Umeå Open 2017

I helgen hängde jag på Umeå Open och i vanlig ordning var det en fantastiskt fin festival. Extra fantastisk blev den till och med i år då Sandra reste upp från Göteborg för att ansluta sig till festivalhänget!
Det blev tre kvällar som verkligen var fullmatade av musik. Vi fick göra en tidsresa tillbaka till 90-talet när Death team intog scenen, känna av Unge Ferraris drittsekk-aura, lyssna till Bottenvikens Silverkyrkas väckelsemötestechno i kyrkbänken, bli lomhörda efter Spice Boys pedalorgie, bli kära i varsin bandmedlem i Solen (de är för mig nu vad Backstreet Boys var för mig 1997), nästan somna till Joy (inte hennes fel utan sömnbristens), sjunga med i Little Jinders låtar i ett ballongregn och försöka rappa i kapp med Erik Lundin. Bland annat. 

Festivalens absoluta höjdpunkt utspelade sig redan tidigt på fredagskvällen, när Säkert! tillsammans med en hel radda gästartister klev upp på Iduns scen. Det gick ungefär en halv låt innan de första tårarna letade sig ner för mina kinder och därefter grät jag tio gånger till. Texterna i kombination med Annika Norlins uttryck har nästintill förmågan att punktera hjärtat. På riktigt var detta en av de bästa konserterna jag varit på i hela mitt liv. 

Där framme står hon, Säkert!.

När allt var över i söndags var jag så trött som jag inte kan minnas när jag var senast. Men det var så värt det. Musik är fasen livet.

I fredags hade vi sånt himla göttigt prefestivalhäng på min balkong, med solsken och strawberry daiquiris (ej i bild).

Den obligatoriska blåljusbilden.