Underbart är kort

Skulle egentligen åka bil tillbaka till Umeå men på grund av en seg grabb sitter jag återigen på en illaluktande buss. Kan folk åtminstone försöka hålla tillbaka sina pruttar under tiden man befinner sig i en instängd, offentlig miljö? Och salamimackorna kan man väl förtära innanför hemmets fyra väggar? Bara två tankar sådär.

Hur var Motorveckan då? Alldeles underbar! Oj, oj, OJ så roligt jag haft det. Speciellt i fredags. Är dock en gnutta besviken på hur fort allt var över. Ge mig meeeer (som Britney skulle ha sagt om hon talade svenska)!

Bilder och sån skit kommer när jag väl sitter vid en dator och har fått ordning på röran i skallen. Som ni kanske märker är det si och så med skärpan just nu...

Puss!

Mot motorveckan

Jag sitter på bussen mot Lycksele och är så exalterad att jag knappt kan kontrollera fingrarna över iphonens lilla tangentbord. Att komma till Lse i helgen innebär nämligen att jag får avnjuta öl, jänkare och massvis med folk! Och så ska jag ha på mig klackar fast fötterna är ett inferno av skavsår. Har inte balanserat i heels på gud vet hur länge! Om fötterna kapitulerat framåt småtimmarna finns det säkert kanske stark raggare som kan slänga mig över ryggen och bära mig hem. Eller så kanske jag kan lifta med någon fet amerikaner - bil alltså. Det vore ju drömmen.

Motorveckan 2011, snart har du mig i din famn!

Tror du vi kan ropa efter nån med förstånd?

Alltså, den här låten.
Jag. Får. Inte. Nog.

Helgen får ringmusklar

För att sammanfatta min härliga helg tänker jag sno Alex Schulmans koncept med att recensera tillvaron. Fast istället för att plus ger jag istället "¤" i betyg (eftersom jag ju inte kan stjäla Alex grej rakt av + att jag för tillfället är på tok för slö för att designa egna, coola symboler).
Var förresten tvungen att googla "¤" för att se vad det egentligen betyder. På ett forum hade någon föreslagit betydelsen "ringmuskel". Haha, den definitionen får ¤¤¤¤ i betyg.

Nåväl, min helg var det:

Fredag 13.02:
Anländer till Hjåggsjö där Sandra med söner och pojkvän befinner sig på en badutflykt. En värme sprider sig i bröstet över att få träffa dem igen då det var ett halvår sedan vi sågs sist.
¤¤¤¤

Fredag 13.25:
Leker med vildbasarna aka Hampus och Hugo i vattnet. Inser att jag håller på bli gammal när min väns barn kan distrahera mig från att spana in hunkar på stranden.
¤¤¤¤

Fredag 13.32:
Mitt under leken i vattnet får Hampus tag i mina bikinitrosor och innan jag hinner reagera har han dragit ner dem. Lyckas rädda det lilla tyget en halv centimeter ovanför klitthöjd.
¤¤

Fredag 15.10:
På väg hem från badet avslöjar Sandra kvällens happening: Tacofest! Finsmakaren inom mig jublar.
¤¤¤¤

Fredag 17.05:
Maten smakar om möjligt mer utsökt än jag föreställt mig. Trots det slutar det oavgjort i ätartävlingen mellan mig och 4-åriga Hampus.
¤¤¤

Fredag 20.00:
Båda barnen sover och vi vuxna(re) får chans att umgås över rosévin och sällskapsspel.
¤¤¤¤

Lördag 9.40:
Vaknar upp och inser att det nog blev ett glas rosé för mycket under gårdagen.
¤

Lördag 12.20:
Åker tillbaka till Hjåggsjö för ännu en dag av sol och bad. Med oss dit har vi tre hämtpizzor.
¤¤¤¤

Lördag 17.40:
Anländer till Umeå. Traskar direkt vidare bort till fröken Thiger som har bjudit in mig på middag.
¤¤¤

Lördag 19.00:
Tar första tuggan av måltiden bestående av diverse grekiska läckerheter. Smaksensationen är ett faktum.
¤¤¤¤¤

Lördag 19.05:
Som på given signal förbyts den soliga himlen i moln som hotar om åska och regn. Hinner just precis bära in tallrikarna i säkerhet när ett kraftigt regn bryter ut.
¤¤

Lördag 20.30:
Vinner i kortspelet 500 och njuter på ett ytterst skadeglatt sätt av Andreas uppgivna dålig förlorare-min.
¤¤¤¤

Lördag 22.30:
Parkerar rumpan i en fåtölj på Pipes med en öl i handen.
¤¤¤¤

Söndag 00.05:
En skön dude vid bordet bredvid spyr ner sig själv och platsen där han sitter. Kräkstanken lägger sig som ett täcke över omgivningen.
¤

Söndag 01.35:
Magnus kläcker den idén att beställa in Jägershots. Det ter sig briljant 25 minuter innan stängning.
¤¤¤

Söndag 02.30:
Jag får låna Thigers cykel och trampar hem genom Umeånatten. När jag vaknar dagen efter inser jag att den där cykelturen var ett smart drag.
¤¤¤

Måndag 22.05:
Jag börjar författa detta inlägg men inser i samma stund att jag inte har en enda bild från helgen bravader att bjuda på. Fail.
¤

Totalbetyget för helgen blir ¤¤¤¤. Kanonkul!

PS. Givetvis är alla tidsangivelser ungefärliga och i vissa fall säkert helt uppdiktade. Har man roligt har man inte tid att notera klockslag! DS.

För vacker för att bli till bittra minnen

I onsdags sommarpratade "Lyssnarnas sommarvärd" Monika Nyström i P1. Olikt de andra sommarvärdarna är Monika inget känt namn. Hon är inte skådespelare, företagsledare, storbloggare, musiker eller komiker. Hennes "titel" som var aktuell genom hela programmet var istället änka.

Monika Nyströms sommarprat är det som berört mig mest under programserien hittills. Under de 90 minuterna hon talade om sorg och saknad fällde jag många tårar, både av medkännande och igenkännande. Jag och Johan fick bara en kort tid tillsammans. Vi hann aldrig ens tänka tanken på att gifta oss och det där med barn kom vi bara så långt med som till en diskussion om vilka namn våra eventuella framtida knoddar skulle få (vi var inte överens). Ändå kunde jag verkligen känna igen mig i Monikas historia och känslor. En mening som hon yttrade i början av programmet tyckte jag var så väl formulerad och stämde så bra att gärna tar den och gör till min egna:
Vår kärlek var för vacker för att låta den bli till bittra minnen och sorgesvart dysterhet.

Lyssna och bli berörd du med.

Monstret och mardrömmen

Min helg har varit hur bra som helst men glädjen har såklart företagits av rapporterna från Norge. Även om jag inte är personligt berörd av det helvete som utspelade sig i Oslo och Utøya i fredags är jag djupt illa berörd. Det sker ohyggligheter runt hela världen dagligen men när en sådan här tragedi sker i Oslo upplever jag det som om det inträffat i kvarteret bredvid och att mina grannar fallit offer. Om det finns någon svag ljusglimt i allt det hemska är det väl just detta, att tragedier förenar och för människor samman.

Mina tankar finns just nu hos det norska folket, framför allt hos de som mist sina kära under en terrorists, ett monsters vansinnesdåd.

Ännu ett tecken på trötthet

Jag råkade visst göra en favorit i repris av gårdagen när jag i kväll återigen slocknade framför "the Tourist". Den här gången hann jag se ytterligare 20 minuter av filmen, igår blev det som sagt 12 minuter... Likt igår vaknade jag precis upp lagom till att eftertexterna börjat rulla, med värkande ögon eftersom jag somnat med linserna i.

Av min reaktion att döma måste det där vara en riktig skitfilm. Det var länge sedan jag slumrade framför en rulle men nu har en och samma sövt mig dubbla gånger. Fast jag är ändå lite försiktig med att dra den slutsatsen eftersom det är tredje kvällen i rad totalt som jag somnar i soffan. Och i tisdags var det varken Depps eller Jolies fel utan vanlig, hederlig sömnbrist...

Kött och blod på besök

Igår kom la Lisa bonita till Umeå för att fira att jag hade "fredag". Hon bjöd mig på middag på Lottas, blev en entrecôte som satt jäkligt fint och ett glas rött till. Vinet gjorde oss dock lite trötta så istället för att svira vidare in i lillördagsnatten hyrde vi ett gäng filmer och bänkade oss i soffan. Jag höll mig vaken genom hela en film och ytterligare 12 minuter av en annan. Därefter sov vi båda gott i varsin del av soffan.

Idag har vi strosat runt på stan. Innan vi tog oss ner dit missade vi en buss och för att fördriva tiden i väntan på nästa fotade vi varandra. Resultatet blev som vanligt väldigt "Bergman style".

Min haka går sannerligen inte av för hackor.

Ursäkta frånvaron, jag har sovit!

Jag har insett vikten av helg. Jobbade som sagt både i lördags och söndags vilket var löjligt kul. Men så kom måndagen och då var det inte alls lika roligt. Sju arbetsdagar och åtta nätter med kanske aningens för lite sömn (högst självförvållat, jag vet!) hade satt sina spår.
Under mina somrar på Shell har jag ibland jobbat 14 dagar - kanske ännu mer? - i rad och det har inte varit något problem. Men med arbetet jag har just nu måste jag ju vara kreativ och det har stundom varit svårt att uppbåda just kreativitet med mosig hjärna.

I tisdags när jag kom hem efter arbetsdagen såg jag i alla fall till att göra något åt tröttheten. Däckade på soffan vid 18.30-snåret och vaknade först klockan 4 igår morse. Snarkade vidare ungefär en timme till och sedan mådde jag som en prinsessa under hela gårdagen. Haha!

Och nu mår jag ännu finare, för igår eftermiddag kom äntligen den efterlängtade helgen. Långhelg dessutom! Ledigheten ska jag ägna åt att hänga med så många sköna människor som möjligt. Första stoppet på min umgås-turné blir Vännäsby imorrn!

Helgen på webben

Helgen har jag spenderat på redaktionen där jag styrt vk.se med järnhand. Eller ja, till en början med ganska skakiga händer ärligt talat. Stressen var total igår morse när jag infann mig på jobbet. Morgonrutinerna snurrade runt i skallen medan jag väntade på att datorn skulle starta men jag hann inte mer än logga in innan första larmet ljöd. Ett automatlarm, vad skulle jag göra då egentligen? Turligt nog var det bara något tekniskt fel och inte en brand och jag kunde därmed sätta mig till rätta och börja uppdatera webben.

Nu känns det dock lite trist att jag bara hade två schemalagda pass på webben i sommar och att dessa redan är över.

Födelsedagar och förbannade fb-fenomen

Idag fyller min vän Robban år. Det såg jag när jag loggade in på Facebook, fast då hade jag faktiskt redan dragit iväg ett grattis-sms till honom. Om det är något jag är grym på så är det att komma ihåg folks födelsedagar!

Varför jag ens nämner Facebook beror på att jag blir så jääävla irriterad på folk som bara gratulerar sina riktiga vänner där. Min tumregel är såhär: Om jag inte har möjlighet att fira personen IRL uppvaktar jag den med ett sms på födelsedagen. Minst! Allra helst ringer jag och sjunger en trudelutt. Det beror förvisso i mångt och mycket på att det är en av de få gånger folk tillåter mig att sjunga inför dem. Men hur som - lägg ner det där jävla fb-gratulerandet när det kommer till människor du umgås med. Man kommer ju ändå inte ihåg vilka som skrivit "Grattis! :)" i ens logg.

Självklart slog jag födelsedagsbarnet en pling i kväll och sjöng för honom. Hann dock bara två rader in i låten innan jag började garva när jag hörde min höga, falska stämma studsa mellan väggarna... Men när jag kollade igenom mitt lilla bildarkiv fann jag minsann en gammal-som-gatan-bild som bevisar att Robban själv också tar ton ibland.

Hej! Jag är en ensam tjej som säger hej!

Min umgängeskrets i Umeå är ganska begränsad. Visst känner jag en del människor som bor här men nu när jag flyttat hit under sommaren tycks alla ha flytt stan. Och om de är kvar i Umeå är det strängt upptagna. Eller så låtsas de vara upptagna för att undvika mig?

Tidigare i veckan har jag inte träffat en levande själ efter jobbet. Ja, om man inte räknar med busschaufförer, Ica-anställda och annat löst folk förstås. Fram till i tisdags var det enbart gött att umgås med mig och mina hjärnspöken. Fick liksom min sällskapskvot uppfylld i helgen. Men igår, då jävlar slog abstinensen till! Försökte hitta någon att hänga med, hänga på, klänga på men nehej. Alla var upptagna.
I kväll kom dock räddningen: Mamma och Micke hade vägarna förbi Umstan och de ville mer än gärna träffa mig. LYCKA.

Nu när de har lämnat mig har jag förstått att jag måste bredda mitt nätverk, kanske föra in en kontaktannons under rubriken "vänner sökes"? Kan ju börja så smått här i bloggen: Bor du i Umeå och är sugen på att umgås? Jag är faktiskt inte fullt så psycho som jag framstår.

En spaning in i ytlighetens spåkula

Folk brukar säga att jag och min syster är lika varandra. I fredags misstog till och med en snubbe Lisa för att vara mig, fastän jag har bott granne med denna man i nästan tre år och sist vi träffades var för bara en månad sedan.
Själv uppfattar inte likheten som det talas om. Kan ju visserligen bero på att jag ser mitt anlete varje dag och därmed har stenkoll på hur vi skiljer oss åt, men ändå. Man måste ju vara halvblind alternativt dement för att inte kunna skilja systrarna Bergman åt.

I helgen när vi drack öl innan Sonisphere slogs jag däremot av att vårt utseende överensstämmer desto mer när vi befinner oss i samma ålder. Alltså, den idag 20-åriga Lisa påminner starkt om mitt 20-åriga jag. Kolla själv:

Den ena bilden är tagen under Metaltown 2009 och den andra är från helgens bravader.

Med denna spaning i åtanke förutspår jag härmed att Lisa anno 2013 kommer ha rött hår i en tråkig längd, bära pilotbrillor och ha ett åtminstone lite mer fördelaktigt utseende. Kom ihåg var ni läste det först...

Skatteverket vet var din brevlåda bor

För några dagar sedan blev jag högtidligt utsedd till umebo på riktigt av Skatteverket. Eller åtminstone något i den stilen. Visst känns det bra att vara västerbottning även i myndigheternas ögon igen (bästa länet ju!) men jag betraktar ändå nämnda verks jobb som rätt onödigt. Jag blir ju bara kvar på denna adress i högst en månad till! Sen får Skatteverket fatta ett nytt beslut om var jag bor... Med tanke på att jag högst troligt kommer att leva som en nomad och byta brevlåda frekvent här framöver kommer de få en jäkla massa pappersarbete.

Hm, det här inlägget blev visst snudd på lika överflödigt som Skatteverkets folkbokföringsbeslut. Egentligen ville jag bara säga att jag numera kan titulera mig umebo.

Sonisphere-rapporten 2011

Vi landade på Arlanda tidigt i fredagsförmiddag. Lätt lomhörda efter en öronbedövande flygtur med Nextfjärt hakade vi på huvudstadstempot och skyndade oss genom Stockholm. Arlanda Express till t-centralen, tunnelbana till Gullmarsplan, buss till Tyresö och en promenad kånkandes på våra tunga väskor senare klev vi tillslut in i vårt boende för helgen: Arbetsbaracken. Eller det var faktiskt en riktig lägenhet men sunknivån den befann sig på skvallrade om dess användningsområde. Men lika glad var vi för det! Är det en helg i rockens tecken hör det till att bo rätt smaklöst. Dessutom kostade boendet oss noll så jag har verkligen inget att gnälla över.

Ett Systembolagsbesök och en lunch bar det äntligen av mot helgens första äventyr Gröna Lund. Så fort jag klev in genom grindarna kastade jag av mig den där lite tråkiga, vuxna sidan jag ålagt mig under de senare åren och blev barn på nytt. Vi åkte allt, verkligen allt (som är tillåtet för personer som faktiskt är vuxna rent fysiskt). Och jag skrev nog högst på hela Grönan den dagen för mina stämband var helt uttjänta när vi lämnade stället, lätt illamående.

Trots att vi snurrade åt alla håll i karusellerna var det Lustiga huset som gjorde mig mest illamående. När vi slutligen gled ner för de "flygande mattorna" var jag nästintill redo att ta ett samtal med Ulrik.

Självklart stod en liten glass på menyn under släpp lös ditt inre barn-dagen. Kan dock lugna alla LCHF-freaks där ute genom att tala om att jag och syrran faktiskt delade på detta glassberg... Om det nu är till någon tröst?

Senare under kvällen slöt vi upp med André på Götgatan för en stunds skitsnack och öldrickande. Mystiska omständigheter gjorde att jag kände mig på lyset redan efter två bärs, efter tre stycken var jag rent av full. Det visade sig senare när vi skulle gå (springa!) till tunnelbanan. Jag rusade rakt in i en GB-gubbe, till kringvandrandes stora, hånfulla förtjusning och min egna smärtfulla icke-så-förtjusning. Men vi hann med t-banan i alla fall och det var ju huvudsaken.

På lördagen var det äntligen dags. Lagom till lunchtid sprätte vi flaskorna och började tagga inför den som komma skulle. Jag och Lisa hade först tänkt åka till Globen-området redan när första bandet spelade men det slutade med att vi ramlade in lagom till Arch Enemy-konserten. Den avnjöt vi dock sittandes med - gissa vad? - en öl i handen.

Lisa stretchar Dio-fingrarna.

Så var tiden äntligen kommen. Introt till Cloud Connected dundrar ut över Söderstadion och Anders Fridén - som sorgligt nog klippt av sig sina dreads och ersatt de med en svennig keps - growlar så att jag får ståpäls. Det var över fyra år sedan jag såg In Flames live senast och det blir sannerligen ett kärt återseende. Fastän bandet inte borde komma till sin fulla rätt med halvdåligt ljud och bländande solsken så briljerade de fullkomligt. Förstår ni vilka rockstars dessa män är som lyckas med något sådant?
När Come Clarity ljöd ut över publikhavet var jag för övrigt tvungen att torka en tår som gömde sig bakom mina pilotbrillor. Fint.

Egentligen brukar jag inte fota vid konserter numera eftersom 1) man inte får ha med sig någon braig kamera och då är det knappt lönt och 2) jag inte förstår vitsen med att uppleva en konsert genom en kameralins/mobilskärm. Okej att man knäpper av nåt enstaka kort men vissa gör ju för tusan inget annat än att stå med ett fotodon höjt i luften. Nåväl: Detta var den enda (helt kassa) bilden jag tog under In Flames spelning.

Efter en stunds strövande, vätskepåfyllning och Mustasch-lyssnande var det dags att ladda om för festivalens headline: Slipknot. Tyvärr var de ju helt värdelösa... NOT. Jag tycker faktiskt att alla borde få chansen att uppleva Slipknot live någon gång. Jag hade nöjet att få göra det för andra gången den här kvällen och under hela konserten var hela jag ett enda stort euforiskt flin. Jag skulle kunna spy ur mig superlativ hur länge som helst om denna konsertupplevelse men istället kan jag berätta om en rolig händelse som jag fick uppleva från första parkett. Vi stod längst fram på andra sektion (moshpiten var tillräckligt kännbar där kan jag meddela!), vilket innebar att vi hade gången mellan kravallstaketen just framför oss. Helt plötsligt kommer en ur bandet springandes genom gången och knuffar på publiken runt omkring. Ordningsvakterna verkar dock inte ha uppfattat att det är en "äkta" Slipknot-medlem utan sätter efter den maskbeklädda musikern och bryter ner honom. Lyckligtvis insåg de snart sitt misstag och släppte honom.

Vad kan jag mer säga om konserten utan att sväva iväg? Kort sagt: Det var sannerligen den värdiga hyllningen till Paul Gray spelningen var tänkt att vara.

Det blir finfina mobilbilder när man knuffas fram och tillbaka i publiken...

Alltså spana in den här videon - åtminstone från typ fyra minuter och framåt. Det var en lika rolig "gruppövning" som sist fast denna gång kände jag mig lite mer rutinerad när jag och mitt sällskap var nästan först med att sätta oss ner...

När de sista fyrverkerierna var avfyrade och halsen var helt jävla paj var det dags att lämna Sonisphere för i år och starta efterfesten. Tyvärr ville vi systrar inte åka hem till lånelägenheten och dricka öl likt Tina och Diana, så vi delade helt enkelt på oss. Lite tråkigt att inte fortsätta kvällen tillsammans men alla fick ju åtminstone göra det de ville.
Jag och Lisa klämde in oss i en taxi med några andra festivalbesökare och åkte in till Snaps. Där gled vi förbi kön och det röda sammetsrepet som de stjärnor vi är... Ärligt talat tycker jag det är rätt töntigt det där med att vissa har företräde på storstadskrogarna men just där och då kände jag mig väldigt viktig, haha.
Natten blev i alla fall slitsamt men det kände jag nog först av i söndags. Men det är väl så det ska vara - en grym helg ska kännas i kroppen efteråt!

Helgens laguppställning. Älskar Tinas hand som täcker halva linsen - är det inte konst så säg?

Och så lite konst av det mer närgångna slaget.

Ps! Det blev en redig rapport på bekostnad av korrekturläsningen. Orkar faktiskt inte läsa igenom allt jag skrivit för tillfället. Och om ni undrar om det inte blev lite väl långt är svaret nej: Jag hade både kunnat och velat skriva många rader till.

Ps2! Vill passa på att göra en rättelse angående publiksiffran på 45 000 personer som jag skrävlat om till höger och vänster. Jag räknade visst fel på 30 000...

Det märks att det är måndag

Jag hade verkligen höga ambitioner om att leverera en sjuhelsickes Sonisphere-rapport i kväll. Hela den här dagen har dock varit emot mig, så även datorn nu när jag skulle blogga. Herregud, det står verkligen tydligt att det är måndag i dag! Punktering på cykeln, en telefon som inte går att ringa från, en icke-fungerande kaffemaskin på jobbet, ett halvt kg tvättmedel på golvet och så nu en dator som vara hänger sig... Tur att det bara en måndag en dag i veckan.

Jag vet att jag sa detsamma igår men: Imorrn, då ska väl inte bara jag utan även tekniken vara på min sida!

And the rain will kill us all

Har jag nämnt att jag var på Sonisphere igår? Om inte - JAG VAR PÅ SONISPHERE IGÅR OCH DET VAR HELT GALET JÄKLA BRA!

Så, då var det sagt. I dag är jag dock så trött, så trött och tänker vika in årorna. Helger i rockens tecken tär sannerligen på krafterna! Imorrn är jag dock tillbaka med full kapacitet, då kan ni förvänta er en förträfflig rapport.

So long!

En torsdagskväll i juli

Blev grillning i kväll också. Dagens middag avnjöts under mammas och Mickes pilträd, där vi hade tagit skydd från kvällssolen. Helt sjukt vad varmt det fortfarande var vid 19-tiden!

För en stund sedan besökte jag och VD Johans grav. En gullig katt strosade runt på kyrkogården och när vi kom fram till Johans viloplats strök sig kissen runt våra ben och hoppade därefter upp på gravstenen. Även om det bara var en liten gest skänkte det tröst i sorgen som sköljde över mig. Kissen kände nog på sig att vi var i behov av lite omtanke.

Vår lilla middagsoas.

Hej hopp från solstolen!

Kom till Lycksele för bara en liten stund sedan men har redan hunnit slita av mig kläderna och parkerat mig i mammas solstol. Värme, ledighet och nakenhet - då mår jag gott!

Färgade och klippte håret i dag förresten! Kan inte bedöma hur väl färgen syns på bilden, får checka sen när jag kommer in. Men tror i alla fall det framgår att jag inte är rosahårig längre...

En töjd magsäck senare

Jag är så mätt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Tidigare i dag blev jag jäkligt sugen på att grilla vilket passade fint då jag hade bokat in en middagsdejt med fröken Thiger. För att då riktigt stilla begäret lastade vi engångsgrillen med fläskfilé och majskolvar och tomater och zucchini och champinjoner. Till det svängde Thiger ihop en gudomlig fetaoströra. Dessutom grillade vi även efterrätten, bananer med polkachoklad.
Allt var så in i tjottahejti gott att jag blir sugen på mer bara jag skriver om det. Och då är jag ändå, som sagt, spyfärdig av frossandet.

Resten av kvällen kommer jag ägna åt att smälta maten, till att börja med. Sedan måste jag packa väskan (IGEN!), eftersom jag åker till Lycksele imorrn och sedan vidare till Stockholm på fredag. Tänkte också hinna med att njuta av att jag har fått tidig helg. Tänk ändå vilken lyx att få göra fredag redan på en onsdag!

Missade att ta bild på allt gott när det var tillagat, men det ser ju inte dumt ut i sin "råa" form heller...

Maten avnjöts med några glas Periquita. Fasligt gott vin det där!

Thiger är en av de vänner som jag umgåtts med längst och därmed blir det en hel del snack om det förgångna när vi träffas. Undra just hur många gånger vi förundrats, förbryllats och generats av alla våra gamla minnen..?

En klassisk Hajk-dessert.

Om det hänger på håret är jag för alltid förlorad

För en månad sedan stötte jag på en bekant som tyckte att jag var "så frän i mitt rosa hår". Kommentaren gjorde mig bestört. Även om det var menat som ett ytterst välvillig komplimang ville jag inte att folk skulle uppfatta mitt röda barr som rosa.
Nu däremot är mitt hår riktigt jävla rosa med en hint av gult, men tyvärr inte på ett fränt sätt. Kreta-resan och det faktum att jag slarvade med färgbomben en ynka gång har gjort sitt för att solka ut det röda.

På torsdag är det jag som parkerar mig i frisörstolen för att försöka rädda det som räddas kan av detta sjunkande skepp.

Syrran fyller Systembolag

Vid 7-rycket i morse ringde jag upp Lisa och sjöng för henne, som sig bör när någon fyller 20 somrar. Då lät hon lite yrvaken men glad över gratulationen. När jag sedan ringde upp igen för någon timme sedan och ylade andra versen av "Ja må du leva" avslöjade hon dock att morgonens väckning inte var särskilt uppskattad ändå. Stackarn (?) har nämligen semester och kunde omöjligt somna upp efter mitt framträdande.
Det tycker jag var rätt roligt.

Ännu roligare hade det förstås varit att om jag hade kunnat gratta syrran på plats i Lycksele i dag men jag får ta igen firandet av henne på torsdagkväll istället. Dessutom har vi ju en hel helg i Stockholm framför oss. Det kommer att bli awesome!

GRATTIS ännu en gång, världens bästa syster.

Aj, aj!

Har äntligen kommit hem, lite mer än tolv timmar efter det att jag gick ut genom ytterdörren. Arbetsdagen har varit intensiv och dessutom blev det två timmars övertid. Jag klagar inte men det gör däremot min skalle. Går den inte i tusen bitar snart, ja då borde den åtminstone falla sönder i hundra skärvor.

Som plåster på såren - eller huvudvärken snarare - åt jag en sen middag med Sandra efter jobbet. Tvårätters blev det minsann; huvudrätt på Max och efterrätt på Donken. Lyxigt värre, va?

Me and mr Sourcream

Alla Lycksele-/Umeå-/Skellefteåbor befinner sig antingen på Wheels, Stadsfesten eller Storumandagarna i kväll. Det är åtminstone vad mina norrländska Facebookfellows gör gällande i sina statusuppdateringar.
Själv har jag spenderat aftonen på soffan med chipssmuliga fingrar och ögonen vilande på easy A (bra film för övrigt!). Men jag är inte bitter för det. Tvärtom känner jag mig väldigt nöjd över denna kvällsaktivitet för det var verkligen jättelänge sedan jag bara låg hemma och såg film. Jag räknade ut att senast det skedde var nog 20 maj, men det där kan man inte veta så noga.

Om jag hade fått välja en annan, realistisk plats att befinna mig på just nu hade jag dock velat vara i Lycksele på syrrans 20-årsfest. Känns faktiskt aningen surt känns att missa den.
Och på tal om det: Hur skumt är det inte att min baby sister snart lämnar tonåren? Det måste ju tyda på att jag är börjar bli jävligt gammal! Kanske därför jag ligger på sofflocket en lördagskväll i stället för att vara ute och svira...

Såhär mysigt har jag och chipsskålen haft det i kväll. Tycker själv att jag ser ganska inbjudande ut, klart man måste sexa till sig inför mr Sourcream liksom.

Billig fylla för en landkrabba

Direkt efter jobbet i dag gick jag ut och käkade med delar av redaktionen på
Båten. Precis som namnet så klart och tydligt uttrycker är restaurangen inhyst i just en båt. Maten var sannerligen mumsig där men ändå är det föga troligt att jag äter där igen. Jag blir nämligen sjösjuk väldigt, väldigt lätt och i kväll var inget undantag. Men bortsett från att jag tack vare min brist på sjöben fick en billig fylla (minus allt det roliga som hör berusning till...) var kvällen kul.

Tyvärr (?) hade jag nästan FÖR trevligt, kunde inte slita mig från sällskapet så tidigt som jag hade planerat. Imorrn väntat en intensiv arbetsdag och jag hoppas att jag kan uppbåda tillräckligt energi, den sena timmen till trots...