Jag började lipa redan i bussen faktiskt och under själva begravningsakten kände jag som en grekisk gråterska, tillsammans med Tina. Vi hade sagt innan att vi skulle tillåta oss öppna fulla spjäll ifall vi kände för det och ja – det gjorde vi också. Jag har inte sörjt någonting innan idag, så jag antar att det var först nu det kom över mig vad som faktiskt har hänt.
Mitt i det tragiska och hemska var det i alla fall en fin ceremoni. Det var små barn som plats som lättade upp stämningen med sitt okonstlade sätt att vara och Knocking on heavens door har sällan låtit så vacker som på kyrkorgeln idag.
Imorgon fyller jag 27 år och planerar att fira det hela dagen. Vilken kontrast mot för idag. Jag antar att det är det som kallas livet.
Den här bilden på Åström tog jag ironiskt nog den 4 mars 2012 – alltså för prick fyra år sedan. Då hängde han med brorsan för att gratta mig på födelsedagen, vilket han har gjort fler gånger sedan dess. Så fel det känns att jag istället fick gå på hans begravning i år...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar