Jag var ute och besiktigade knäet i skidspåret igår efter måndagens fadäs. Det var inte det mest stabila knäet jag åkt skidor på, men det gick att ta sig fram ändå. Det var en skön bekräftelse inför Vasaloppet (bara elva dagar kvar – hjälp!), även om jag inte vågar ta ut alltför mycket i förskott.
Vad bättre var att det var en helt trolsk kväll ute i Olles spår. Kompakt mörker så när som på ljuskäglan från min pannlampa, stjärnklart, omhuldande nysnö och en öronbedövande tysthet.
Fastän jag har åkt på samma ställe många gånger tidigare var det som att uppleva ett helt nytt spår. Den nattliga inramningen – kanske lite i kombination med att mitt knä inte är att lita på – gjorde det till möjligtvis min mest spännande skidtur hittills.
Kanske får jag mersmak för mörkerkörning och anmäler mig till Nattvasan nästa år? Fast först måste jag ju förstås genomleva vanliga Vasaloppet i år. Elva dagar kvar, som sagt. Jag känner mig inte redo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar