Fortfarande ett måste

Motorveckan i Lycksele har varit ett av sommarens måsten för mig i flera år. Inte för motoraktiviteternas skull – intresset för dem kan väl beskrivas som "måttligt" – utan snarare för att det är ett bra tillfälle för att träffa personer jag sällan ser annars och – ja, för festens skull. 
I år har jag dock inte känt något större sug efter att åka hem under denna vecka, bland annat beroende på att personer jag brukar hänga med inte skulle dit. När jag drabbades av tristess förra vecka beslutade jag mig ändå för att åka och det ångrar jag inte för ett ögonblick!

Det har hänt roliga, knäppa och mysiga saker under de tre kvällarna jag varit ute som jag inte hade velat vara utan. Jag har umgåtts med fina vänner, gjort kära återseenden och träffat nya, härliga människor.
Jag är glad att jag varit återhållsam med alkoholen under dessa dagar, då det gjort att jag varit hyfsat fräsch under dagarna (om en bortser från att det blivit sena nätter) och kunnat hitta på skojiga saker även då. 
Har haft glädjen att såväl äta middag med Sandra som att hälsa på en av mina morbröder (och hans hästar!) och spelat beachvolley. 

Nu återstår en ynka dag innan det är dags att återvända till redaktionen. Jag har en grej som jag sett fram emot så, så mycket inplanerat så jag tror det kommer bli ett riktigt bra avslut. 
Den här semestern har varit så vänlig mot mig att jag inte har mage att känna sorg över att den snart är över. 

Jag fotade verkligen extremt lite i helgen, men den här bilden känns ändå så mustig att den väger upp för bildbristen! Det här är förresten personerna som ingår i mitt lag till Toughest i september.

En glad överraskning

I söndags fyllde min bror 30 år. Att hans 30-årsdag skulle infalla just då har han rimligtvis varit medveten om länge, teoretiskt sett sedan han lärde sig räkna. 
Vad han däremot inte hade en susning om var att hans 30-årsfest skulle infalla dagen innan. 
Jag, mamma och syrran har i några månaders tid, i största hemlighet, planerat festen och bjudit in hans vänner. Så i lördags när Linus blev upphämtad för en – vad han trodde – en familjemiddag blev han överfallen av Dwarf Vader som försåg honom med ögonbindel. Sedan kördes han till Furugården där 20 glada släktingar och vänner väntade på att överraska honom. 

Och som han blev överraskad! Han hade verkligen inte misstänkt någonting. Det var så himla roligt att se hans reaktion när syrran slet av honom ögonbindeln och alla började sjunga för honom. En blandning av förvåning och ren glädje. Precis som jag hade hoppats på. 
Sedan väntade ett hejdundrandes kalas där alla bjöd på sig själva. Men exakt vad som hände lämnar jag till oss som var där att veta (haha, lät som att det hände något svinjuicy, men riktigt så var det inte). Ni kan få se några bilder i alla fall:

Nakenbad, karuselloffer och störiga på Statoil

Roadtripen tillsammans med VD och Emma var verkligen härlig på många sätt, i sin enkelhet. När mitt flygplan gick in för landning i Lycksele (ja, hemresan fick ske med flyg!) satt jag och tänkte på resans guldkorn och blev lite rörd. Det kan ha varit sömnbristen som gjorde mig extra känslig, men det var vid flera ögonblick under trippen som jag kände "jag kräver inte mycket mer än det här".

Som när vi kom fram till den första anhalten – Saltsjöbaden – och direkt svidade om till bikini för att därefter plaska omkring i poolen samtidigt som vi sippade Prosecco i eftermiddagssolen. Eller när vi senare på kvällen badade i ett 15-gradigt hav utan en tråd på kroppen (och antagligen väckte upp alla som hunnit gå och lägga sig med våra tjut). När jag och Emma tog en morgonpromenad genom Saltis och tittade på alla fina villor, bilar och båtar. 

När vi åt en supergod kolja till lunch med ett fantastiskt vin till. Eller när vi hittade till supermysiga Tacos & tequila och blev serverade en håll käften-middag. 

När VD offrade sig och åkte berg- och dalbanan Helix med mig på Liseberg fast hon har en viss karusellskräck. Jag älskar den berg- och dalbanan. 

När vi tog färjan (eller båten, som en ska säga i Gbg) ut till en ö i skärgården och jag fick kasta mig i vattnet från ett hopptorn. 

När vi körde genom natten mot Arlanda och gjorde ett tappert försök att sjunga stämmor till Bastilles Pompeii. När vi antagligen uppfattades extremt störiga av stackaren som jobbade natt på Statoil (förlåt, Circle K) i Örebro, men vi struntade i det för att vi var fullt upptagna med att skratta åt konstiga pålägg på mackor (pannbiff med ägg, någon?). 

Ja, det var minsann en fin resa på många sätt. I söndags hade jag dock en sådan hemlängtan att det bara kröp i kroppen på mig och jag kunde knappt bärga mig till att få sätta mig på bussen från Lycksele (där jag befann mig för att fira brorsan som fyllde 30, mer om det i ett annat inlägg). 

Nu har jag varit hemma i tre dagar och börjar känna mig ganska less på att det händer så lite här i Umeå. Så imorrn åker jag tillbaka till Lycksele igen. 

Slutet på förra roadtripen och början på nästa

Imorgon sticker jag ut på semesterns andra roadtrip. Det blir med ett annat sällskap, en annan bil och med lite andra destinationer i sikte. Men vi börjar faktiskt där förra resan slutade (om en inte räknar med Lycksele/Umeå förstås): Stockholm. 

Efter att vi hade varit i Jämtland tog vi nämligen sikte mot vår kusin Jessicas nya boning i Täby. För att få se någonting annat än E4:s enformiga transportsträckor valde vi att köra inlandsvägen ned. Vi fick då bland annat uppleva Sveriges vackraste by Klövsjö och lika undersköna Vemdalen.
När vi sedan kom fram till Jessica fick vi träffa hennes son Frans för första gången. Han har hunnit bli två månader gammal och är yttepytteliten och helt bedårande! 

Första kvällen i Täby utspelade sig århundradets krocketmatch (åtminstone i mitt tyckte, då jag bara spelar krocket ungefär var tionde år). Jag skulle kunna beskriva det som att vi spelade i kuperad terräng, med buskage och slänter dit vi gärna krockade in varandra för att jävlas maximalt. Det i kombination med att de bra spelarna (alltså inte undertecknad) fick börja om flera gånger ledde till att spelet tog över två timmar. Jag vet inte om det var uthållighetsaspekten som gjorde det – men jag slutade till sist tvåa! Helt osannolikt med tanke på hur kass jag var, men desto roligare.

Dagen därpå smet jag och syrran in till stan en sväng så att jag fick gå loss inne på Sephora och vi fick ta en vinlunch. Planen var att vi skulle gå på något museum och sedan kolla i butiker, men det var så jävulskt fint väder att vi mest bara flanerade omkring. 
Väl tillbaka i Täby fick vi bidra lite till den pågående husmålningen. Det passade ju mig ypperligt, jag som funderar på att sadla om till målare och allt. 

Så på lördagen var det dags att rulla hela vägen tillbaka till Lycksele igen. 70 mil i ett svep, förutom ett lunchstopp hos min kompis Hanna i Maj söder om Sundsvall. Hon hade också en tvåmånaderspojk som jag fick träffa för första gången och även tre små kattungar. Och så gick vi till fårhagen och klappade baggen Sebbe, som turnerat som poet (jo, det är sant), och ett av hans lamm blev också uppkallat efter mig. Ett perfekt stopp att avsluta vår roadtrip med skulle jag nog vilja påstå. 

Är inte jättesugen på att köra den här sträckan igen imorrn, men jag ser däremot sjukt mycket fram emot allt det andra!

Semesteracklimatiserad

I måndags kände jag mig en aning nedstämd över att vara hemma igen, ensam. Jag hade ju då hängt ihop med syrran dygnet runt i nästan en vecka och det var faktiskt lite jobbigt att separeras från henne. Särskilt när de jag umgås med i Umeå antingen är bortrest eller jobbat den här veckan – det kändes med andra ord inte varit lätt att hitta någon som kunnat fylla Lisas plats. 

Men så hörde min arbetskompis Ylva plötsligt av sig och undrade om jag ville följa med och bada i tisdags. Jag var inte svårtflörtad, om en säger så. 
Ibland glömmer jag bort att arbetskompisar är personer en kan hänga med även utanför arbetstider (och AW:s), vilket är himla dumt då jag har kollegor i världsklass. 
Vi åkte i alla fall ut till Bettnessand och hade en riktig kanondag i den varma solen och det svala havet. Kändes väldigt mycket som att befinna sig utomlands. Till och med toaletten på Bettnes luktade som strandtoaletter utomlands brukar lukta, ni vet? 
Sedan förlängde vi hänget med att gå på Tisdagsrex och trängas med en miljard andra semesterfirare (och wannabe-semesterfirare). 

Och i onsdags kom mamma och Micke på besök, för att stanna ända till idag. Vi har hunnit hälsa på två av mina kusiner, solat på min balkong, druckit sangria, lagt beslag på den bästa platsen på Sjöbris, strosat på stan, sprungit genom Ikea, lunchat på finfina Älvtåets gröna och spelat kort med Tina – bland annat.

Det har varit så himla mysigt att ha besök i två dagar, men nu känns det lite som en befrielse att få vara ensam. Faktiskt. Ska verkligen passa på att avnjuta mitt eget sällskap imorgon, för på söndag bär det av på nästa roadtrip! 

Ylva på Bettnes. Hon har två armar, även om det kanske inte framstår som det.

Det var helt klart Twisterväder i tisdags. Brukar inte äta isglass i vanliga fall pga extremt iliga tänder, men i tisdags var solen så varm att den till och med lindrade ilningarna. 

Onsdagens balkonghäng fick bli den officiella invigningen av min balkong. Jävlar, vad vi stekte där, mamma och jag.

Dagens lunch på Älvtået. Var extremt mysigt där, men vi fick vänta en evighet på maten ...

... som turligt nog visade sig vara väldigt god. Jag åt en fetaostsallad!

En visslande inkräktare och det stora semesterbråket

Andra stoppet på vår roadtrip blev Östersund, där vi våldgästade vår bonussyster Malin och Daniel. Fastän de inte fått semester än, stackarna, offrade de sig på att följa med oss på ett restaurangbesök som följdes av ett glas på en pub. På det sistnämnda stället stördes vårt samtal av en något överförfriskad man, som satte sig bredvid och skröt om att han just sålt sitt företag och att hans barn varit på Peace & love. Hans "fantastiska" historier kryddade han med irriterande visselljud och det var faktiskt rätt svårt att hålla sig för skratt. Vad är det med vissa personer, saknar de helt känsla för när de stör? 

Dagen därpå körde vi ut till Trångsviken för att hälsa på lite släkt. Både farmor och farfar är från Jämtland, så jag har en del blodsband i republiken. Det var väldigt trevligt att träffa farbror Kjell, kusin Lina och gammelfaster Karin – inte varje dag jag ser dem. Inte ens varje år, om jag ska vara ärlig. 
Mindre kul var att resans första och faktiskt enda bråk mellan mig och syrran uppstod på väg ut till Trångsviken. Hon lyssnade inte på min kartläsning/jag var för dålig på att läsa kartan (här går åsikterna isär), vilket resulterade i skrik och okvädesord. Efter det bestämde vi att ingen fick vara hungrig under de efterföljande bilresorna på semestern. 

Dagen, och faktiskt hela Jämtlandsvistelsen, avrundades med att jag och Lisa lagade en ljuvlig middag (tapas) till Malin och Daniel och vi efter att ha intagit denna såg en märklig film (Green Room). 

Den här semestern blev tydligen en följetong här på bloggen, men jag tänker att det är lika bra att skriva på nu när jag är ledig! 
Har däremot inga bilder från den aktuella dagen – förutom från när jag stod i en provhytt och testade bh:ar och fascinerades över att mina bröst var så jävulst svullna. Var alltså så pass fascinerad att jag var tvungen att dokumentera. Men de bilderna tror jag att jag besparar er. 

Knarkiga barnkläder och ett drömmigt jordgubbscafé

Det blev inte mycket till hörandes längs vägarna, resan blev rätt så intensiv. Men det var också fem fantastiskt roliga dagar av roadtripande!

Första anhalt på vår resa var metropolen Krokom i Jämtland. Där hade vi stämt träff med farmor och Pelle (hennes sambo) och i väntan på att de skulle dyka upp gick vi in på klassiska Kläd-dax – en butik vi tyckte om att shoppa i när vi var yngre. Kanske föga förvånande levde inte Kläd-dax upp till våra positiva minnesbilder. Däremot blev jag mäkta imponerad av deras barnklädesavdelning som till stor del bestod av psykedeliska klädesplagg med en massa färger, mönster och tryck. Blev jäkligt sugen på att typ bunkra knarkiga barnkläder och ge bort i present till mina vänner som snart ska få barn, men jag hejdade mig då jag inte tror de hade uppskattat plaggen lika mycket som jag. Om jag någon gång får ungar vet jag i alla fall vilken butik jag ska besöka. 

När farmor och Pelle till slut dök upp åkte vi ut till en jordgubbsodling på Rödön, som också rymde ett café. Och vilket café sen! Det var hur fint som helst, med trädgårdsbord utplacerade på en enorm gräsmatta. Allt ramades in av ambitiöst skötta blomsterrabatter och ett väldigt växthus. Och mitt i allt detta satt vi och åt jordgubbar med glass, jordgubbstårta och petit chou med jordgubbar och konstaterade att "nu är det sommar", fastän vinden drog kallt emellanåt. 

Efter det har resan bjudit på en störig stekare, ett hungerorsakat gräl, Sveriges vackraste by, en rafflande krocketmatch och ett skaldande får. Men om detta får jag berätta en annan gång, för nu börjar jag känna mig slut som artist. 
På återhörande!

Vi drar på roadtrip!

Så var den första semesterdagen, i sin rättmätiga mening, snart över. 
Jag har under dagen tagit mig norrut till hemstaden för att fira världens bästa syster som fyller 25 år denna amerikanska nationaldag. Hurra!
När jag kom fram bjöd hon på kaffe och tårta och sedan har vi varit ute och käkat med ena halvan av familjen i strålande eftermiddagssol. Därefter blev det tårta och kaffe igen. Jag borde kanske vara så mätt att det sprutar kaffe och grädde ur öronen på mig, men sanningen är den att jag börjar känna mig lite hungrig igen... Ibland är min mage som ett svart hål. 

Imorrn bär det av söderut igen, men inte hem till Umeå utan längre ner i landet än så. Jag och Lisa ska ut på en liten roadtrip och det första stoppet blir Jämtland. Där är planen att hälsa på en del släkt i byar runt om Krokom innan vi styr vår glänsande Toyota avensis mot bonussyster Malin och bonussvåger Daniel i Östersund.
Som vanligt när jag och Lisa ska göra något är vi sjuka båda två, så jag hoppas på kvicka tillfrisknaden nu. Och att vi ska få en lyckad resa i övrigt, förstås!

Vi hörs längs vägarna!

Sist jag och dagens födelsedagsbarn var ute på en tripp var när vi gjorde Sundsvall osäkert en helg i februari. Ska bli kul att fara ut med henne i veckan igen!

Den mesta semestertraditionen

Det slår tamme tusan aldrig fel. Jag fick ju på semester i fredags och igår vaknade jag upp förkyld. Och den här morgonen vaknade jag upp ännu mer förkyld, med svullna lymfkörtlar och ont bakom näsan (?!). Jag hatar när min kropp sviker mig på det här viset! Nu ska jag ju vara ledig, vara aktiv och hitta på en massa roliga saker. Men istället får jag försöka vila i vansinne. Fast det är ju förvisso också en helt okej semestersysselsättning. 

Jag fick då fira in semestern ordentligt i fredags. Så fort jag kom hem från jobbet poppade jag min lilla champagne, som jag sedan avnjöt ute på balkongen tillsammans med jordgubbar. I nästan två timmar satt jag där ute, innan det var dags att möta upp Emma och VD på Båten för ett kollektivt semesterfirande. Efter en middag där (som var sådär, ärligt talat) gick vi vidare till Rex och drack sangria. Slutligen hamnade vi på O'learys där vi drack öl och spelade shuffleboard. En mycket bra inledning på semestern, tycker jag!

Igår morse spelade jag ut det verkliga trumfkortet för ett bra firande: En hejdundrande frukost! Cyklade till Kulturbageriet på morgonen och köpte ett cheddar- och jalapeñobröd (!) som jag åt med manchego och romanticatomater på (ääälskar romanticatomater!) och så blev det jordgubbar, förstås. Så. Jädra. Gott. 

Men nu är det alltså färdigfirat och hög tid att börja kurera sig. För snart bär det av på semesterns första resa!

(Snart) semester!

Nu pirrar det faktiskt i kroppen. 
Semestern är inom räckhåll, så pass nära att jag nästan kan ta på den. Och jag har lagt en liten flaska champagne på kylning här på jobbet, så den ska vara redo att sprättas när jag kommer hem. Jag ska försöka dricka champagne ofta under den här semestern har jag bestämt. 

Nej, nu måste jag göra det sista här på jobbet. Hörs på andra sidan!