Sonisphere-rapporten 2011

Vi landade på Arlanda tidigt i fredagsförmiddag. Lätt lomhörda efter en öronbedövande flygtur med Nextfjärt hakade vi på huvudstadstempot och skyndade oss genom Stockholm. Arlanda Express till t-centralen, tunnelbana till Gullmarsplan, buss till Tyresö och en promenad kånkandes på våra tunga väskor senare klev vi tillslut in i vårt boende för helgen: Arbetsbaracken. Eller det var faktiskt en riktig lägenhet men sunknivån den befann sig på skvallrade om dess användningsområde. Men lika glad var vi för det! Är det en helg i rockens tecken hör det till att bo rätt smaklöst. Dessutom kostade boendet oss noll så jag har verkligen inget att gnälla över.

Ett Systembolagsbesök och en lunch bar det äntligen av mot helgens första äventyr Gröna Lund. Så fort jag klev in genom grindarna kastade jag av mig den där lite tråkiga, vuxna sidan jag ålagt mig under de senare åren och blev barn på nytt. Vi åkte allt, verkligen allt (som är tillåtet för personer som faktiskt är vuxna rent fysiskt). Och jag skrev nog högst på hela Grönan den dagen för mina stämband var helt uttjänta när vi lämnade stället, lätt illamående.

Trots att vi snurrade åt alla håll i karusellerna var det Lustiga huset som gjorde mig mest illamående. När vi slutligen gled ner för de "flygande mattorna" var jag nästintill redo att ta ett samtal med Ulrik.

Självklart stod en liten glass på menyn under släpp lös ditt inre barn-dagen. Kan dock lugna alla LCHF-freaks där ute genom att tala om att jag och syrran faktiskt delade på detta glassberg... Om det nu är till någon tröst?

Senare under kvällen slöt vi upp med André på Götgatan för en stunds skitsnack och öldrickande. Mystiska omständigheter gjorde att jag kände mig på lyset redan efter två bärs, efter tre stycken var jag rent av full. Det visade sig senare när vi skulle gå (springa!) till tunnelbanan. Jag rusade rakt in i en GB-gubbe, till kringvandrandes stora, hånfulla förtjusning och min egna smärtfulla icke-så-förtjusning. Men vi hann med t-banan i alla fall och det var ju huvudsaken.

På lördagen var det äntligen dags. Lagom till lunchtid sprätte vi flaskorna och började tagga inför den som komma skulle. Jag och Lisa hade först tänkt åka till Globen-området redan när första bandet spelade men det slutade med att vi ramlade in lagom till Arch Enemy-konserten. Den avnjöt vi dock sittandes med - gissa vad? - en öl i handen.

Lisa stretchar Dio-fingrarna.

Så var tiden äntligen kommen. Introt till Cloud Connected dundrar ut över Söderstadion och Anders Fridén - som sorgligt nog klippt av sig sina dreads och ersatt de med en svennig keps - growlar så att jag får ståpäls. Det var över fyra år sedan jag såg In Flames live senast och det blir sannerligen ett kärt återseende. Fastän bandet inte borde komma till sin fulla rätt med halvdåligt ljud och bländande solsken så briljerade de fullkomligt. Förstår ni vilka rockstars dessa män är som lyckas med något sådant?
När Come Clarity ljöd ut över publikhavet var jag för övrigt tvungen att torka en tår som gömde sig bakom mina pilotbrillor. Fint.

Egentligen brukar jag inte fota vid konserter numera eftersom 1) man inte får ha med sig någon braig kamera och då är det knappt lönt och 2) jag inte förstår vitsen med att uppleva en konsert genom en kameralins/mobilskärm. Okej att man knäpper av nåt enstaka kort men vissa gör ju för tusan inget annat än att stå med ett fotodon höjt i luften. Nåväl: Detta var den enda (helt kassa) bilden jag tog under In Flames spelning.

Efter en stunds strövande, vätskepåfyllning och Mustasch-lyssnande var det dags att ladda om för festivalens headline: Slipknot. Tyvärr var de ju helt värdelösa... NOT. Jag tycker faktiskt att alla borde få chansen att uppleva Slipknot live någon gång. Jag hade nöjet att få göra det för andra gången den här kvällen och under hela konserten var hela jag ett enda stort euforiskt flin. Jag skulle kunna spy ur mig superlativ hur länge som helst om denna konsertupplevelse men istället kan jag berätta om en rolig händelse som jag fick uppleva från första parkett. Vi stod längst fram på andra sektion (moshpiten var tillräckligt kännbar där kan jag meddela!), vilket innebar att vi hade gången mellan kravallstaketen just framför oss. Helt plötsligt kommer en ur bandet springandes genom gången och knuffar på publiken runt omkring. Ordningsvakterna verkar dock inte ha uppfattat att det är en "äkta" Slipknot-medlem utan sätter efter den maskbeklädda musikern och bryter ner honom. Lyckligtvis insåg de snart sitt misstag och släppte honom.

Vad kan jag mer säga om konserten utan att sväva iväg? Kort sagt: Det var sannerligen den värdiga hyllningen till Paul Gray spelningen var tänkt att vara.

Det blir finfina mobilbilder när man knuffas fram och tillbaka i publiken...

Alltså spana in den här videon - åtminstone från typ fyra minuter och framåt. Det var en lika rolig "gruppövning" som sist fast denna gång kände jag mig lite mer rutinerad när jag och mitt sällskap var nästan först med att sätta oss ner...

När de sista fyrverkerierna var avfyrade och halsen var helt jävla paj var det dags att lämna Sonisphere för i år och starta efterfesten. Tyvärr ville vi systrar inte åka hem till lånelägenheten och dricka öl likt Tina och Diana, så vi delade helt enkelt på oss. Lite tråkigt att inte fortsätta kvällen tillsammans men alla fick ju åtminstone göra det de ville.
Jag och Lisa klämde in oss i en taxi med några andra festivalbesökare och åkte in till Snaps. Där gled vi förbi kön och det röda sammetsrepet som de stjärnor vi är... Ärligt talat tycker jag det är rätt töntigt det där med att vissa har företräde på storstadskrogarna men just där och då kände jag mig väldigt viktig, haha.
Natten blev i alla fall slitsamt men det kände jag nog först av i söndags. Men det är väl så det ska vara - en grym helg ska kännas i kroppen efteråt!

Helgens laguppställning. Älskar Tinas hand som täcker halva linsen - är det inte konst så säg?

Och så lite konst av det mer närgångna slaget.

Ps! Det blev en redig rapport på bekostnad av korrekturläsningen. Orkar faktiskt inte läsa igenom allt jag skrivit för tillfället. Och om ni undrar om det inte blev lite väl långt är svaret nej: Jag hade både kunnat och velat skriva många rader till.

Ps2! Vill passa på att göra en rättelse angående publiksiffran på 45 000 personer som jag skrävlat om till höger och vänster. Jag räknade visst fel på 30 000...