Tankar om träning

Kalle Zackari Wahlströms träningsfilosofi, som han berättar om i klippet nedan, stämmer väldigt väl överens med min egna: Min kropp behöver röra på sig för att må bra. Men för att det inte bara ska bli något nödvändigt ont måste träningen vara förenat med glädje och åtminstone stundtals utmanande! Tråkig träning går bort då det krävs så mycket viljestyrka att utföra den så att all energi går åt till det.

Och när det gäller mat äter jag en kompromiss mellan det jag är sugen på och det kroppen mår bra av. Jag vet att det inte är nyttigt att äta chips varje dag, men jag vill njuta av det med jämna mellanrum (märk väl: Njuta av det, inte unna mig. "Unna" är ett av de fulaste orden jag vet i matsammanhang, men mer om det en annan gång).

Ibland kan det vara svårt för mig att tillämpa denna träningsfilosofi när en hela tiden pumpas av bilder på de "perfekt tränade kropparna" och "peppande" citat om att "love doesn't need handles", men då försöker jag gå påminna mig om vad som är viktigt: Att må bra.


Ps. Jag längtar tills nästa säsong av Svett & Etikett släpps!

Ytterligare en het idé

För någon vecka sedan skrev jag om att jag funderade på att sadla om till bastuvärd. Nu har jag dock fått en ännu bättre idé: Att öppna en bastumötesplats (höll på skriva "bastuklubb", men det är ju en lite annan verksamhet än vad jag tänker mig)!

Efter lördagens skidpass åkte jag till gymmet för att basta (det gäller att utnyttja gymkortet även när en kör utomhusträning). Oftast brukar jag vara helt ensam i gymbastun och kan fläka ut mig vitt och brett, men i lördags satt det faktiskt en äldre kvinna där när jag klev in. Vi hamnade genast i samspråk, pratade om skidåkning, knäskador, världsläget, klimatförändringar och hur härligt hon tycker det är att vara pensionär. Efter dryga halvtimmen i värmen var jag tvungen att ursäkta mig eftersom jag skulle iväg på middag. När jag sedan vandrade hemåt slog det mig hur härligt det skulle vara med att ha ett kvinnoseparatistiskt forum i bastumiljö, att under avslappnade former kunna småprata, utbyta erfarenheter och diskutera större frågor i värmen. 
En har ju hört om hur män i högre positioner tar beslut i bastumiljö (gärna över huvudet på icke-manliga kollegor i partier och styrelser), så varför inte claima den platsen? 

Jag vet att det är en genialisk idé, men vill någon sno den är ni fria att göra det! Men då ser jag gärna att det är någon i Umeåområdet som gör det så att jag kan vara med på invigningen.

Uppladdningen fortsätter

I träningsmått mätt har den här veckan varit synnerligen lyckad. Tina fixade ett veckokort till mitt gym i måndags, så vi har tränat tillsammans och gemensamt kämpat mot oss bådas träningsvärk i benen. Det har verkligen varit skitkul att ha någon vid min sida som har peppat och som jag har kunnat surra med mellan seten. Tina ska dock lösa kort till ett annat gym, så jag hoppas verkligen att jag framöver kan hitta någon annan att träna med. Åtminstone en dag i veckan. 

I helgen har jag toppat gymträningen med skidåkning. Igår hade Thiger fixat så att en före detta Vasaloppsvinnare (!) körde teknikträning med vi två och våra pojkvänner. Det var otroligt lärorikt och jag tror faktiskt att jag förbättrade mig en hel del bara under den 90 minuter långa lektionen. Jag fick faktiskt tillfälle att testa mina nya färdigheter redan idag, då jag åkte drygt 21 kilometer i konstsnöspåret. Jag kommer garanterat ha en sjuhelvetes träningsvärk imorrn! När jag klev av skidorna i eftermiddags var mina armar helt slut. Tänk om de bara visste att de ska orka med en 4,5 gånger så lång sträcka om bara någon vecka... 

Vi fick även en genomgång av skidvallning igår av vår läromästare, vilket jag snabbt fick användning av eftersom det skedde ett temperaturomslag från plus till minus mellan igår och idag. Värmepistolen var dock idag utbytt mot en hårtork och vallabordet mot hallbänken inklädd i tidningar med fyra böcker som stöd. Man tager vad man haver... (Och ja, de något finare helgkläderna är utbytta mot underställ. Men jag klagar inte!)

Vem är du att tala om för mig hur jag ska se ut?

Ett av de bästa besluten jag tog förra året var att pierca septum. Inte bara för att jag tycker det är oerhört elegant, utan även för att det tycks reta folk helt utan ansträngning från min sida. 
Se bara det här Facebookmeddelandet jag fick minuten efter att jag lade upp en ny profilbild (där min nosring spelade en framträdande roll) förra veckan:

Då hade jag fyllt min provokationskvot den dagen. Check!

Fast om jag ska vara allvarlig en stund tycker jag det här är ett väldigt märkligt beteende, att berätta för personer att man inte gillar något i dennes utseende utan att ha blivit tillfrågad om ens åsikt. Förvisst är det oerhört konstigt om jag stegar fram till någon på en fest och bara "den där mustaschen får dig att se ut som en tysk porrstjärna, den vill jag att du rakar bort" eller "oj, den där rutiga skjortan var sjukt avtändande, dig kommer jag inte ligga med ikväll!". 

Nu tar jag inte så hårt på att somliga tycker jag ser ut som en tjur i min septumpiercing, jag vet att det är en smakmässig vattendelare. Men jag tycker ändå det är ohyfsat att fälla sådana kommentarer! 
Än värre är det när folk utan påbud kommenterar ens kroppsliga attribut som inte är lika självvalda som ett smycke eller klädesplagg. Som när en expojkvän (det var han som tur var även då) tyckte jag skulle ta det lugnt med min då nyfunna hobby styrketräning eftersom det minsann inte var "attraktivt med synliga muskler på kvinnor". Idiot (just i det fallet). 

Det är väl självklart att vi har våra preferenser även när det kommer till yta, men vi kan väl vara överens om att inte dela med oss av dem om de inte är vänliga eller om vi inte blivit tillfrågade? Många har sina redan sina nojor som tar energi från mycket viktiga saker, vi behöver inga fler.
Sedan kan jag känna att eftersom jag absolut inte gillar personlighetsdraget att anmärka på hur andra ser ut tar jag det som något positivt att denne person inte gillar mitt tjurlika utseende.

Som en sprattelgubbe i mina gamla hemkvarter

Den gångna träningshelgen blev ytterligare ett kvitto på vilken odugling jag är i skidspåret. Som en sprattelgubbe betedde jag mig när jag försökte diagonalåka. Men jag ska bli bättre! Jag ska klara Vasaloppet! Jag ska stå på pallen den 8 mars! *positivt tänkande*

Vi började helgens åkning i Sandras hemby, Granträskliden. Hennes pappa hade haft godheten att dra upp ett spår till oss kvällen innan, men den ondskefulla snön valde tyvärr att vräka ner så det täckte halva spåret. Det blev därmed ganska tungåkt – speciellt för mig som saknar tek... ja, ni vet. Vi försökte dock att tänka på det som extra träning. 

Eftersom vi åkte på sjön var planen att träna mestadels stakning, men våra stavar förvandlas snart till isklubbor vilket försvårade saken. En mils åkning/sprattlande skrapade vi/jag ihop i alla fall. 

Igår förflyttade vi oss till mina gamla hoods: Elljusspåret på Forsdala. Där var det så vackert i de snöfyllda skogarna att jag nästan blev rörd och det var något lättare att åka utan isklubbor. Efter sex varv runt det knappt 2,5 kilometer långa spåret kände vi oss rätt nöjda (läs: möra) och avslutade därmed den här träningshelgen. 

En mer positiv upptäckt jag tar med mig från helgen än att jag är dålig är att det är jäkligt härligt att åka skidor – fastän jag just är dålig. Det bådar ju åtminstone gott inför det stundande 9-milaloppet. 

Sedan tar jag även med mig en sjuhelvetes träningsvärk i benen, som jag dessutom spädde på med ett grit-pass ikväll tillsammans med Tina. Trodde på allvar att benen skulle gå sönder när passet inleddes med plyometriska utfall. Blir mycket förvånad om jag kan gå imorrn.

På bilden längst upp: Mina två "lagkamrater" till Vasan: Sandra och Simon. Den sistnämnda hade lite problem med snö som fastnade under skidorna, därav den något missnöjda uppsynen. // Till vänster: Den berömda isklubban. // Till höger: Två nöjda damer efter avslutad träning. 

I fäders spår – för fullständig förnedring?

Nu är det bara två månader kvar tills Vasaloppet och min ångest bara växer. 
På juldagen ställde jag mig på längdskidorna för första gången sedan gymnasiet och kunde då konstatera att jag är fullständigt talanglös. 
När jag åkte igen två dagar senare kunde jag dessutom konstatera att jag inte bara saknar teknik – jag kan inte stå på benen i nedförsbackar heller. 

Efter mitt kullrande där i Tannbergets branta skidspår har jag inte kunnat åka något mer, eftersom jag dragits med en konstant halsont. Oerhört dålig tajming, med tanke på den träning jag tycks behöva. 
Men i helgen, då blir det åka av! Förhoppningsvis ska två dagar med min Vasaloppskompanjon Sandra kunna hyfsa till mig en smula och sedan återstår väl bara att nöta, nöta, nöta. 

Det här är nog första gången på länge som jag tar mig an en uppgift som jag är tveksam till att jag klarar av.

Säsongens första skidtur i uppfriskande -23 grader, tillsammans med Malin och pappa (han står alltså bakom kameran).

Min bästa beprövade metod mot insomnia

Jaha, då är arbetsåret 2015 alltså igång. Gruvade mig som fasen igår för att jag inte skulle vakna när väckar'n ringde imorse, eftersom jag haft svårt att vakna till liv under hela ledigheten. Det visade sig dock inte vara något problem – Smilla hjälpte till att köra upp mig. Däremot var det stört omöjligt att somna i natt. 

Efter att jag hade vridit mig ett tiotal varv i sängen tröttnade jag och gick till medicinlådan. Precis som jag misstänkte låg mina gamla Sedacur (naturläkemedel mot insomningsbesvär) där. Visserligen passerade de bäst före-datumet för två år sedan, men jag tänkte att örterna hade fått gotta till sig och borde därmed fungera ännu bättre... 

Nämen, ärligt talat så fungerade de inte när jag köpte dem (hade ätit "riktiga" insomningstabletter en period då och var desperat efter substitut när de tog slut) och jag tror inte att de gjorde någon större inverkan i natt heller. Att lyssna på Värvet visade sig däremot vara en bra insomningsmetod. Samtidigt som jag tycker podden ofta är väldigt intressant att lyssna på har den en sövande effekt – tips till er som har svårt att sova alltså!

Hur arbetsdagen har gått sen? Jo, trots sömnbristen och lite ringrostighet väldigt bra tack. Och det känns kul att vara tillbaka. Men jag ska inte sticka under stol med att det känns oerhört skönt att det snart är helg igen... 

Nästa vecka är jag förhoppningsvis tillbaka i full arbetsstyrka!  

I bastun föds framtidsdrömmar

Jag hörde på radio idag att det här tydligen skulle vara årets slappaste dag (hur det nu kan vara det när nyårsdagen existerar?). För min del har det stämt rätt bra (fast nyårsdan var sjukt mycket slappare, då tillbringade jag dagen i horisontellt läge). 

Imorse blåste jag och Johan ner till Övik, där vi har latat oss på Paradisbadets spa (ja, jag kommer fortsätta kalla det Paradisbadet även om det tydligen heter Paradiset numera) (och ja, jag ska sluta använda mig av parenteser nu. Åtminstone i det här inlägget.): Badat jaquzzi, legat på varma bänkar, inhalerat salt, traskat runt på vassa stenar och Aufgussbastat. Jag älskar ju att basta och Aufguss är bastuvärldens crème de la crème enligt min mening. Under tiden vi andades in de eteriska oljorna funderade jag en kort stund på om jag inte skulle ta och byta karriär till bastuvärd, för tänk vilket drömjobb det skulle vara att få betalt för att basta! Fast sen kom jag på att det såg rätt jobbigt ut att vifta runt den där handduken, så jag håller mig nog till journalistyrket ändå. 

Vi passade på att åka vattenrutschbanorna på upplevelsebadet för att ingjuta lite action i dagen, men annars var verkligen avkoppling för hela slanten. Stressen över att ledigheten snart tar slut är väl inte helt borta, men jag känner mig mycket mer harmoniserad nu än vad jag gjorde igår kväll. Inte bara för att vi kopplat av och kopplat bort mobiltelefonerna hela dagen, utan också för att jag fick åka på en liten tripp. 

En ledig dag kvar nu – jag ska försöka göra något kul av den!

More is more!

Då bilderna jag la upp från nyårsafton inte riktigt skildrar hur mycket min nuna glittrade under årets sista kväll vill jag bara lägga upp en bild som gör sminkningen mer rättvisa (en kornig mobilbild, ironiskt nog). 

Jag fullkomligt vräkte glitter på ögonlocken och tänkte "jag kan ju sudda ut det lite sen" – vilket förstås inte gick... Men jag tycker det blev bra ändå! Lite dragqueen-aktigt, just how I like it!

Ledighetsstressen

Den långa julledigheten börjar sjunga på sista versen, nu återstår bara en "helg" innan jag måste återvända till skrivbordet. Jag känner väldigt blandade känslor inför detta. Å ena sidan ska det bli skönt att återgå till en vardag med rutiner och kanske en smula nyttigare vanor (klyschigt som fan, men inte desto mindre sant). Å andra sidan börjar jag drabbas av lite lätt panik över att det känns som att jag inte gjort något speciellt av de här många dagarna. 

För att stilla den smygande paniken gick jag nu tillbaka till blogginlägget jag skrev dagen innan jag gick på semester och läser "Min plan för ledigheten är att umgås med de jag håller kära, njuta av högtiderna, träna och så kanske vila lite grann." 
Umgåtts gjorde jag massor under julveckan, men därefter kände jag för att vara mitt eget sällskap för några dagar – för att nu återigen sukta efter social samvaro. Men check på den punkten ändå. 
Njutit av högtiderna: Check!
Tränat: Har gått sisådär eftersom jag varit sjuk, men två skidpass i höggradig kyla och fem-sex gympass är godkänt under omständigheterna. Så – check!
Vilat: Check så innihelvete. Har sovit som en gris och varit sjukligt trött  (måste kolla upp det där snart om det inte går över) när jag väl varit vaken, så där finns inget att klaga över.

Eftersom jag tycks ha följt semesterplanen ska jag nu försöka släppa panikkänslan och njuta av de två sista lata dagarna. Imorrn åker vi till grannstaden för att gå på spa, det borde väl få mig att slappna av?
Jag kan väl inte vara den enda som känner såhär när jag varit ledig, att "jag borde gjort mer?"

Drottningen är tillbaka

När katten är borta lämnar hon ett stort tomrum efter sig. Ett gammalt djungelordspråk. 

Smilla har befunnit sig på jullov hos Johans mamma sedan förra tisdagen och det är faktiskt helt sjukt vad tomt det är här hemma utan henne. Ingen som möter en i dörren när man kommer hem. Ingen som redan ligger i sängen och väntar på oss när vi ska sova. Ingen som kletar ner vardagsrumsfönstret med sina lortiga tassar när hon vill bli insläppt.....

I eftermiddag var längtan så pass stor att vi gav oss ut i det halkiga väglaget för att hämta hem henne. Jag var lite nervös för att hon skulle bli sur eftersom hon verkar trivas lite väl bra hos svärmor, plus att hon haft sällskap där av sin "kusin" Trassel. Lyckligtvis tycks hon vara nöjd över att vara hemma och slippa dela hus med en kattunge, för mellan utesvängarna ligger hon i mitt eller Johans knä och kurrar. Så skönt att Queen S är tillbaka igen!

Bild från förra veckan när jag försökte ta ett julkort på Smilla. Först klöste hon mig som fan när jag försökte sätta ett sidenband runt halsen på henne (jag får skylla mig själv), sedan parkerade hon sig mitt i paketinslagningsröran och vägrade posa vackert framför granen. Katter alltså.

Välkommen år 2015-fest

Gott nytt år!
Nu kan jag äntligen säga/skriva det, utan att det låter knäppt (i mina öron).

Jag är så himla nöjd med hur nyårsaftonen blev för min del. Den var inte storslagen, men väldigt härlig. Jag, Johan, Emma och VD lagade en tvårättersmiddag (vi orkade inte äta efterrätt, därför blev det ingen trerätters) som var hur god som helst. 
Därefter körde vi quiz tills det var dags att spatsera ner till cykelbron för att se Umeås nyårsfyrverkerier, ropa "gott nytt år!" och skåla med kvällens andra flaska bubbel. Mm, älskar bubbel. Fyrverkerierna var också fina. 

Senare spelade vi kort och åt och och kex tills det var tid för Emma och VD att ringa taxi. Det visade sig vara lönlöst, eftersom det var 1,5 timmes väntetid... Så sjukt! Har folk i allmänhet inte något bättre för sig än att vara ute och svira fram till tidig morgon?! 

Jag avslutade natten med att borsta tänderna i fosterställning eftersom jag fick världens magkramper. Kombinationen champagne, kött och grädde kanske inte är den bästa för magen trots allt. Men jag kunde ta det, för jag var så glad över en annars trevlig kväll. Dessutom gick det ju över när jag väl la mig i sängen. 

Matlagning, fina männsikor, samtal och champagne. Jag ser inget att klaga över gällande komponenterna i den här bilden.

Till förrätt: Kalixlöjrom med klassiska tillbehör.

Till varmrätt: Helstekt oxfilé, jordärtskocksgratäng och rödvinssås. 

Mycket tänder och kaninöron. Classic. 

Jag visste inte riktigt vad jag skulle ha på mig så jag tänkte "when in doubt, wear tons of glitter". Hade ungefär ett hekto lösglitter på vardera öga, även om det kanske inte syns. 

Nyårsglitter över Umeälven. Väldigt vackert!