Så blev det en fin jul till slut!

Den infunna julstämningen till trots upplevde jag en viss oro när själva aftonen började oroa sig. Inte för att jag skulle behöva gå hungrig, att mina julklappsmottagare skulle bli missnöjda över sina paket eller över att jag själv skulle bli utan julklappar. Nej, det jag oroade mig för var att vi bara skulle vara fyra personer som firade julafton tillsammans. 

Under min barndoms jular var vi alltid sexton pers, fem hundar, det var ett jävla liv och under juldagen befann jag mig i ett nästintill apatiskt tillstånd, av ren och skär utmattning. Jag älskade det! 

Att vi nu bara skulle vara jag, Lisa, mamma och Micke bäddade för en lugn afton långt ifrån detta. 

Självfallet hade jag ingen fog för min oro. Vi åkte förbi pappa en sväng och fick träffa fler människor och på kvällskvisten slöt fler upp hos mamma för att spela sällskapsspel. Och däremellan hade vi det väldigt trevligt, mysigt och fröjdefullt. Julmaten (som för min del nästan uteslutande består av fisk) var god, klapparna till belåtenhet för alla parter och sällskapet högklassigt. Fast bäst av allt var ändå nämnda sällskapsspelssejour... Jag skrattade så att jag fick ont i hjärtat! 

Åh. Vad jag i hemlighet önskar att julafton infann sig åtminstone en gång till per år.

Hemma hos pappa träffades vi syskon allihopa för en stund. Och självfallet tog Linus tillfället i akt att utklassa oss alla i sällskapsspel senare på kvällen.

Pappsen körde på kitschgran i år.

Lisa och vår söta farfar.

Berit chillade med tomtarna. 

Hemma hos mami tramsades det en massa framför kameran. Tyvärr upptäckte jag nu att inga av de bilderna funkar i ett större format (än på förhandsgranskningen på kameran). Jaja, allting kan väl inte vara fullkomligt fröjdefullt antar jag.