Provokatör eller ett insmickrande fån?

För tillfället sitter jag och knåpar på veckans uppgift i språket som journalistiskt redskap, som i veckan handlar om att skriva en krönika. "Toppen", tänkte jag och såg framför mig hur jag skulle få vara en riktig bitterfitta och spy galla över ett upprörande fenomen, och åtminstone göra ett försök att leka provokatör. Men så scrollade jag ner i mailet som innehöll instruktioner för uppgiften och fann att ämnet vi skulle raljera runt var Språket.
Jahapp. Vad skriver man för extremt negativ och bitter text om det? Jag skulle i och för sig kunna förbanna mig över fenomenet särskrivningar och de otaliga bloggare som ägnar sig åt detta otyg. Men hur otippat val av ämne skulle det vara, egentligen?

Så nu sitter jag och krönikörar om norrländskan, en dialekt och ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Hur provocerande det blir lämnar jag dock osagt, det kan lika gärna sluta med ett lull-lullgullande om denna underbara språkgren.

Ikväll väntar kalas, vi ska fira vår classmate Sandra som fyllde år för en vecka sedan. Jag och Emma håller på att planera diverse lekar och upptåg, men tankeverksamheten går trögt. Har någon vänlig själ ett förslag på någon rolig partylek eller skämmig aktivitet (för födelsedagsbarnets del, alltså) tages de ödmjukt emot av ovanstående. Ni har inte missat kommentatorfunktionen under inlägget va?

Nya Linda Skugge? Nja.