Humöret följer smärtkurvan

Operationen i onsdags gick bra. När jag väl fick träffa operatören, 45 minuter efter utsatt tid på kallelsen, meddelade han mig att jag var sist på listan. Inte det jag ville höra precis, med tanke på att jag hade fastat sedan kvällen innan. Hungern var jäkligt påtaglig redan då. Turligt nog fick jag komma in på uppvakningssalen strax efter det korta mötet med operatören och då blev jag serverad lunch i form av dropp. Dessutom blev jag väl omhändertagen av sköterskorna som bäddade om mig med varma täcken, gav mig morfin och berättade om sina upplevelser från 80-talets HIV-skräck när de såg att jag läste Torka aldrig tårar utan handskar. 
Rent generellt måste jag skryta på personalen. Så himla proffsiga, snälla och roliga de var! Fick skratta både åt narkosläkaren och en av narkossköterskorna innan jag rullades in i operationssalen. 

När jag väl vaknade upp efter ingreppet var dock det roliga slut. Tröttheten, hungern och framför allt smärtan förvandlade mig till ett vrak. Sköterskan som påbörjat sitt arbetspass när jag återigen hamnade på uppvakningsavdelningen     kan inte ha haft det lätt att handskas med mig, så sur som jag var. Hehe. 

Nu, två dagar efter operationen, kan jag konstatera att mitt humör följer smärtkurvan. När jag vaknade i morse grät jag som ett barn för att knäet gjorde så ont. För tillfället är jag inne i en relativt smärtfri fas – tack vare två alvedon och två morfintabletter! – vilket gör att jag ser rätt ljust på livet. Har skyndat mig att städa undan lite medan det onda går att hantera och ska också passa på att duscha en sväng. Sedan blir det sängläge igen och säkert en del skrik och tandagnisslan när värktabletternas effekt avtar. 

På återhörande!

Jag känner mig himla sexig i stödstrumpan och med svullet knä.