Bastukärleken består

Det är förstås alltid skönt att ha nära till sitt gym, men jag är extra tacksam över att ha det nu när jag saknar badrum här hemma. Jag har faktiskt duschat mer på gymmet de senaste veckorna än nere i baracken – kanske mycket tack vare att det finns bastu på det förstnämnda stället. 
Efter skidkursen igår for jag till gymmet bara för att duscha och basta, då passade jag även på att göra ansiktsmask och hårinpackning. Det är sällan någon annan som duschar där sent på kvällen så då kan en unna sig lite extravaganser även i ett publikt duschrum.

Nästa bostad jag flyttar till måste banne mig ha bastu! Det sa jag även innan jag köpte min nuvarande lägenhet och det var faktiskt nära att flyttade till en etta med en stor, helt underbar bastu i föreningen. 
Jag var med länge i budgivningen på den ettan – faktiskt helt orimligt länge – och jag tror att det till stor del var bastun som appellerade till mitt omedvetna. Såhär i efterhand är jag glad över att den lägenheten inte blev min, för även om den var väldigt fint så hade det känts lite litet med en etta. Men jag grämer mig fortfarande lite över att inte ha en bastu i min bostadsrättsförening...

T-spriten räddade kvällen

Under hela den gångna helgen hade jag pappsen på besök. Det tillhör inte vanligheterna att han hälsar på, men jag när jag lockade med arbete så dök han upp.

Helgens första mission var att handla saker till min nya toalett (nu har stambytet passerat halvtid, bara att härda ut sista tiden!). Det visade sig vara lite som att råna sig själv. Satan vad dyrt allting är som har med badrum att göra! Hade till exempel tänkt att jag skulle ha en takdusch – en sån här stor, härlig, ni vet – men jag bangade när den plus en blandare skulle gå på över 5 000 kronor. De slantarna kan jag lägga på något bättre.

Senare var det dags för helgens stora uppgift: Bygga sänggavel! Det rullade på hur fint som helst så länge pappa jobbade på själv. När gaveln sedan skulle betsas och jag gav mig in i leken blev det däremot pannkaka av alltihop, förstås... 
Jag råkade spilla ut hela enlitersburken med bets, som förstås spred sig som en löpeld över hallgolvet. Pappa skällde, jag grät över att jag förstört både hallgolvet och möjligheterna till att betsa klart gaveln och den trevliga stämningen var som bortblåst. Tack vare en räddande ängel i form av Johan som kom över med rödsprit gick det dock att rädda hallgolvet och ganska snart även min och pappas relation den kvällen. Och mer bets gick ju att köpa i söndags, så gaveln är klar den med. Jag ska lägga ut en bild på den senare – om någon nu är intresserad av resultatet? – men det blir först när jag fått någon ordning här hemma igen. Det ser fortfarande för jävligt ut pga stambytet. 

Förutom hemmafixet hann jag och pappa även med en fredsmiddag på Rådhuskällaren och en skidtur i Olles spår. Det var verkligen fint att få umgås med honom helt själv en hel helg.

Fadern, cavan och manchegon. En helig treenighet. Typ.

Veckans låt: En välbehövlig pepplåt!

Min "veckans låt" är väl egentligen förra veckans låt, då jag nästan spelat sönder den redan... Men den ligger så himla rätt i tiden, med en text som jag behöver precis i detta nu. För när Joy rappar "för du är stark och du har en ljus framtid, livet är svårt, det vet ju du om nån – men du har tagit dig hit, ge inte upp du har kommit för långt" tänker jag att det är en pepp riktad till mig. 

Ja, veckans låt heter alltså Du är så vacker och så äls. 

Klicka på bilden för att lyssna till detta vackra stycke i Spotify.

En lektion i stakning – och köldtålighet

I onsdags började jag skidskola! Jag tänker att jag vill åka Vasaloppet en gång till med bättre teknik i kroppen, och då det är svårt att utveckla det på egen hand anmälde jag mig till den här kursen. 
Det var på gränsen att första lektionen blev inställd på grund av kylan, men med en grad till godo från köldgränsen på –20 kunde vi lyckligtvis (?) köra på. Jag försökte åka på intensivt under hela lektionen för att inte börja frysa och lyckligtvis fungerade det!
Den här veckan var det stakning som stod i fokus. Det är nog den växel jag känner mig tryggast i, men det finns förstås mycket att slipa på där också för min del. Är lite nervös inför då vi ska köra diagonalåkning – det är jag verkligen usel på! Får väl försöka påminna mig om att det här faktiskt är en kurs som syftar till att bli bättre när det är dags för den lektionen... 

Annars har den här veckan varit späckad, med saker att göra varje kväll. I torsdags insåg jag att jag i princip inte varit hemma, eftersom jag ätit middag på jobbet i väntan på nästa aktivitet. 
Ikväll hade jag också tänkt fara iväg för att se film med ett gäng, men just när jag skulle dra insåg jag att orken var som bortblåst. Då är det bara att lyssna på kroppen, när det signalerar att det inte ens finns energi till att se film.

Jag bor i fulheten

Idag är det tydligen Blue monday, årets deppigaste dag. Jag vet inte hur ni har haft det, själv har jag haft då haft deppigare dagar av det lilla som hittills varit året. 
Men något som ändå gör mig lite nedstämd är läget i mitt hem just nu. I början av förra veckan skrattade jag åt min helt utrivna toalett och åt att typ hela lägenheten är täckt i papp, plast och damm. Nu har leendet minst sagt dött av och ersatts av en känsla av... Äckel? Det är verkligen så jävla fult här just nu.

Samtidigt skäms jag över att känna såhär. Herregud, jag har ett varmt och tryggt hem! I en annan del av stan finns det människor som bor i husvagnar, vilka de värmer upp med en öppen låga på gasolspisen, och inte ens den lågan gör det särskilt varmt. Och i samma husvagnar bor det barn som inte får gå i förskola eller skola, utan istället får fördriva dagarna med att leka i närheten av den där öppna lågan.
De skulle nog inte känna sig jätteledsna av att bo i en varm lägenhet som råkar vara inplastad och dammig. Men jag kan inte hjälpa det, jag längtar så himla mycket tills mitt (ynkliga) elände är över. 

Bästa lördagen på länge

Det blev inte så mycket skidåkning i helgen som jag hade tänkt. Min tokförkylning intensifierades så jag har mest fått försöka vila mig i form. 
Fast idag blev det ändå en runda på åtta kilometer, vilket var LJUVLIGT! Jag har saknat skidåkningen de senaste månaderna och jag slogs verkligen av varför jag gjort det när jag åkte idag. Det är oerhört tillfredsställande att aktivera hela kroppen samtidigt som en glider fram genom ett vinterlandskap och insuper kall, klar luft. Längtar redan till nästa gång som jag får ge mig ut i spåren!

Det är ju en hopplös uppgift att försöka fånga naturens skönhet med en sketen Iphonekamera, så ni får istället lita på när jag skriver att det var otroligt vackert ute idag när vi åkte skidor.

Något annat LJUVLIGT var gårdagskvällen. När jag och Lisa kom hem efter en sväng i Lycksele city (hehe) hade pappsen slagit igång bastun åt oss. Så vi parkerade oss först där med varsin öl, och när vi var tillräckligt varma satte vi oss på den inglasade altanen för att käka lite snacks. Så himla mysigt!
Kvällen fortlöpte med matlagning med lite för många kockar. Jag kan väl inte påstå att det var någon särskilt rogivande matlagning – utan snarare snudd på fullt krig – men lika förbannat blev maten jävligt bra!
Slutligen såg vi P3 Guld, tryckte marängsviss och typ svimmade i soffan. Bästa lördagen på länge, skulle jag säga.

Mysigt i kylan.

Middagen utgjordes av en riktig retrorätt: Plankstek till mina syskon och fiskplanka till mig och pappa. Blev på riktigt lycklig över att jag och Linus lyckades slå en hollandaise!

Slut som artist

Jag har längtat efter den här stunden nästan hela dagen. Att få sjunka ner i ett bussäte, luta det bakåt, sluta ögonen och fylla öronen med podcast. Det låter kanske inte som mycket att tråna efter, men jag känner mig helt slut som artist och vill bara koppla av. 
Idag följde upp en dålig nattsömn med ett tidigt yogapass (faktiskt mitt första yogapass ever!), en arbetsdag (såklart!), en ridlektion på tjurig häst (jag har mött mina övermän i tjurskallighet i hästar) och så en promenad hem från stan efter ridningen, kånkandes på två tunga väskor. Det är tydligen vad mitt artisteri tål. 

Var ska denna buss då leda mig? Jo, till Lycksele. Igen. Jag åker dit med förevändningen att jag ska åka skidor, men innerst inne lider jag nog fortfarande av lite hemlängtan.
Sedan pallar jag inte heller att vistas i mitt eget hem just nu, när stambytet har börjat. Jag är utan toalett och måste bajsa i en barack på gården i fem veckor, samtidigt som min lägenhet ser ut som en mordutredning täckt i täckpapp och plast. Kommer nog försöka fly fältet så mycket som möjligt de kommande helgerna, för det känns fasen olustigt att vistas där hemma just nu. Tur det blir bra i slutändan i alla fall!

Blond så in i Ojmjakon

Igår var jag på besök hos min frisör Hanna. Jag älskar att vara där! Att bli omhändertagen, käka choklad och snacka skit för att slutligen lämna stället med en assnygg skalp. Vardagslyx i ordets rätta bemärkelse, om ni frågar mig. 

Hanna gjorde en lite extra kämparinsats med mitt hår igår. Tyvärr strävar det efter att vara så varmt i nyansen som möjligt, tvärtemot min vilja att ha det kallt som Naimakka i Norrbotten  – något som Hanna gick in med själ och hjärta för att råda bot på. 
Efter att hon mixat och applicerat x antal häxblandningar i håret fick hon äntligen det resultat vi eftersträvade: Tokkallt! Alltså, vi snackar inte ens Naimakka längre utan Ojmjakon i Sibirien. Nästan så att Outkast plötsligt hade kunnat dyka upp och vrålat: "Now what's cooler than bein' cool?" – "ICE COLD!"

Ja, ni fattar. Jag är supernöjd.

Blekning och choklad i en härlig symbios.

Som sagt: ICE COLD!

Solen i ögonen och spring i benen

Om en slut ögonen idag (och använde jävligt mycket fantasi) skulle en kunna tro att en befann sig vid Medelhavet... 

... men när en sen slog upp ögonen insåg en snabbt att det i så fall skulle vara ett medelhav som drabbats av en ny istid och frusit till is. 

Idag har jag hängt i Vännäsby hos Sandra. Som den löparguru hon är (ni ska bara veta hur snabbt den kvinnan kan springa! Svisch, säger det bara så är hon borta!) hade hon föreslagit en springtur som aktivitet. I 25 minusgrader. 
Jag må ha idiotförklarat folk som jag sett springa förbi i veckan i denna köldknäpp, men att säga nej till en utmaning – det går ju bara inte!

Så vi bylsade på oss en massa kläder och begav oss ut. Solen som sken när jag kom fram till Vännäsby (se första bilden) var tyvärr försvunnen, men himlen var romantiskt pastellfärgad och löparstråket gnistrande vackert. 
Det blev en runda på 5–6 kilometer och det gick faktiskt bättre än väntat! Luftrören protesterade lite i slutet, men jag frös i princip ingenting. 

Hur mycket jag än hatar att frysa så älskar jag att vara ute när det är såhär kylslaget – om jag är rätt klädd alltså! Det härligt att känna att en har överlistat och därmed besegrat kylan. Så fastän idén om att fara ut och springa idag kändes tokig på pappret är jag glad att löpargurun gjorde mig till sin lärljunge och tog med mig ut idag. 

Helgmorgonblues

Lördagmorgon. Vaknar upp som en ny människa efter en lång natts sömn. Juicemaskinen sjunger helgens lov i takt med att den förvandlar apelsin och ingefära till något drickbart. 
Frukosten tar – och får ta – men mindre evighet att äta. Det finns tid att läsa långa artiklar om skuldkänslorna över att ha lämnat sin hembygd glesbygden. Utanför visar sig ett dagsljus som lekt kurragömma med en den senaste tiden. 

Det finns löften om att det här blir en bra dag.

X-mas snapshots

Helt sjukt att det redan gått två veckor sedan julafton! Var tog de två veckorna vägen? 
Innan julen är helt förbi (och det är den ju först på Tjugondag knut, ni behåller väl julpyntet till dess? Vavava?) tänkte jag posta några av de få bilder jag tog av mitt julfirande. Rubriken är förresten på skoj – ville leka internationell storbloggare för en stund. Hehe.

Jag och mamma körde ett bakmaraton två kvällar innan julaftonen. Det hela resulterade i snickerskakor, lussebullar och kvinnorättskakor. 

Uppesittarkvällen tillbringade vi hos pappsen. Det blev Janssons (ska uttalas med ett läspljud! Viktigt!), Bingolotto (fastän jag inte gillar det. Men alla var för slöa för att hitta på nåt annat, haha) och ögonbrynsfärgning. Pappas rest från Mustaschkampen fick också en ny, mörkare nyans. Konstigt nog hade han rakat bort muschen dagen efter...

Själva julaftonen firade vi hos mamma, men vi hann också med en grötlunch och fika hos pappa. Himla kul att träffa Malin och Daniel som jag inte sett på ett tag!

Innan vi syskon skulle dra vidare passade vi på att ta några fina gruppbilder. 

(Förra) årets jul var grön! En ny favorit på julbordet var panerade brysselkål och en gammal favorit på kroppen var klänningen jag bar.

 Innan jag åkte tillbaka till Umeå hann järngänget sammanstråla för en något kylslagen promenad och en kul spelstund. 

Att få tummen ur – och uppröras av verkligheten

Jag har inlett det nya året med att göra saker som jag sagt/tänkt att jag ska göra länge. Enkla saker, men där tummen suttit ordentligt fastkilad. 
I helgen var jag och hälsade på en av mina kusiner, som jag hade sagt att jag skulle hälsa på redan i somras. Hon bor knappt ett kilometer från mig. Nu blev det ett spontant besök och det var förstås hur trevligt som helst. Skäms lite över att jag inte varit där tidigare. 

Idag gjorde jag nästa besök som jag velat göra länge: På Västerbottens museum. Jag har varit där i jobbet tidigare, men aldrig privat. 
Det visade sig att jag valt rätt tidpunkt för premiärbesöket då de fram till på söndag visar utställningarna Flykt och Syrien. Både skildrar de helveten som miljontals människor genomlider i världen idag och jag blev väldigt tagen av bilderna. Extra arg och ledsen blev jag över att se det ytterligare lidande som kvinnor i krigssituationer går igenom – för att de är just kvinnor. Att se bilder från Kongo på hur en sexårig flicka sitter i ett bad för att försöka lindra smärtan i underlivet efter att det trasats sönder när hon blivit våldtagen av soldater eller läsa om hur kvinnor inte kan lämna sina tält i flyktingläger på grund av risken att bli överfallna – ja, det får det att koka inombords och gå sönder inuti på samma gång. Jävla skitvärld. 

Så att säga att museibesöket var "trevligt" känns lite fel, men det var istället otroligt givande. 
Undra vad jag ska beta av på min prokrastingslista här näst? Något måste jag bocka av snart, för det har ju hittills blivit lyckat när jag väl fått tummen ur. 

Bild från utställningen Syrien som är fotad av Niclas Hammarström. Jäkligt starka bilder – har ni möjlighet att besöka utställningen innan den plockas ner på söndag tycker jag att ni ska göra det!

Tare lugnt-träning

Idag tog mitt två veckor långa, härliga jullov slut. Men det kändes helt okej – jag har ju faktiskt förbannat roligt på jobbet allt som oftast och jag har fått ladda batterierna under ledigheten. 
... Fast det där sistnämnda förtogs tyvärr en aning av att jag hade svårt att somna i natt. Antar att det var det där dagen innan första arbetsdags-pirret som spökade, hehe. 

Ikväll firar jag årets första arbetsdag med att ta det lugnt. Fastän jag varit rätt risig i en vecka har jag inte haft ro till att vila, men idag lovade jag en kollega att jag skulle öva på det efter jobbet. Det var ju faktiskt något jag sagt att jag skulle göra annorlunda i år, att tare lugnt. 
Om jag ska recensera mig själv tycker jag att det går ganska bra. Jag sitter under en filt med en balja te och tända ljus intill mig, som värsta klichén. Jag tror att jag kan vänja mig vid att göra detta lite oftare. 

Okej, den här bilden på mig, Lisa och Malin är från julaftonslunchen hemma hos pappa och har väldigt lite med inlägget i övrigt att göra. Men eftersom jag inte lagt upp några bilder från den gångna julen tidigare så tar jag tillfället i akt. Tyckte nämligen om denna! 

2016 – filmens år

Ett nyårslöfte jag avlagt inför 2016 är att jag ska se mer film. Antalet filmer jag konsumerade i fjol tror jag att jag kan räkna på två händer, vilket känns lite synd då det görs så mycket bra filmer och det är bra avkoppling att titta på dem. 
Hittills går det rätt bra med mitt löfte! Hittills har jag sett The perks of being a wallflower (okej, det var dagen innan nyårsafton men det räknas ju nästan. Superfin film för övrigt!), Inherent vice (okej, somnade en bit in i den, men jag ska se färdigt den snart för det jag såg var riktigt underhållande) och The imitation game (gillade även den skarpt!). 

Och igår slog jag på stort och såg inte mindre än två filmer. Först Fifty shades of Grey, eftersom jag länge varit nyfiken på att se vad the fuss is all about. Kan inte riktigt påstå att jag förstår hypen då jag inte fann den ett dugg sexig – mest bara pinsam, med stolpig dialog och fågelholksminer . Dessutom kändes ju Christian Grey som en djupt obehaglig människa. Okej att en vill dominera i sänghalmen, men att helt kontrollera någons liv... Nej, den gick inte hem hos mig. 
Efter att jag skämts mig igenom den såg jag It follows som var obehaglig på ett helt annat sätt – ett bra sätt! Den var nästan lite för spännande att se själv. 

Med tanke på den här starten kommer det nog bli ett bra filmår för mig! Jag är lite mer tveksam över mitt andra nyårslöfte. I ett tillfälle av högmod hakade jag på Lisas nyårslöfte om att ha magrutor någon gång under år 2016. Men visst är det väl lite så, att somliga nyårslöften är till för att brytas..?

Tacksam 2016

Och sen kom det ju en nyårsdag också, som inte var fullt lika rolig som aftonen dessförinnan. Nej, nyårsdagen var inte kul alls. Jag var förstås lite bakis och väldigt trött, men värst av allt var ångesten som kom krypande på eftermiddagen och fick allt att plötsligt kännas meningslöst. 
Jag vet inte om det berodde på baksmällan, inaktiviteten eller att de här härliga högtiderna plötsligt var över. Jag vet bara att jag hatar den känslan och att den är så svår att skaka av sig. 

Igår beslutade jag mig för att ta en promenad för att insupa dagsljus och förhoppningsvis skingra tankarna. Det funkade faktiskt förvånansvärt bra. 
Under min promenad blev jag bländad av solen, passerade jag hästar som gnäggade åt mig och så mötte jag andra människor som log artigt när våra blickar möttes. Dessa små saker fyllde mig med tacksamhet och slog undan meningslöshetskänslan. 
Den senaste tiden har jag ansträngt mig mycket för att känna just tacksamhet över det jag tidigare tagit lite för givet. Att glädjas över en vacker himmel, en talgoxe som spanar på en genom fönsterrutan eller lukten av kobajs kan kanske te sig en smula märkligt, men det förhöjer i alla fall kvalitén på mitt liv att inte alltid behöva de stora sakerna för att uppleva någon slags mening.

En bra början

Mitt 2016 inleddes i en säng, tillsammans med fem kvinnor, bubbel och sockervadd. En grym start på ett nytt år, om ni frågar mig!

Dessutom fick år 2015 ett riktigt bra avslut, då nyårsfesten blev riktigt lyckad. Vi var elva personer som firade hemma hos mig. Rätt trångt – men finns det hjärterum så finns det stjärterum, som folk födda innan 1974 gillar att säga. 

En av festdeltagarna var André, som jag pluggade ihop med i Piteå. Vi pratade i telefon på julafton, precis som vi brukar, och när han berättade att han inte hade några nyårsplaner sa jag "men kom och fira med oss då", ni vet sådär som det kan slinka ur en. Han tog inbjudan på fullaste allvar och bokade flygbiljetter upp hit, vilket jag är otroligt glad över! Det har varit härligt att ha honom här några dagar och att få fira nyår tillsammans med honom.

Det blev mycket fokus på maten under nyårsaftonen, eftersom vi skulle hjälpas åt att laga en trerättersmeny till allihopa. Fastän vi var många kockar blev resultatet så jäkla bra – allt smakade himmelskt! 

Då matlagningen drog ut på tiden hade klockan passerat 23 när vi ätit upp efterrätten, därefter det var nästan dags att förbereda sig för att gå ut och fira tolvslaget. Därmed kan en väl säga att den riktiga festen drog igång när vi kom hem igen – med sänghäng som sagt, men också lekar. 

Vid 4-snåret gick de sista hem och jag var bara så nöjd med att få välkomna 2016 på det här sättet. 

Spänd av förväntan på att fölk skulle börja dyka upp! Kvällen till ära glittrade jag från topp till tå.

Fölket kom – och invaderade köket! Detta var huvudrättsgänget som jobbade på... eh, mer eller mindre flitigt.

Jag gjorde efterrätt tillsammans med Emma och Elvira. Vi hade gett oss på att göra chokladfondant trots att ingen testat det förr – turligt nog gick det alldeles strålande!

2016 gjorde entré med en smäll!

Vinnarbilden efter att vi tagit hem VD:s och Jennys På spåret-quiz. Jag kallar den "segerns sötma".