#jagtänkerintehellerståivassenisommar

I veckan försökte jag hitta en baddräkt inför mitt första vattengympapass med ortopedens knägrupp. In i Stadiums provhytt bar det av, med en hög badkläder dinglande från galgar. Där hände plötsligt något. En bilring av solid fett framträdde under baddräktens avslöjande tyg. I spegeln såg jag i bästa fall en valross. I sämsta fall en strandad val. 
Det blev inget baddräktsköp för mig den dagen.

Jag känner att jag var tvungen att dela med mig av denna händelse, denna vanföreställning som drabbade mig, för att jag ska kunna skriva följande: 
Är det inte dags att överge denna kollektiva, tysta överenskommelse om att all vävnad som inte är ben eller muskler är ett misslyckande? 

Jag skaffade som sagt Instagram förra veckan. Där är denna tysta överenskommelse nästan löjligt påtaglig. Varannan bild (gravt överdrivet, men ändå inte så långt från sanningen) illustrerar pumpade muskler på gränsen till att brista, närbilder på magrutor, före- och efterbilder på folk som gått från "feta" till "inspirerande". Imponerande? Absolut! Kanske till och med just inspirerande. 
Däremot lämnar somliga hashtagar till dessa bilder en väldigt sur eftersmak hos mig. Hashtagar såsom vitänkerinteståivassenisommar och liknande på samma tema. Hashtagar som talar om för betraktaren att om man inte gör sina timmar på gymmet varje dag är man förvisad till gäddornas viste hela sommaren. 

Vad fan är det för föreställning egentligen? Att stranden är reserverad till #strongisthenewskinny-människorna och att alla andra är förpassade till ett plats utanför deras åsyn. Själv tycker jag det är jäkligt kul att bada sommartid när temperaturen tillåter. Att springa i vattnet med ett falsettskrik, stå på händer under vattnet, låta mig lufttorka i solskenet under samtal med vänner och sedan springa i en gång till. Och detta utan en tanke på att det kanske råkar dallra till i magtrakten när jag skuttar ner i vatten och att celluliterna grävt sig lite, lite djupare i låren sedan förra sommaren. 

Därför tycker jag det är så jäkla synd att denna kollektiva, tysta överenskommelse letat sig in även i mitt medvetande och får mig att se en valross i min egen spegelbild. Men jag tänker försöka jobba bort denna tanke. Inte genom att försöka panikbygga muskler för att smälta in, men kanske genom att köpa en baddräkt i alla fall och bara skita i hur fan jag egentligen ser ut i den. 

Vi ses i vattenbrynet i sommar!