Berörd och smått förstörd.

För drygt två veckor sedan, på Alla hjärtans dag faktiskt, la vi oss tillrätta i soffan framför We need to talk about Kevin. Det var en allt annat än romantisk film. Faktum är att jag aldrig känt mig så psykiskt nedbruten efter att ha tagit del av en fiktiv historia. När eftertexterna började rulla kändes det som att all livsglädje runnit av mig.
Trots det tycker jag att filmen är helt oerhört bra. Att kunna beröra så djupt tyder ju på det och livslusten kom faktiskt tillbaka rätt snabbt. Men jag skulle nog bara rekommendera mina värsta fiender att se den! Mina värsta fiender och jobbigt käcka personer.

Någon dag senare såg vi Dogtooth. En helt bisarr, smårolig och väldigt intressant rulle. Den mina vänner rekommenderar jag alla att se. Seså, lyd mitt råd!

Ond unge, minst sagt.

Spot on!

Igår var det dags för firmagalej nummer två för den här månaden - denna gång med min nuvarande arbetsgivare, Västerbottens Folkblad. Temat för festen var "95" och passande nog inleddes festen med ett quiz som handlade om år 1995. Passande för alla som var mer än 6 år just då, ska kanske tilläggas. Jag, som i vanliga fall är queen of quizzes, kunde svaret på en fråga. EN FRÅGA! Snacka om förödmjukelse!

Förutom den något genanta inledningen var det en fantastiskt trevlig tillställning. God mat (pilgrimsmusslor, röding, chokladbomb), goá människor (mina kollegor) och roliga lekar.
Tyvärr var jag tvungen att vika in årorna redan vid midnatt då jag skulle upp och jobba idag. Baksmällan jag lidit av under dagen har dock inte stått i proportion med hur jag lugnt jag tog det igår! Om det nu var vinets fel att huvvet känts som en tryckkokare vill säga. Jag har faktiskt mått lite småilla hela veckan.

Gårdagens klädsel kändes lite barnkalas-aktig. Men vid närmare eftertanke passade det rätt bra eftersom jag som sagt var i barnkalasåldern 95. Man kanske rent av kan säga att jag var spot on?

Önska kostar ingenting

Om tio dagar fyller jag 23. Jag börjar bli så till åren att det känns som att jag inte gör annat än att fira födelsedag! Fast jag tycker fortfarande det är kul med att bli firad - hoppas verkligen att någon vill komma förbi på en tårtbit den 5:e...
Om någon nu tänker komma förbi och känner för att ge mig en present tycker jag att följande vore kul att få:

- Shadow Stud från Jeffrey Campbell (storlek 38!)
- Rosa Dr. Martens
- Sängkläder i satäng, gärna vita!
- En vegetarisk kokbok innehållande recept man faktiskt vill tillaga!- After Eden Spine Ring från Bjørg. Gärna även armbandet Spine Cuff.

Önskar mig även andra fina smycken, en ny bäddmadrass och en massa kuddfodral. Som vanligt spränger flera av grejerna jag vill ha mångas budget, men önska kostar ingenting. Som det så fint brukar heta.

När hjärnan går på lågvarv

Det råder torsdagstorka i hjärnan och jag vet inte alls vad jag ska skriva om! Kan bara berätta att jag jobbar på, tränar på, tjänar pengar.

Avstår även från att skriva om dagens spektakel. Andra har ju ändå skrivit idiotiskt jäkla för mycket om ni-vet-vad. Fast jag kan säga att jag blev lite fnissig när jag läste att förlossningsläkaren konstaterade att det var en normal förlossning. Vad trodde han egentligen? Att ungen skulle komma ut med en tiara på skallen omgiven av guldkonfetti? Jisses.

Lördagen i min Iphone

När vi hade inflyttningsfestat färdigt i lördags drog vi på DISCO! Eller nåja, Scharinska åtminstone.

VD antog skepnaden av någon slags demon med näsblod på dansgolvet. Själv fick jag halta därifrån efter att jag vridit knäet när jag skulle plocka bort glas under skon...

... men det gjorde inte så mycket eftersom jag fick sätta mig i ett fullt fungerande (och mysigt!) knä och pusta ut!

När det var dags att gå hem tog lilla Jennie och långa Anna en sista bild av vår reflektion.

Slut på gummit

Just nu går jag på tuggummiavvänjning. Ja, du läste rätt. Tuggummiavvänjning.
Den senaste tiden har min konsumtion varit extrem. Jag har kedjetuggat Extra - alltid två åt gången! - likt en hockeytränare (som pappa brukar säga). Ut med den smaklösa geggan och in med nya bitar.

Men nu har pojkvännen satt ner foten. Det får vara slut med slafsandet, säger han. Jag har försökt få honom att beveka sig, bönat om att bara få köpa ett litet tuggummipaket åtminstone, men han förblir stenhård. Och sakta börjar jag faktiskt inse att det hela har blivit ett beroende.

I dag hittade jag dock ett substitut till tuggummi i form av Läkerol. Med tanke på hur nojig jag är över att eventuellt ha dålig andedräkt måste jag väl få ha något!
Nu hoppas jag bara att J inte ska komma på mig med käften full av minttabletter...

Spinner vidare

När jag kom hem från jobbet i kväll var jag oändligt trött. Oändligt! Faktum är att jag varit det ända sedan jag slog upp ögonen i morse. Har inte varit min dag, med andra ord.
Trots det tog jag mig iväg till en spinningpass för andra (!) dagen i rad och det gjorde minsann susen! En rännil av svett längs ryggen och två spagettiben var precis vad mitt knäckta jag behövde.

Tänk att det skulle krävas ett pajat korsband och två veckor av nästan totalt stillasittande för att jag skulle inse hur viktigt träning är för mig. Fast nu ska jag väl inte säga för mycket. Om en vecka kan jag lika gärna vara tillbaka i den alldeles för bekväma tv-soffan med en chipspåse i högsta hugg.

(Tränings)cyklar gör mig glad just nu.
Likadant var det i somras, av bilden att döma.

Mumsigt mockamos

Så identifierar du lättast ett Leila Lindholm-recept: 1. Halva kakan består av choklad. 2. Resterande halva är en jämn blandning ägg samt smör.
Detta faktum slog mig igår när jag bakade mockarutor med tokhögt kaloriinnehåll efter ett recept signerat just Leila. Bytte dock ut hennes glasyr mot en annan variant eftersom jag inte ansåg det skäligt att addera ytterligare 200 gram mörk choklad till de 200 gram som redan fanns i bottensmeten...

Resultatet smakade lika ljuvligt som det var onyttigt! Jag besparar er dock bilder på mina mästerverk då de snarare ser ut som mockamos än mockarutor...

Jag bor sex trappor upp och du är välkommen in!

Köket bär rödvinsfläckar, det är blodspår i parketten, på alkovdraperiet anas kaffestänk och glassplitter lurar här och var.
Förutom att jag lyckades krascha nio hot shots var det en alldeles ypperlig inflyttningsfest i går. Inget kalas utan kras, brukar de ju heta!

Festen gick nog inte heller grannarna förbi. Lagom till att Melodifestivalen var över och barnen skulle nattas var det någon av mina gäster som fick för sig att spela LMFAO på jättehög volym. Men så var det ju också målet: Att presentera mig och mina allierade för grannskaran!

Här är några bilder på några av mina snygga gäster:

Invigning av casa de Anna

Playlist är skapad, lägenheten är städad (nåja...), den lilla vita samt monsterfransar är på. Nu inväntar jag bara en handfull av mina bästa vänner som ska hjälpa till att uppmärksamma grannarna på min existens!

På min inflyttningsfest serveras inga välkomstdrinkar men väl välkomst-hot shots! Ska sätta i gång med tillverkningen nu!

En kornig idolbild kvällen till ära!

VK-galan 2012

I lördags hade jag äran att vara bjuden till VK-galan på Bistro Le Garage. Fast det var med hjärtat i halsgropen jag klev in på restaurangen! Dels för att jag fick stressa järnet innan eftersom jag kom hem från en shoppingrunda drygt en timme innan jag var tvungen att åka. Rundan var ämnad för att hitta något att ha på mig till kvällen men självklart fanns det inga kläder i någon av stans alla butiker när jag var i skriande behov av något fräsigt...
Dels var jag skakis för att jag dragit på mig ett par jättehöga klackar fast jag knappt kan gå i vanliga skor just nu. Måste ha sett väldigt lustigt ut när jag haltade fram i stilettklackar.

Stressen och nervbesvären lade sig i alla fall fort och det blev en finfin kväll. Förutom att sällskapet var ypperligt och maten utsökt fick jag med mig ett pris från galan. Fjolårets mest kommenterade artikel på vk.se - den skrev jag!

VK:s chefredaktör - och i lördags även mingelfotograf - mejlade ut några bilder han tagit från festen och jag blev lite lätt fnissig när jag såg bilderna av mig själv. Tyckte ändå att jag såg helt okej ut när jag haltsprang ut ur lägenheten, fast på hans foto ser jag snarare helknäpp ut... Kolla bara:

Det var jävlar i mig ett stadigt grepp jag höll om micken när jag fick priset! Kommer inte ihåg ett ord av vad jag sa men det var säkert inget vettigt...
Vilken hållning! Vilken blick! Man kan ju nästan tro att jag var packad, trots att så inte var fallet. Hanna till vänster och Emma till höger, för övrigt.

Fabulous friday!

Bitterheten sköljde just över mig när jag ställde alarmet för att jag ska ta mig upp till en ny arbetsvecka. Svisch, säger det bara och sedan är dessa två lediga dagar slut. Nåja. Helgen inleddes majestätiskt med fredagsmiddag tillsammans med VD och Jennie. Ett vilt tjatter utbröt kring matbordet och för att orka prata så mycket som möjligt blötte vi strupen med oansenliga mängder vin... Tror det var det sistnämnda (alternativt den då avslutade arbetsveckan?) som gjorde att jag sedan somnade under filmen. Men det gjorde inte så mycket eftersom Crazy, Stupid, Love som vi såg var totalt intetsägande.

Nu ska jag försöka somna minst lika gott (rekordtidigt för att vara mig!) för att kunna tackla väckarklockans omilda behandling så bra som möjligt imorrn. Go' natt!

Kneegate fortlöper

I fredags fick jag svar - domen - på vad det är som spökar i mitt knä. Ett halvt åk i Kittelfjäll resulterade i ett avslitet korsband. Inte kul.

Nu väntar rehabträning i 3-4 månader innan någon kan ge ett besked på om jag måste opereras eller inte. Jag ser framför mig hur jag får utföra några pensionärsövningar som inte ger några häftiga muskler utan enbart är till för att jag ska slippa rollator. Men oavsett hur de ser ut ska jag utföra de till punkt och pricka, för jag ska inte upp på något operationsbord igen. Därmed basta!

På onsdag har jag min första dejt med sjukgymnasten. Efter det återkommer jag med en rapport om mitt träningsprogram! Och jag skiter i om det är totalt ointressant för just nu befinner jag mig i en grav tycka synd om mig själv-fas som jag måste trycka upp i ansiktet på andra.

Fastän min kära syster sportat rollator sedan hon var i studentåldern har jag inga planer på att göra henne sällskap...

Knegartider

Min bloggfrekvens är under all kritik för tillfället men det har sina skäl. Sedan i torsdags och en månad framöver vikarierar jag ständig dagtid på VF. När jag väl kommer hem är jag kräkless på att sitta framför en datorskärm. Dessutom är jag kvällstrött för första gången på jag vet inte när! Eller jo, det vet jag förresten: För första gången är jag kvällstrött sedan i somras. Det var nämligen då jag endast arbetade vanliga knegartider senast.

Annars känns det ruskigt fint att ha vetskap om att jag har jobb ända till i mars nu, efter att ha harvat på med inhopp hela hösten!

Lektion 2

Nu har jag sett min andra UFC-gala någonsin! Denna gång var det mer spännande än sist då vi tippade utgången på varje match. Undertecknad var rakt ingen stjärna på det här med betting, vilket kanske inte är så konstigt. Jag har känner ju inte till någon av utövarna (än!). På något sätt lyckades jag ändå spöa (!) pojkvännen med 12 poäng över hans fjuttiga 8. Det lär han få höra under lååång tid framöver! Hehe.

Upptäckte dessutom min första favoritfighter i kväll, i form av Nick Diaz. Som bekant gillar jag knäppisar och det epitetet kan man väl lugnt säga att han lever upp till. Att J dessutom avskyr Diaz gör det bara ännu roligare att heja på honom!
Nu gäller det bara att knäppisen inte gör verklighet av sina hot och lägger av. Vore ju just typiskt när jag väl lärt mig namnet på en fighter.......

Ni kan ju förresten notera i artikeln jag länkat ovan att den regerande weltervikt-mästaren dras med en ligamentskada. Det är jag och de hårda grabbarna med andra ord!

Topp fem över dåliga saker med att skada knäet:

5. Att ha på sig högklackat är bara att glömma.

4. Jag ser ut som en idiot när jag linkar fram.

3. Brorsan får ett klart försprång i löpträningen inför vårt syskonlopp i juni.

2. Det gör ont.

1. Roliga aktiviteter såsom punch out, fartfylld bugg, videoinspelningar (som innefattar att man gör mer än bara sitter rakt upp och ner) och den livsfarliga sporten utförsåkning är uteslutna.

I torsdags ringde de från ortopeden och flaggade för att jag kan ha ådragit mig en ligamentskada. Jag vet inte vad det innebär och jag hoppas att jag slipper bli varse. Något säger mig att jag får dras med ovanstående punkter om så skulle vara fallet.