Häst när det är som bäst

Det är så himla mysigt att starta helgen med en ridlektion på fredagseftermiddagen. Komma in i stallet, hämta sadel och träns och sedan gå och hälsa på Semarillion (eller Sillen som han kallas). Eftersom jag har fått ha honom varje lektion upplever jag att vi känner varandra ganska bra vid det här laget: Jag vet att han skrapar med hoven när han blir borstad för att han vill bli gullad med och inte att han är arg. Jag vet att han kommer protestera och blåsa ut magen till max när jag ska sadla honom. Jag vet att han är rätt slö när det kommer till skritt, men desto piggare vid trav. Och när det är dags att ställa tillbaka honom i spiltan kommer han dyka ner i matskålen för att se om det finns något ätbart där. 
Att rida är förstås det roligaste. Tyvärr är lektionerna rätt korta, så det gäller att känna sig närvarande när en väl sitter på hästryggen. Om inte annat för att inte trilla av min något skumpiga, fyrfotade vän.

Nu fortsätter min fredag i temat häst. Jag ska börja recensera böcker för tidningen och först ut är, passande nog, Till häst genom Västerbotten. Känns dock som att jag kommer vara en usel bokrecensent eftersom jag bara läser just innan jag ska sova och då somnar jag alltid efter ungefär fyra sidor. Så vill ni läsa någon av mina recensioner får ni vänta till ungefär tre månader efter att boken släppts....

Min fredagskompis. Foto: Umeå ryttarförening