Forever Hoppsan

Vilket förbannat klantarsel jag är! Jag lyckades paja Simons present innan den ens var inslagen, kan det bli mer typiskt mig? Presenten var en jättestor bild föreställande ett av Simons mesta whiskeymoments, som jag hade ramat in jättefint. Men min tjockskalliga hjärna fick för sig att det var en jättebra idé att sätta knäet på ramen när jag skulle slå in den, och knak så var det bara skrot av glaset.
Först funderade jag på att säga att det var meningen att glaset skulle vara trasigt, att det liksom var en cool del av "tavlan". Men med tanke på att jag levt tillsammans med mannen som skulle få den i två år skulle han genomskåda det hela rätt fort, han vet ju hur klantig jag är. Om inte annat skulle alla lösa glasbitar i paketet avslöja mig...

Det var i alla fall roligt men samtidigt skumt att komma tillbaka till vår (numera Simons) lägenhet på Villhill. Förutom att han hade tagit ner bilderna på oss från väggarna och att mitt namn inte längre stod på dörren var det mesta sig likt. Till och med kartongen med julsakerna stod fortfarande kvar på samma ställe som när vi var tillsammans! Ändå kändes det som ett helt annat ställe, det är ju inte mitt hem längre... Fast jag kunde inte låta bli att le inombords åt samlingen vuxna karlar som satt i vår (förlåt, hans) gigantiska soffa och spelade Fifa på PS - precis som back in the days.
Jag antar att vissa saker alltid kommer förbli sig likt - jag kommer till exempel alltid vara fröken Hoppsan.

Än en gång gör jag skäl för mitt smeknamn