Det har verkligen varit en sorgkantad helg. Vi firade Sandra som fyllt 30 med middag och utgång i lördags, men i övrigt har jag ägnat mycket tid åt att titta och lyssna på nyhetssändningar om fredagens terrorattack.
Attentat riktade mot hela samhällen, som drabbar oskyldiga civila, må tragiskt nog ha blivit vardagsmat, men när de sker på gator jag vandrat blir det så läskigt påtagligt.
Jag vet inte hur många gånger tårarna trillat ner för kinderna i helgen då jag hört berättelser från människor som var där och när jag sett bilder av förödelsen. Men så har jag också blivit varm i hjärtat av att se alla fina motreaktioner på terrorn. Sorg och glädje så nära varandra.
Och så tänker jag på anhöriga till de fyra som dödades, de som mist en familjemedlem eller vän. Eller jag låter bara hjärnkapaciteten snudda vid dem, för den smärtan är för tuff att ens föreställa sig.
Jag hoppas verkligen de får all hjälp som finns för att bearbeta det som hänt. Att all kärlek och stöttning som människor visat i helgen kan fungera som någon slags tröst.
Slut på tankar.
2 kommentarer:
Det är så hemskt och så ofattbart... Trots allt finns det hopp och tro när man ser att människor ställer upp för varandra när det gäller.
Mami: Ja, det är verkligen en tröst!
Skicka en kommentar