I fäders spår – för fullständig förnedring?

Nu är det bara två månader kvar tills Vasaloppet och min ångest bara växer. 
På juldagen ställde jag mig på längdskidorna för första gången sedan gymnasiet och kunde då konstatera att jag är fullständigt talanglös. 
När jag åkte igen två dagar senare kunde jag dessutom konstatera att jag inte bara saknar teknik – jag kan inte stå på benen i nedförsbackar heller. 

Efter mitt kullrande där i Tannbergets branta skidspår har jag inte kunnat åka något mer, eftersom jag dragits med en konstant halsont. Oerhört dålig tajming, med tanke på den träning jag tycks behöva. 
Men i helgen, då blir det åka av! Förhoppningsvis ska två dagar med min Vasaloppskompanjon Sandra kunna hyfsa till mig en smula och sedan återstår väl bara att nöta, nöta, nöta. 

Det här är nog första gången på länge som jag tar mig an en uppgift som jag är tveksam till att jag klarar av.

Säsongens första skidtur i uppfriskande -23 grader, tillsammans med Malin och pappa (han står alltså bakom kameran).