I fredags åkte jag till Vännäsby för att hälsa på Sandra. Främst för att bara få umgås med henne då det var alldeles för länge sedan vi sågs (vi har båda avlagt som nyårslöfte att träffas mer), men också för att utnyttja hennes löpexpertis. Det är, numera, en tradition att vi springer tillsammans i kylan under början av året. I fjol var det omkring -27 grader när vi var ute i januari. I år var det -17 när jag kom till Vännäsby, men det hann sjunka till cirka -10 innan vi for ut och sprang. Rena blidvädret med andra ord!
Innan rundan hade vi avtalat att springa sex kilometer. Jag var lite nervös för hur det skulle gå, eftersom jag dragits med en envis förkylning och inte kunnat träna någon kondition på några veckor.
En bit in i rundan – jag kan inte säga riktigt hur långt vi hade sprungit då jag inte stod för mätningen, men i efterhand gissar jag på att vi kommit just sex kilometer – började det gå tungt. Vi minskade farten lite, men Sandra pushade mig att fortsätta. Efter ett tag började jag tänka att vi nog måste ha passerat vår avtalade sträcka då vägen kändes lång. När Sandra sedan för tredje gången påstod att "nu är det bara tre kilometer kvar", förstod jag att vi sprang rätt mycket längre än sex kilometer.
Väl i mål, hemma hos Sandra, igen stannade hennes pulsklocka på 13,5 kilometer. Säga vad man vill om den där damen, men hennes uppskattningsförmåga vad det gäller sträckor är ju helt ur led. Min uppskattning till att hon drog med mig på och motiverade mig under den där långrundan var däremot enorm – åtminstone när vi väl var hemma. Utan henne hade jag nöjt mig med bara sex kilometer den dagen.
Vi höll rätt bra tempo också förresten: 5.36. Eller, för Sandra är det "mysjoggstempo", men för mig är det inte långt från mitt långloppstempo. Så som sagt: Våga fråga någon grym löpare att springa med dig. Det är en bra motivation till att pinna på stegen.
Vill ni läsa om Sandras löpning bloggar hon förresten HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar