Imorrn (eller faktiskt idag, med tanke på hur mycket klockan hunnit bli) ska jag äntligen få fara ut och resa! Utanför Sveriges gränser till och med.
Jag flyger först till Helsingfors och möter upp Sandra där. Sedan har vi – helt utan att prata ihop oss om det! – lyckats boka samma flyg till Tallinn, där vi ska hälsa på Dennis.
Våra planer såhär långt, och så vitt jag vet, är att vi ska gå på kattkafé och äta kikärtsburgare på en vegansk restaurang med gott renommé.
Sist jag var utomlands var när jag hälsade på densamme Dennis i St Petersburg. Ändå lite lustigt att jag håller mig till öststaterna när jag ska ut och se världen.
En finfin selfie jag hittade på telefon från min förra resa till Dennis, då vi gjorde en utflykt till Katarinapalatset i Pushkin.
Det har varit en rolig vecka med crossfit, filmquiz, skidåkning och basketmatch, men ärligt talat har jag mest bara känt mig ångestfylld de senaste dagarna. Det är en slags omvärldsångest som slagit till med full kraft.
De här känslorna har malt i mig länge, men jag tror de började bubbla upp till ytan på riktigt i torsdags när jag lyssnade på senaste avsnittet av P3 dokumentär, om tvångssteriliseringen av transpersoner. Det gjorde ont i mig att höra personer berätta om hur de – mot sin vilja – fått välja bort möjligheten att få biologiska barn för att få vara sig själva.
Nu togs ju kravet på sterilisering bort 2013, men jag mår fasen illa av att bo i ett land som behöll den vidriga lagstiftningen så långt in i modern tid.
Den tanken följde med mig in i fredagen då jag var ute på ett jobb som handlade om asylsökande. Jag fick höra saker om behandlingen av asylsökande (som inte har med just jobbet jag gjorde i fredags att göra) som gjorde mig minst sagt illa till mods. När jag körde tillbaka till redaktionen kunde jag inte låta bli att gråta en skvätt.
Jag må vara en jäkligt blödig person, men lipa i jobbet gör jag sällan. Den obehagliga människosyn på vissa grupper som råder i samhället verkar dock bryta ner mig.
Eftersom jag känt mig så här pass skör de senaste dagarna har jag helt blundat för Donald Trumps presidentinstallation. Jag är väl medveten om att han intagit Vita huset, men jag orkar fasen inte se/höra skiten.
Jag önskar att jag kunde avsluta med någon hoppingivande reflektion, men just nu känns det mesta faktiskt hopplöst. Jag går och lägger mig istället.
I flera år har jag och VD snackat om att vi vill testa crossfit. Ikväll var det äntligen dags att göra slag i saken, dessutom med Emma som sällskap.
Woden (visst heter det så? Det var sjukt lite crossfit-lingo i boxen, inser jag nu) var en timme lång och bestod av allt från hopprep och armhävningar till thrusters och kettlebell swings – behöver jag ens säga att jag tyckte det var sjukt kul?
Han som höll i passet (woden?) var vikarie och därmed var det lite ostrukturerat, men då svetten ändå rann ner i ögonen är det synd att klaga.
Hur rolig och bra träning det än var kommer jag ändå inte hoppa på crossfit just nu. Jag måste försöka koncentrera mig på Vasaloppsträningen, och nästa vecka börjar dessutom hiphopen om igen.
Det är faktiskt rätt frustrerande att det finns så många göttiga idrotter, men alldeles för lite tid för att utöva allt en vill. Jag får försöka satsa på en framtid som professionell träningsbloggare för att frigöra tid för allt som känns kul!
Lite nu och då får jag höra från omgivningen att jag är så duktig som tränar och har mig. Ibland svarar jag bara "tack", ibland förklarar jag att jag tycker det är så pass roligt att träna att det inte är någon uppoffring utan snarare luststyrt.
Men idag, då jävlar var jag duktig! Jag hade planerat in en skidtur, men när termometern visade -15 grader rann motivationen av mig. Det är inga större problem att åka skidor i -15, men då jag transporterar mig till och från skidspåret på cykeln krävs det en del klädplanering för att genomföra ett pass i de här temperaturerna. Till slut tog jag ändå mod till mig – och mycket kläder på mig – och trampade iväg.
Väl ute i skidspåret var jag väldigt nöjd över att jag tog mig ut. Det var en riktigt magisk vinterdag med solsken, klarblå himmel och glittrande snö. Själva skidåkningen gick sisådär, men det var ju i alla fall klart roligare och mer uppfriskande än att stå i stakmaskinen på gymmet.
När jag sedan skulle cykla hem igen var mina överdragskläder iskalla, vilket resulterade i att röven sved av kölden medan fingrarna domnade bort av densamma under cykelturen. För att inte gå under i kylan tänkte jag om och om igen: Nu är du duktig, Anna. Det värmde gott.
Vilken mysig inledning året har fått, med helgen som var. I fredags, efter att jag kommit hem från Sandra och Vännäsby, gick jag på bio tillsammans med en drös tjejer. Vi såg Arrival som var ruskigt fin, men också bjöd på ett rejält mindfuck. Jag gillar mindfuck-filmer, fast efteråt borde det finnas avsatt tid för att diskutera de i grupp. Nu var jag dock på tok för trött för att fortsätta kvällen med något slags seminarium så jag fick bearbeta allt under nattsömnen.
I lördags hann jag både med en promenad i solskenet och en bensession på gymmet innan Tina ramlade in i mitt hem. Vi bakade först pizza, åt sedan upp den och spelade några parti kort innan det blev hög tid för kvällens stora happening: Att se Sagan om ringen. I ärlighetens namn fick jag återigen kämpa mot tröttheten, och jag nickade till några gånger under filmen. Trots det tycker jag att första Sagan om ringen-filmen var lika bra som jag minns den från när jag såg den på bio år 2002....... Alltså, fatta att det var 15 år sedan! Hur gammal är jag inte?
Så i söndags vaknade jag upp med en riktig fräsching bredvid mig i sängen. Det var alltså Tina, haha.
Vi hade en lugn inledning på söndagen med skorpor- och kaviarfrukost (jag tackar högre makter för att det finns åtminstone en annan person som förstått storheten i kombinationen skorpor + kaviar) och lite senare Tour de Ski. Sedan fick Tina dra hem, för jag skulle på gymmet och träna i stakmaskinen för första gången i mitt liv. Det var lite klurigt att få till tekniken, men när jag stakat en mil belönade jag mig själv med att basta. Och sedan var jag trött igen.
Vill ni veta ett grymt knep för att bli en bättre löpare? Spring med någon som är bättre än dig själv!
I fredags åkte jag till Vännäsby för att hälsa på Sandra. Främst för att bara få umgås med henne då det var alldeles för länge sedan vi sågs (vi har båda avlagt som nyårslöfte att träffas mer), men också för att utnyttja hennes löpexpertis. Det är, numera, en tradition att vi springer tillsammans i kylan under början av året. I fjol var det omkring -27 grader när vi var ute i januari. I år var det -17 när jag kom till Vännäsby, men det hann sjunka till cirka -10 innan vi for ut och sprang. Rena blidvädret med andra ord!
Innan rundan hade vi avtalat att springa sex kilometer. Jag var lite nervös för hur det skulle gå, eftersom jag dragits med en envis förkylning och inte kunnat träna någon kondition på några veckor.
En bit in i rundan – jag kan inte säga riktigt hur långt vi hade sprungit då jag inte stod för mätningen, men i efterhand gissar jag på att vi kommit just sex kilometer – började det gå tungt. Vi minskade farten lite, men Sandra pushade mig att fortsätta. Efter ett tag började jag tänka att vi nog måste ha passerat vår avtalade sträcka då vägen kändes lång. När Sandra sedan för tredje gången påstod att "nu är det bara tre kilometer kvar", förstod jag att vi sprang rätt mycket längre än sex kilometer.
Väl i mål, hemma hos Sandra, igen stannade hennes pulsklocka på 13,5 kilometer. Säga vad man vill om den där damen, men hennes uppskattningsförmåga vad det gäller sträckor är ju helt ur led. Min uppskattning till att hon drog med mig på och motiverade mig under den där långrundan var däremot enorm – åtminstone när vi väl var hemma. Utan henne hade jag nöjt mig med bara sex kilometer den dagen.
Vi höll rätt bra tempo också förresten: 5.36. Eller, för Sandra är det "mysjoggstempo", men för mig är det inte långt från mitt långloppstempo. Så som sagt: Våga fråga någon grym löpare att springa med dig. Det är en bra motivation till att pinna på stegen.
Vill ni läsa om Sandras löpning bloggar hon förresten HÄR.
I ett svagt ögonblick förra året avgav jag ett nyårslöfte om att jag skulle ha magrutor innan år 2016:s utgång. Sedan dess har jag varit jättebra på att äta chips och dricka öl, väldigt mycket bättre än att hålla mitt nyårslöfte.
Är längre ifrån en tvättbräda på magen nu än vad jag var för ett år sedan kan jag tala om för er.
Det är inget nyårslöfte direkt, men i år tänker jag vara snällare mot min kropp än jag varit under hösten då jag hatat rätt friskt på den.
Och så ska jag sträva mot att ha en ännu större röv innan året är slut. För det målet går ju faktiskt alldeles utmärkt att kombinera med öldrickning och chipsätning.
Jag hade kunnat ge mycket för att få vara ledig en dag till. Var sagolikt trött när väckarklockan ringde imorse och kände mig inte direkt i form för en arbetsdag.
Vilken dröm det hade varit att få ta sovmorgon och bara få vara ifred från omvärlden!
Men jag överlevde jobbet i alla fall. Och imorrn känns det nog kul igen.
Den här julledigheten har känts rätt futtig. Visst är jag tacksam över att ha ett jobb där jag kan vara ledig mellandagarna, men efter att ha blivit bortskämd med två veckors ledighet i fjol och nästan tre veckor året innan är en vecka liksom för kort.
Fast det allra sämsta med den här ledigheten är att jag blev sjuk innan den ens började och fortfarande känner mig krasslig. Min plan för semestern var att åka sjukt mycket skidor. Utfallet blev sex kilometers skidåkning. Jag var ute i fredags för att testa formen, men kunde snabbt konstatera att allt flås har försvunnit. Första kilometern tog över sju (!) minuter att åka och då kände jag mig ändå helt färdig efter den. För att inte tala om hur bitter jag var...
Nej, nu har jag klagat färdigt. Men eftersom förra inlägget var så skrytigt och glatt kan ni betrakta detta som ett sätt att skapa balans..
Det kändes snudd på symboliskt att fira nyårsafton på Lyckan igår, efter ett år då jag hittat tillbaka till välmående. Och det blev sannerligen ett glatt avslut på 2016 och en fin start på 2017 där ute!
Aftonen ägnades framför allt åt att äta och dricka fantastiskt gott. På menyn stod gratinerad hummer, följt av tapas och slutligen gratinerad frukt med nougat och valnötter. Lisa hade valt ut smarriga viner till rätterna och redan innan maten poppade jag champagne, för att jag helt enkelt var sugen. Min inre Edward Blom jublade över allt detta gott!
Som att det inte vore nog med att få frossa i god mat så fick jag göra detta i ett så himla härligt sällskap som berättade roliga anekdoter, visade stort engagemang i mitt nyårsquiz och bara var allmänt trevliga.
Strax innan tolvslaget snörade vi på oss Icebugsen till våra långklänningar (okej, vissa körde med byxor och odubbat) och traskade ner till isen för att välkomna 2017. Det var väldigt stämningsfullt att stå där i mörkret och se – men inte höra – alla fyrverkerier som avfyrades inne i stan och den rök de lämnade efter sig. Fast alla vackrast var den stjärnklara himlen.
Denna nyårsskildring blev visst en kavalkad av superlativ, men jag är så genuint glad över hur fin denna nyårsafton blev. Jag är också glad över att jag mått så bra idag. I fjol hade jag en sån himla ångest på nyårsdagen och tyckte att allt kändes meningslöst. Idag har jag snarare känt att det finns så många möjligheter i livet.
Gott nytt 2017! Jag hoppas att det är ett snällt och samtidigt spännande år som ligger framför oss.
Strike a new years eve pose!
Jag återanvände fjolårets klänning i år, den känns ju faktiskt som gjord för nyårsafton.
Av allt gott vi åt igår kväll var förrätten det allra godaste. Hade gärna klämt i mig några humrar till själv...
Varmrätten var svårfångad på bild, eftersom den bestod av så många smårätter. Vi dukade upp alltifrån löjromspizza och räkor till trattkantarellrisotto och halloumi med topping. Mumma!
Sofia hade hittat på efterrätten själv. Ett mycket gott påhitt!
Tjusiga tjejer.
Det nya året inleddes med ufoballongsläpp.
Och jag försökte sätta någon nivå för livsnjuteriet.
Väl inne igen värmde vi oss framför brasan. Mycket mysigt.
