Så fort jag kom hem kilade jag ner till Emma, och drabbades där av en smärre chock. Emmas lägenhet liknar oftast en krigszon, där devisen tycks vara vadå stökigt, jag låter bara allt ligga överst. Med andra ord ligger matvaror, prylar och skräp och badar på lägenhetsgolvet.
Men i helgen har hon haft besök av sin mamma, därför hade hon gjort en rejäl städning och helt plötsligt ser det ut som en helt annan crib. Så fort min chock hade lagt sig övergick det till att jag blev väldigt imponerad. Duktigt jobbat tjejen!
Som belöning för sitt slit fick Emma en liten present av mig, vilket var den egentliga anledningen till varför jag gick ner. Jag satt och bläddrade i Café på vägen upp, och då hittade jag en annons för Efva Attling där ingen mindre än Mikael Persbrandt stod modell för smycken. Och eftersom Emma till och med har en större kändiscrush på Persbrandt än vad jag någonsin hade på Brian Litrell i Backstreet boys som 8-åring var jag tvungen att riva ut sidan och ge den till henne. Behöver jag ens säga att hon blev glad?
Bussresan hit gick för övrigt smärtfritt. Jag drabbades varken av förseningar eller busskontrollanter (fast numera löser jag ungdomsbiljett, jag lärde mig ju en läxa the hard way). Däremot väcktes min ilska till liv igen när jag hoppade på Kustbussen i Skellefteå, och såg Veolialoggan på personalens kläder. Det där jäkla företaget kommer aldrig mer ge mig positiva vibbar - och inte har de svarat på mitt mail än heller! Morr.
Snart på en vägg nära Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar