirkus 35 första timmarna. 

Jag och Sandra möttes upp på flygplatsen i Helsingfors och åkte sedan samma plan därifrån den sista sträckan till Tallinn. En rolig parantes är att vi inte hade pratat ihop oss om vilka flyg vi skulle ta, utan det var en lycklig slump. 
Vi anlände sedan till Dennis kring middagstid – och gå ut och käka var det första vi också gjorde. Så himla mysigt att vara samlade alla tre för första gången på nästan fem (!) år. 
Om någon tänkt åka till Tallinn hette denna restaurang Von Krahli Aed, kan verkligen rekommendera den!

Jag åt en rätt med bland annat en kräm på vita böner, palsternacka och getost. Tallinns utbud av vegetarisk mat imponerade verkligen på mig under resan, åt så himla goda grejer där.

Kvällen fortsatte på baren Sigmund Freud. De hade en till synes oändlig drinklista med innovativa cocktailnamn. Jag drack Sex and the city och Don't trust the guys – så bra! Sedan gick vi hem och sov, trötta efter arbetsveckan och resan. 

Under fredagsförmiddagen traskade vi omkring på Old town's steniga gator och knatade upp till utsiktsplatsen med vy över staden. 

Vi gick också upp i Sankt Olavs kyrkas torn och spanade in Tallinn från ovan därifrån. En kunde inte anklaga oss för lättja den här dagen, för fy tusan vad vi knallade i trånga trappor. Och jag som blir yr av minsta lilla kände mig lätt svajig för att trapporna gick i sådana snäva spiraler.

Lunchen inmundigades på Vegan Restoran V. Bärs och burgare. Så borde fler fredagsluncher vara.

Därefter var planen att besöka ett kattkafé som kattkvinnan Sandra hade nosat rätt på. När vi kom dit var lokalen helt nedsläckt, vilket visade sig bero på strömavbrott. Medan vi väntade på att strömmen skulle komma tillbaka så att vi skulle kunna dricka kaffe samtidigt som vi klappade katter spanade vi in utbudet på en second hand-butik. Både den gula skjortan med pyjamaskänsla och den mönstrade jackan fick följa med mig ut ur landet. 

Katterna på kattkaféet visade sig vara rätt osociala (fast säg den katt som inte är det?), men ack så gulliga. Den här fulsöta krabaten ville jag ta med mig hem! Dock var det flera andra katter som gjorde anspråk på att få följa med mig, genom att krypa ner i min påse med second hand-fynden. Med hänsyn till den introverta divan jag har här hemma fick de dock stannar kvar. 

Fredagen rullade sedan vidare med ännu fler aktiviteter. Men de och de resterande typ 60 timmarna får jag ta i helgen. 
Så – fortsättning följer.

Estniska vykort

Wooow, vilken långhelg Tallinn och Dennis bjöd på. Hade det fint som snus där vid Finska viken. 

Jag ska berätta mer om mina estniska upplevelser – den finska karaoken med Twin Peaks-vibbar, loppmarknaden med nazikitsch, besöket på ett kattkafé – men det får bli först i morgon. Stay tuned, kids!