Årets sista inlägg!

Det börjar bli dags att dra på sig klackarna för att sedan pulsa genom snöslasket till den ytterst glamorösa bussen, som ska ta oss till årets nyårsfest. Men innan dess vill jag förstås skriva ett sista inlägg, med en sista hälsning för året:

GOTT NYTT ÅR!

Jag önskar er alla en trevlig afton, utan besvikelser. Och glöm för Guds skull inte bort att lämna en massa nyårslöften som ni ändå inte kommer hålla! 
Själv lovar jag högtidligt att jag under 2013 ska bli snällare, snyggare, smalare, smartare, spontanare, hälsosammare, mer framgångsrik, nyktrare, tobaksfriare, jobba mindre, tjäna mer, bry mig mer om mina medmänniskor och tänka mer på mig själv. 

Med det trippar jag iväg och håller tummarna för att jag håller mig på benen ikväll och inte bryter dem... 
Var rädd om er!

Eftersom jag älskar kor får en bild på detta underbara djur tillsammans med undertecknad avrunda bloggåret 2012.

I-landsbetonat nyårsbryderi

Det är inte ens tolv timmar kvar tills nyårsfyrverkerierna kommer lysa upp himlen och champagnen ska regna över en och jag vet fortfarande inte vad tusan jag ska ha på mig ikväll. Detta ständiga i-landsproblem!
Min jakt på en fin nyårsklänning - som pågått ett bra tag! - resulterade i absolut ingenting alls och därför får jag helt enkelt återvinna någon gammal trasa... 

Så nu tycker jag att alla ska släppa sina egna förberedelser för att istället agera smakråd till mig: Ska jag bära förra årets jul-/nyårsklänning eller årets midsommarklänning? Hjälp!

Psst! Glöm inte att lyssna på Olof Wretlings - förmodligen skitroliga - vinterprat som börjar nu!

Årets...

2012 har snart dragit sin sista suck och det är väl därmed på sin plats att sammanfatta det gångna året. Jag har för avsikt att göra en mer personlig nyårsresumé på något sätt, men den kommer först i början av nästa år... 
Jag börjar istället med en vanlig, hederlig lista med någon slags popkulturell och nöjesrelaterad inriktning. 

Detta tycker jag var årets... 

... blogg: Tough one. Jag har läst ett stort antal bloggar under året och många bra sådana. Men jag väljer nog HanaPee, trots att jag läst henne väldigt sporadiskt på sistone. För hennes kloka åsikter (oftast inte helt olika mina egna, hehe), välskrivna texter och roliga inlägg. Bara en sån sak som att hon höll mig vaken en halv natt med hennes bajshistorieinlägg... 

... bok: Filters personporträttssamling Svenska öden. Ett lite udda val kanske, men jag kan inte få nog av det där magasinets briljanta skribenter och deras reportage.

... film: We need to talk about Kevin. "Faktum är att jag aldrig känt mig så psykiskt nedbruten efter att ha tagit del av en fiktiv historia. När eftertexterna började rulla kändes det som att all livsglädje runnit av mig.", skrev jag i februari efter att ha sett detta gripande drama signerat Lynne Ramsay. Det visade sig att jag inte heller skulle få se någon ens tillnärmelsevis lika berörande film under resten av året – och inte heller någon lika bra.

... gastronomiska upplevelse: Trerättersmiddagen på Viktoria i oktober. Ren och skär matmagi, från det inledande champagneglaset via den knäckande kronärtskockssoppan och bakade rödingen, till det avslutande frasiga äpplet. Jag dreglar fortfarande bara jag tänker på denna middag.  

... konsert: Lady Gagas Born this way ball på Globen i augusti. Den kvinnan vet hur man levererar en storslagen show och musikalisk upplevelse. Jag längtar redan till Gaga-konsert nummer fyra för egen del.  

... låt: Markus Krunegård - Askan är den bästa jorden. Kärade ner mig i denna låt och framför allt i texten tidigt i våras och nu när jag gick igenom musikåret 2012 i huvudet var det den som poppade upp först.  

... skällsord: 2012 var året när PK var bland det fulaste man kunde få slängt efter sig. Ja, jag har blivit kallad politiskt korrekt både en och två gånger, menar som en förolämpning, men jag är hellre "opportunistisk" (som smädarna menar att PK-människor är) än inskränkt, lättkränkt och socialt inkompetent.

... sommarpratare: Daniel Sjölin, för hans ärlighet och imponerande självinsikt. Måste även nämna Sébastien Boudet, för hans passion. 

... tidning: Totalt Umeå, såklart! ;) 

... tv-program: Jakten på det perfekta livet. Min beundran för Hanna Hellquist bara växer och växer!   

... tv-serie: Game of thrones. Ja, jag vet att den inte kom i år men jag upptäckte och förälskade mig i serien den här hösten. Kan knappt bärga mig till säsong tre som har premiär i mars nästa år!

Den här årslistan råkade visst bli en orgie i superlativ, men så förtjänar ovanstående personer och fenomen allt beröm. Nu är jag jäkligt nyfiken på vilka upplevelser 2013 kommer bära med sig!  

(Om någon har gjort en egen lista av något slag får ni förresten gärna länka. Jag tycker det är sjukt trevligt att läsa årslistor!)

Från en metropol till en annan

Det var fasligt skönt att landa här hemma igår kväll efter en härlig vecka på födelseorten. Borta bra, men hemma bäst och yadidadida, ni vet. 
Fast denna gång rörde det sig bara om en mellanlandning, för nu bär det av till nästa monopol!

Alldeles strax svischar vi iväg till Vännäs för kalas och hotellövernattning. Det blir nog en miniweekend som vi kommer tala om i åratal hädanefter, hehe. 

Så blev det en fin jul till slut!

Den infunna julstämningen till trots upplevde jag en viss oro när själva aftonen började oroa sig. Inte för att jag skulle behöva gå hungrig, att mina julklappsmottagare skulle bli missnöjda över sina paket eller över att jag själv skulle bli utan julklappar. Nej, det jag oroade mig för var att vi bara skulle vara fyra personer som firade julafton tillsammans. 

Under min barndoms jular var vi alltid sexton pers, fem hundar, det var ett jävla liv och under juldagen befann jag mig i ett nästintill apatiskt tillstånd, av ren och skär utmattning. Jag älskade det! 

Att vi nu bara skulle vara jag, Lisa, mamma och Micke bäddade för en lugn afton långt ifrån detta. 

Självfallet hade jag ingen fog för min oro. Vi åkte förbi pappa en sväng och fick träffa fler människor och på kvällskvisten slöt fler upp hos mamma för att spela sällskapsspel. Och däremellan hade vi det väldigt trevligt, mysigt och fröjdefullt. Julmaten (som för min del nästan uteslutande består av fisk) var god, klapparna till belåtenhet för alla parter och sällskapet högklassigt. Fast bäst av allt var ändå nämnda sällskapsspelssejour... Jag skrattade så att jag fick ont i hjärtat! 

Åh. Vad jag i hemlighet önskar att julafton infann sig åtminstone en gång till per år.

Hemma hos pappa träffades vi syskon allihopa för en stund. Och självfallet tog Linus tillfället i akt att utklassa oss alla i sällskapsspel senare på kvällen.

Pappsen körde på kitschgran i år.

Lisa och vår söta farfar.

Berit chillade med tomtarna. 

Hemma hos mami tramsades det en massa framför kameran. Tyvärr upptäckte jag nu att inga av de bilderna funkar i ett större format (än på förhandsgranskningen på kameran). Jaja, allting kan väl inte vara fullkomligt fröjdefullt antar jag.

Rimmat tills jag nästan svimmat

Igår lunchade jag med min favorit-Thiger. I sex timmar. 
För efter vi hade ätit var vi förstås tvungna att dricka kaffe. Och när vi hade druckit kaffe blev vi förstås sugen på lite öl och vin. Dessutom hade vi ju flera världsproblem att försöka lösa. Huruvida vi kom fram till några lösningar låter jag vara osagt, men Kallholmens öl är väldigt god i alla fall!

Gårdagskvällen ägnade jag åt att slå in paket så fint jag bara kan (inte speciellt fint med andra ord) och julklappsrimma så omsorgsfullt jag bara kan. Även om jag fick ta till några nödrim ibland är jag väldigt nöjd med den poesi jag skapade. Kanske bjuder på ett när gåvomottagarna öppnat sina paket!

Idag börjar julfirandet på riktigt för mig. Alldeles strax åker vi till Johans barndomshem för getgos och uppesittarkväll med bastu, bland annat. Tidigt imorgon bitti går sedan min färd mot staden i mitt hjärta. Ni kan säkert gissa vilken. 

Om vi inte hörs det närmaste dygnet önskar jag er alla en fantastisk, gnistrande, magisk jul! Puss!

Nu har vår blygsamma julklappshög växt lite grann i alla fall, Anja! ;)

Några av mina omsorgsfullt författade rim... (Kände mig nödgad att smudga ut texten på översta lappen i fall gåvomottagaren kikar in här innan hen får paketet.)

Pimpade pepparkakor

Vad har egentligen tagit åt mig? När blev jag såhär peppad på julen? 
Visserligen har jag alltid tyckt om att fira jul och hållit det som min favorithögtid. Men sedan jag flyttade hemifrån för fem år sedan har det där med julpyssel och -pynt stått långt nere på prioriteringslistan. Någon kaka och något rött har väl slängts ihop och upp, men det är ingenting jämfört med julförberedelserna i år. 

I onsdagskväll bakade jag och Johan stora hjärtan som vi sedan dekorerade. En kär, julig sysselsättning från barndomen. 

 Självklart öste jag på lite extra kärlek med hjälp av kristyren. 

Och nu hänger de såhär fint uppradade. Den till höger har Johan gjort, de andra två är mina verk (ja, vi har verkligen becksvart i vissa delar av vår boning. Ides inte ens anstränga mig för att försöka ta någon bild med bättre ljus).

På tal om den stundande högtiden så har jag och min julmedbrottsling satt ihop en grym julmusiksplaylist. Flera klassiker, mycket nytt, lite Gaga men ingen Mariah Carey. Ni hittar listan HÄR. 

Såhär ser det för övrigt ut i den andra delen av rummet jag sitter i, just nu. En helt autentisk paparazzibild från vårt juliga hem.

En ocean av ledig tid

Vilken magisk känsla det var att lämna jobbet igår kväll - efter en tolv timmar lång arbetsdag, efter att ha producerat två nummer av tidningen under samma vecka - och veta att jag har nästan två veckors ledighet att se fram emot. 
Två veckor! Så lång sammanhängande ledighet har jag inte haft under hela året, om man inte räknar med mina två veckor av arbetslöshet i början av året (och det kan man inte. Det är ingen semester att vara arbetslös ska jag be att få tala om). 

Denna ocean av ledig tid ska jag enbart ägna åt att njuta. Umgås med personer jag vill umgås med. Fira jul. Äta gott. Sova ut. Fira nyår. Njuta viner och champagne. Sådana saker jag gör annars också, men för sällan. 
Och så ska jag försöka komma ner i varv. Kanske lyckas jag lagom till att det är dags att återvända till jobbet igen.

Kisskväll med jobbet

Och så svischade även den här veckan förbi, med bara en bråkdel punkter avbockade på min mentala att göra-lista. Jag försöker verkligen inte stressa något över det faktum att det snart är jul. Ändå kan jag tänka mig att den faktorn är en av orsakerna till att det har varit en del att göra i veckan...

Tur då att det snart är helg! Jag tänker göra (planera för) så lite som möjligt. Fast helgen kommer dock inledas med stress eftersom vi har fest med jobbet imorrn, vilken drar igång en timme efter arbetsdagens slut. Lite tight om tid för att göra sig i ordning, men det får väl gå på något sätt.
Festen kommer bland annat innefatta en konsert med Kiss Forever Band, haha! Kanske inte det jag hade valt själv men det blir nog grymt i alla fall. Jag funderar förresten på att bli packad i sann firmafestanda imorrn. Känns som att det var länge sedan jag var full. 

Tjurig med spackel

Härom helgen, under den veckan när jag mest bara var tjurig och inte bloggade alls, roade jag mig istället med att sminka mig. Bland annat, alltså.
Det är så himla kul att kladda på en massa grejs när det inte bara handlar om att ta på sig ansiktet (som det är under vardagarna)!

Förresten så kan jag inte ha varit enbart tjurig den veckan eftersom jag ser så lycklig ut på denna bild. Det kanske är mannen till vänster som gör det.

Mycket mer jul

Idag adderade jag de sista beståndsdelarna för att julstämningen skulle infinna sig på riktigt: Julmarknad, julgransklädning pepparkaksbakning och provsmakning av julmat. 

Det blev en ganska kort sejour på Gammlia och julmarknaden, men tillräckligt lång för att jag skulle bli snötäckt av lapphandskarna som föll från skyn. Tala om perfekt inramning för ändamålet! Kaffe kokad direkt på en tjärstubbe fick jag också - den smaken kan få baristor återskapa. 

Julmaten vi sedan åt var minst sagt noggrant utvald med tunnbröd, gravad lax, gravlaxsås, prinskorv samt rödbetssallad. Gott så. Jag är inget fan alls av julmat men just gravad lax skulle jag kunna leva på hela december. Det och pepparkaksdeg. Och med tanke på det är det smått fantastiskt att det ens blev några pepparkakor gräddade ikväll. 

Ikväll blev det två plåtar klassiska kakor, senare i veckan ska vi frihanda!

Johan kallade mig julälsklingen (?) ikväll vilket jag försökte illustrera på denna bild.

I gengäld fick han ett annat epitet som han försökte illustrera på denna bild. Ni kan ju gissa vad det var...

Pepparkakshus á la Schyffert och Lindström

Härom dan tillverkade jag och min bättre hälft årets pepparkakshus. Eller garnerade kanske är en bättre benämning, eftersom vi i vanlig ordning köpte byggsatsen. Någon måtta får det vara liksom. 
Årets variant gick under arbetsnamnet Skithuset, men det blev rätt fint till slut. Något finare än fjolårets pepparkakshus, om än marginellt. 

Inspirationen hämtade vi förstås från Ljust & Fräscht som vi såg för några helger sedan. Sterilt ska det va! 

Nu insåg jag att jag råkade fota huset från dess fulare sida. Även fast man inte tror det är möjligt är husets baksida ännu snyggare.

För alltid 21

Idag tänker jag på en person som skulle fyllt 24 detta datum, men vars tid rann ut när han bara var 21. 

Jag förvånas alltjämt över hur orättvist livet är. 
Jag sörjer fortfarande att han inte längre finns med oss. 
Och just idag riktar jag ett grattis till Johan som lämnade livet alldeles, alldeles för tidigt. 

Juligt på dörr'n

När man försetts med ett tålamod som inte lämpar sig för pyssel är det tur att man har begåvats med desto pyssligare vänner. 
Den här kransen har Sandra gjort till mig och jag blir glad när den välkomnar mig hem om kvällarna. Så fin!

Tråkigt och löjeväckande, på samma gång

Ni känner till begreppet kill your darlings, va? Igår fick jag fullkomligt lemlästa min kära krönika.

Den kom till sent i måndagskväll hemma på kammaren, men väl på jobbet var den sisådär 800 tecken för lång för att gå in på sidan. Det var bara att dra fram den stora motorsågen.

Tur då att jag har en blogg där jag kan publicera mitt mästerverk (well...) i sin helhet! Så, här kommer den. Exklusivt bara för er:

Jag höll på att skriva en krönika om vintern. Om kylan som håller ett järngrepp om kinderna, om de isande vindarna som får det att ila i tänderna och hur jag har varit tvungen att tygla mig för att inte spontanbrista ut i “Hej mitt vinterland” så fort jag stuckit ut näsan genom dörren de senaste dagarna. Om julen som är i antågande, min oförmåga att julpyssla för att jag bara tappar tålamodet av allt pill och hur den inköpta pepparkaksdegen snart är slut fastän inte en enda pepparkaka gräddats i mitt hem det här året.

Men så insåg jag hur förutsägbar den krönikan skulle bli. Och det fick mig istället att tänka på hur likformiga vi människor är. Vi har antagligen alltid varit det, men senaste tiden med alla dessa sociala medier har det blivit övertydligt. När vintern anländer duggar statusuppdateringarna på Facebook tätare än vad snöflingorna faller i periferin för ögonen som är fastnaglade mot skärmen: SNÖ!!!
Och en månad senare, när den där Facebookvännen du pratat med en gång på en fest skadeglatt informerar om att hen “sitter på flygplatsen, Thailand here we come!” kommer det förväntade skämtet: Kan du inte packa ner mig i resväskan? Alternativt: Ta med dig lite värme hem! Och när personen väl är framme i Khao Lak langar hen upp en bild på stranden och havet med sina lår i förgrunden. Om hen är en hon alltså. Jag har inte hittat någon motsvarighet för män ännu.
Hur likformigheten sedan briserar på nämnda community när Zlatan bicicletar in fjärde målet i rad mot England behöver jag inte ens dra som exempel.

Jag säger inte att det är något fel med att vara likformig. Bara att det är väldigt löjeväckande och tråkigt på samma gång. Och mänskligt. Jag är också mänsklig. Men jag har åtminstone inte skrivit en krönika om att vintern jag längtat efter är här.

Kubanskt 50-årsöverraskningskalas

Jag säger inte att livet behöver ta slut för att man passerat 50. Jag tror inte att Swedish House Mafias musik bara är förbehållit 19-åriga stekare. Jag tycker inte att man behöver sluta upp med att dansa lekmannabreakdance så fort man kommit upp i medelåldern. 

Jag säger bara att jag nästan kände mig usel när jag gick hem från plastfarsans 50-årsfest i lördags vid tretiden, medan han och hans jämnåriga fortsatte festa några timmar till.
Fast samtidigt: Det inger hopp om framtiden. 

(Av någon anledning fick jag publiceringsrestriktioner kring bilderna jag tog, så därför kan jag inte dela med mig så mycket av kalaset i bildform.)

 Temat för överraskningsfesten var Kuba, men det var bara jag och Johan som hade klätt oss någorlunda temaenligt. Fast det gjorde ingenting att vara ensam med det, jag gillar ju att spöka ut mig! Det tycks syrran förresten också göra, se bara hur hon spökar på där i bakgrunden...

Mat. Alltid lika ljuvligt. 

Okej, den här bilden är tagen vid 2-rycket. Då är det accepterat att dansa flummigt, vara flottig i ansiktet och ha rödvinskantade läppar.

Världens mest misslyckade poledansare?

Igår var jag på ett polefit-pass. Prova aldrig polefit om ni har trasiga knän, jag varnar er! 
Ena halvan av passet nojade jag över att jag skulle snurra kring pålen med "fel" knä. Andra halvan satt jag och tittade på medan de andra dansade. Någonstans där i mitten sa vänsterknäet PANG! och det gjorde väldigt, väldigt ont. 

Det bör tilläggas att anmälan till detta prova på-pass hade föregåtts av en mejlkorrespondens med tränaren om huruvida man kan köra polefit med ett trasigt korsband. "Det är precis därför vi har prova på pass så att folk som funderar kan få en uppfattning om det passar dem eller inte", fick jag till svar.
Nu vet jag som sagt att det inte går och ville bara vidareförmedla denna information till er andra knähandikappade som funderat på att prova. För att bespara er 150 kronor, smärta, förödmjukelse och frustration över att hitta ytterligare en aktivitet som inte går att utföra.  

För er som däremot inte lider av denna åkomma: Testa! Enligt mina funktionsdugliga vänner som var med var det väldigt roligt. 

/ Bitter, halt och lytt 

Från slokörad till stressad

Förra veckan var jag bara moloken och i veckan har jag visserligen kommit tillbaka humörmässigt men mest bara stressat. Igår hade jag exempelvis ett körschema för kvällen där alla punkter var avklarade först 23.40.

Vilken lycka att det är helg nu då! Jag sitter på ett dunkande, försenat tåg mot Lycksele. Mot hemstaden, familjen och 50-årsfirande. Kanske festar jag till det imorrn också.

Hoppas ni får ett fint veckoslut!

Ett förtydligande och pepp i världsklass

När jag hade postat gårdagens inlägg påpekade Johan att "nu kommer folk tro att jag dumpat dig". Det har han alltså inte gjort. Här frodas kärleken likt i snuttipluttpars loggar på Facebook! Dessutom skulle jag inte accepterat om han av någon konstig anledning dumpade mig. Då hade jag klamrat mig fast kring hans ben och aldrig släppt taget. Ville bara förtydliga det. 

Och på tal om gårdagens blogginlägg fick jag pepp i världsklass av fröken Thiger idag. Hon ringde och undrade vad det var frågan om och när jag hade berättat konstaterade hon torrt "Life's a bitch and then you die". Jag älskar att det finns fler bittra människor där ute. 

Snuttiplutten som lyser upp mitt liv.

Bryt ihop och kom igen

Igår fick jag ett slag levererat rakt i magtrakten. Inte bokstavligt talat, fast ändå så att det kändes ordentligt. 

Det kan låta förmätet, men sådana gånger kan jag finna tröst i tanken det kunde varit värre. Just igår var det två år sedan jag satt i en hård kyrkbänk med tårarna forsandes längs kinderna under Johans begravning. Gårdagens besked tar jag tusen gånger om i jämförelse med den känslan. 

Ändock känner jag mig bitter just nu. Återkommer när den känslan har lättat. Och ja, tids nog ska jag stilla eventuell uppkommen nyfikenhet. Jag vill inte bara skriva något i affekt. 

Varde höstljus!

Om du har läst min krönika i veckan vet du vilken inställning jag har till höstmörkret. Har du inte läst den är dess andemening att jag hatar detta svarta hål till årstid och att det inte finns något botemedel mot svårmodet som föds ur det becksvarta. 

Ingen regel utan undantag heter det ju däremot och igår fick jag, bokstavligt talat, se några ljusglimtar. Johan och jag spenderade hela eftermiddagen på stan, inte för att strosa i några butiker, utan för att spana in railtävlingen som pågick på Renmarkstorget samt ljusfestivalen Höstljus. Jäklar, vad glad jag är att bo i den här stan och ta del av det mycket fina som finns här! För det var riktigt kul att se en skidbacke, om än i miniatyr, uppsmälld mitt på shoppingstråket och en massa åkare som tog del av det hela. Och Höstljus var väldigt fint anordnat, fastän det var svårt att hitta åt vissa installationer. 

Min favorit, förutom den nya järnvägstunneln (som av förklarliga skäl är en permanent installation), var alla ljuslyktor i Vänortsparken. Riktigt kul att det är barn som är konstnärerna bakom lyktorna. Det enkla är oftast det finaste.

Hade inte mitt knä varit trasigt hade jag såklart varit med i railtävlingen och visat vart skåpet ska stå!

Sara Lidmans ord genomsyrar hela järnvägstunneln.

Johan gjorde en egen installation i installationen Vävda tält. Konsumtionshetsen, kallar han sitt verk.

Lyktorna får mig att tänka på ett UFO som just landat.

En strålande utsikt utanför Norrlandsoperan var rätt spektakulär, den med.  

Cirkeln ska slutas

Större delen av den här helgen har jag spenderat i den norra delen av stan, tillsammans med tre av mina favoritmänniskor. 

Helgen tog sin början hemma hos Idamari, med en mysig fredagsmiddag. Precis sådär som jag vill ha det efter en lång arbetsvecka: God mat, gott vin och förstklassigt sällskap. Känns som att det var en evighet sedan jag såg den där damen (fast det var drygt en månad sedan), vilket gjorde det extra kul att umgås! 

Igår kväll anlände Sandra till Umeå och hon var det faktiskt nästintill en evighet sedan jag träffade. Hon, jag och VD hade gjort några vaga planer om middag, sällskapsspel, bowling samt film - och vi hann med alltihopa!
Vad är det förresten som händer med mig när jag tar på mig ett par bowlingskor? Jag blir så himla sugen på att dansa loss! Kanske är det för att det aldrig är lättare att göra en moonwalk som över glättigt bowlinghallsgolv. Hur som helst uttryckte VD å det klaraste att hon skämdes över mig igår när vi bowlade och jag dansade mellan mina kast. Fast det brydde jag mig förstås inte om, utan spexade obrytt loss i mina vackra, lånade bowlingskor. 

Idag har jag också hängt med de två sistnämnda personerna, de åkte faktiskt just hem. Och snart är helgen slut. De sista skälvande timmarna av den ska jag spendera med ytterligare en av mina favoriter - Johan! - så fort han behagar komma hem. En lugn myskväll står på programmet, för att sluta cirkeln.

Hej, jag heter Anna och jag är skomissbrukare

Just nu försöker jag dra ner på min skokonsumtion. Jag tycker på riktigt att det är helt befängt att ha ett helt upplag skor hemma, såvida man inte är en tusenfoting. 

Så i helgen kunde jag förstås inte hålla mig, utan var tvungen att investera i raringarna nedan. Köpet rättfärdigades med att det faktiskt var tredje gången jag var inne och provade samma par. Det var helt enkelt meant to be. Visst var jag nöjd när jag spatserade runt i de igår, sprätte med fötterna och inväntade komplimanger (som dessvärre uteblev). Men innan lunchen ens var kommen hade jag skavsår som inte var av denna värld. 
Vad är det man säger? Synden straffar sig själv. Jag tröstar mig med att synden sällan varit så stilfull.

Innan deadline

Puuuuuuuh. Det må bara vara tisdag, men efter den här arbetsveckan so far hade det lika gärna kunnat vara fredag eftermiddag. Kort återberättat jobbade jag ända in i kaklet igår (ända till läggdags, för att tala klarspråk) och idag kämpade vi med tidningen in i det sista. Tre minuter över deadline hade vi korrat den sista sidan. 
Har faktiskt inte hunnit se den färdigtrycka tidningen, men jag hoppas innerligt att det ska vara ett bra nummer. Det måste vara ett bra nummer, för fasen vad vi kämpat! 

All denna innan deadline-hets till trots har tanken "fasen, vilket roligt jobb jag har!" varit återkommande det senaste dygnet. Och tur är väl det, för annars hade jag nog inte tagit mig upp ur sängen i morse.

Nu: En sista sejour på sofflocket innan det bär av på gymmet för ett kort löppass. Avslappning at it's best!

Den frånvarande dottern

Som traditionen bjuder har jag inte varit på plats idag för att fira min kära far under en av hans bemärkelsedagar. Jag vet inte hur många av hans födelsedagar och Fars dagar jag missat nu i rad. Jag vet bara att jag skäms. Jag skäms som en hund. 
Turligt nog är pappsen av det förstående släktet. När jag ringde och "grattade" honom tidigare idag och ursäktade min frånvaro fick jag ett "äsch, det är väl inget viktigt" till svar. Men jag ska försöka gottgöra honom nästa gång vi ses. Någon måtta får det allt vara med mitt svekfulla beteende. 

Hade planerat att författa en hyllning till pappa, Fars dag till ära, men så slog det mig att jag redan gjort det. HÄR kan ni läsa inlägget (som också är en hyllning till min fantastiska mamma. Tänk vad lyckligt lottad jag är som har så fina föräldrar!).

Skitkul & uppfriskande

Igår såg jag Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts Ljust & fräscht. När jag slog mig ner i rövdödarstolen var det i tron att jag under två timmar skulle få sitta och mysa åt när andra blev smädade. 
Vårt hem är nämligen långt ifrån det där, könlösa, ängsliga minimalisthemmet. Vår lägenhet har planlösningen från helvetet, är belamrad med alldeles för mycket grejer och möblemanget utgörs av så mycket massiv ek att det nästan trillar ner ollon (haha!) lite nu och då. Det enda som är minimalistiskt är storleken på vårt kök. 

Därmed var det som upplagt för att jag skulle få sitta och hånskratta åt andra, showen igenom. Vilket jag gjorde - ända tills de där förbannade väggbokstäverna som bildade ordet "LEVA" åkte fram. Publiken uppmanades applådera om de tyckte att väggord var rätt och spridda applåder hördes runt om arenan. Då utbrister Lindström: "Jaså, det är några från Lycksele som letat sig hit." 
RIDÅ. För mina hånskratt, alltså. Bland det värsta jag kan tänka mig i inredningsväg är väggord, speciellt om de utropar "Carpe diem", eller "LEVA" som i det här fallet. Jag vill inte bli sammankopplad med detta motbjudande fenomen. Så tack för bespottningen, Lindström. 

Förutom den kniven i ryggen var showen oerhört, oerhört bra och extremt roligt. Och ja, jag kände faktiskt igen mig på flera ställen trots allt. Bara en sån sak att både jag och Johan tänkte samma tanke under föreställningen vittnar ju om detta - "fan, vi har glömt att boka den där lägenhetsvisningen..." 

Vem kan stoppa mig i mina racertights?

Kommer klimatförändringen föra med sig strandväder i december? Eller ska det hållas någon springtävling med ett grymt förstapris här inom kort? 
Något måste det vara, för från att man kunnat få alla fyra löpband på gymmet för sig själv råder det helt plötsligt huggsexa om banden. 

Jag lyckades ändå ta ett i beslag ikväll och sprang hela en mil. EN MIL! När hände det senast? Jag vet faktiskt. I april förra året. Sjukt länge sedan. Men nu ska det bli ändring på det! Fler mil ska avverkas här framöver och det i ett snabbare tempo än vad jag presterade ikväll. 
Träningsbyxorna jag införskaffade förra helgen råkar ju vara ett par riktiga racertights, så det ska nog gå (springa!) vägen.

Hej hej, från en svettig tjej!

Förser ögonen med bälte och hängsle

I månadens Glossybox fick jag bland annat med ett par färgade linser. Kul att testa, för det har jag aldrig gjort förr. Tråkigt däremot att de är utan styrka, för jag ser ju ingenting i dem! 

Idag, när jag haft en glasögonbärardag, fick de dock åka på. Kändes lite som att ha både bälte och hängsle med glasögon och linser i kombination, men det gick an ändå! Upptäckte dock ytterligare två minus med linserna: Jag blir rätt irriterad i ögonen (vilket framgår av mina rödkantade gluggar på bilderna nedan) och mina två gröna känns inte alls lika färgsprakande nu när jag tagit av mig färgförstärkarna.  

Nu står jag i valet och kvalet om jag ska offra några timmars sömn för att bevaka just ett val. Undra förresten vad som har störst betydelse, mitt val i den frågan eller det amerikanarna ställts inför idag... 

Heja Obama, förresten!

En saknad syster och kanske världens fulaste bild

I onsdagsmorse meddelade Lisa sin ankomst till de mer nordliga delarna av vårt avlånga land. Underbart att ha exilsystern inom nära räckhåll för en stund. Oerhört tråkigt att jag hade hunnit lova att jobba extra just den helgen hon bestämt sig för en spontanresa till Lycksele. 

Så när hon frågade om inte jag också kunde åka hem (som i "hem till Lycksele") blev svaret förstås nej, med en klump i halsen. Även om vi inte träffats speciellt ofta de senaste åren, då jag först bott i Piteå och nu i Umeå, har träffarna varit långt mer frekventa än nu. Och jag gillar det inte. 
Turligt nog mitt i all otur hann vi käka middag tillsammans i söndags innan hon satte sig på nattbussen igen. Jag måste nog boka in en Uppsalaresa snart igen.

Den här bilden på mig och systeryster (tillsammans med världens minsta människor?!) är tagen för exakt ett år sedan. Det finns så många fel i den så att jag inte vet var jag ska börja (ja, jag garvar också högt när jag ser den...).

59 timmar och en tävling

Hoppas ni haft en trevlig helg! Det har inte jag haft. Helg, alltså.
I ett svagt ögonblick lovade jag nämligen att hoppa in extra som helgreporter på VK och därmed hade jag både gårdagen och den här dagen räddad...

Fast rätt trevligt har jag haft det ändå. Jag har hunnit se min livs första Björklöven-match (!), träffat min syster - om än bara för en kort stund - och blivit uppassad av Johan med både middag på bordet när jag kom hem igår och en riktig helgfrukost imorse. Sedan är det ju faktiskt rätt trevligt att jobba också - även om jag gärna hade sluppit 12 arbetsdagar i rad...

Nu känner jag mig hyfsat färdig för veckan. 59 timmar arbete har tagit ut sin rätt och dessutom har jag avverkat ett löppass i högt tempo alldeles nyss. Min intention när jag begav mig till gymmet var att ta en rask promenad på löpbandet, men när tjejen på bandet bredvid plötsligt började öka farten samtidigt som jag var den outtalade tävlingen igång... Inte lätt att vara tävlingsmänniska!
För tillfället sitter jag i bastun (haha, vilket jävla ställe att blogga på) som belöning, vilket nog får bli veckans sista insats.

Lev väl!

Tre är tradition

För två veckor sedan introducerade jag en ny tradition i mitt liv: Att gå ut och äta på onsdagar. Egentligen spelar det inte så stor roll om det sker på en tisdag eller torsdag för den delen. Huvudsaken är att jag kan unna mig en middag ute med trevligt sällskap en helt vanlig vardag. 

Nu har det i alla fall fallit sig så att det blivit onsdagar tre gånger i rad: Första gången med en lååång after work med kollegorna på Bishops arms, därefter TC tillsammans med Ewa för att fira hennes 50-årsdag i efterskott (hon var i New York under den stora dagen, den jäkeln!) och ikväll blev det Vezzo med min bästa sambo. Jag har förvisso bara en sambo men han är verkligen bäst. Utan protest. 

Det var första gången jag åt på Vezzo och denna gång fick det bli en pizza toppad med bland annat kantareller, lingon och souvas. Första intrycket av maten var att de snålat med toppingen, men efter första tuggan var jag sjukt imponerad av smaken. Himla gott, helt enkelt! Om vi bara fått ett bättre bord och restaurangen hade fixat utskänkningstillstånd så att man kunde få ett glas vin till maten skulle jag utdelat höga poäng. Hur som blir det helt klart tal om återbesök här framöver för att testa pastan och salladen. 

Efter middagen slank vi in på TC en sväng för en kaffedrink, för att stilla alkoholbegäret (obs! Skämt!) och få en koffeindos. Det är verkligen sjukt mysigt att göra sånt mitt i veckan och så känner man sig sådär världsvan och kontinental. 

Kvällens bukfyllnad 

Sånt jag ser på nu när jag faktiskt ser tv

För att vara en person som aldrig ser på tv tittar jag väldigt mycket på tv just nu. Antar att det är den annalkande vintern som ömsint trycker ner mig i soffan och tvingar mig sitta där med tända ljus och glo in i den flimrande rutan. 

Som jag skrivit tidigare blir det mycket Game of Thrones. Förvisso är avsnitten nedladdade (inte av mig!) men jag räknar det ändå som tv-tittande. Herreminje vad bra denna serie är! Har sett lite mer än hälften av andra säsongen, så nu måste jag verkligen hushålla med avsnitt till nästa säsong kommer. Och jag som inte ens gillar fantasy.

Sedan följer jag förstås Project Runway Sverige, programmet jag längtat efter sedan nyheten om den svenska upplagan nådde mig i början av sommaren. Här kan vi snacka besvikelse. Det är förstås inte Sofi Fahrmans fel, men det hårt mallade formatet gör att hon framstår som en blek kopia av Heidi Klum. Faktum är att hela produktionen osar blek kopia. 
Jag kan dock inte sluta titta förrän Björn har åkt ut och Naim har vunnit alltihopa. Det går bara inte. 

Det senaste tillskottet till min tv-tittarorgie har premiär först i morgon, men går att tjuvkika på redan nu. Det är förstås Jakten på det perfekta livet med Hanna Hellquist. Härliga, ärliga, okonstlade Hanna som jag älskar trots att jag aldrig träffat människan. Jag blev verkligen glad när jag såg att hennes nya program skulle ha premiär och än mer lycklig när jag faktiskt hade sett första avsnittet. Det om något gör att det inte känns så dumt att halvligga i soffan med tända ljus och flimrande skärm, bara för att man inte vill vara ute och halka med cykeln så att man ofrivilligt sätter sig i en vattenpöl (hände mig imorse).

Bloggar i nattmössan

Hjälp, vad är det med dessa helger att suga den sista musten ur en? På lördagsmornarna brukar jag förvisso känna mig ganska utvilad, men på söndagskvällarna däremot... Då känner jag mig allt annat än pigg. 

Har nyss kommit hem från en söndagsmiddag hos "svärmor". Tidigare var planen att pysa direkt till gymmet när jag kom hem. Köpte nämligen ett par träningsbyxor igår som tycks vara något utöver det vanliga och är sjukt nyfiken på att testa dem! 
I bilen på väg hem höll jag dock på att somna och den där planerade träningen byttes då ut mot en 12 (!) minuter lång promenad i kylan, enbart i syfte att vakna till. 

Eh, jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta inlägg men jag antar att det bara befäster mitt påstående om att helger tröttar ut mig. Trötthetssvammel när det är som sämst.

Intentionen var ju bra i alla fall

I lördags hittade jag en fantastiskt fin och färgglad kjol på Kii, som jag förstås köpte för att liva upp min vardag och annars så färglösa garderob.
Tyvärr tycks jag ha drabbats av ett vanligt, hederligt hjärnsläpp i provrummet - alternativt tillfällig svullnad - för när jag satte på mig kjolen här hemma var den alldeles för stor. 

Försökte byta till rätt storlek idag, men tyvärr fanns det inte. Därför nosade jag upp ett substitut, vilket slutade såhär:

 Vi säger fail på den va?

Mätt och belåten

Det här med att försöka få någon kontinuitet i bloggandet är sannerligen inte lätt när man jobbar med att skriva hela dagarna. Åtminstone är det inte det för mig. Jag tycker fortfarande det är skitkul att skriva "för mig själv," men jag blir lätt lite mätt efter en hel arbetsdag. 
Som i måndags till exempel. Jag kom hem alldeles för sent från jobbet, värmde upp middagen som Johan lagat och svimmade därefter halvt av i soffan. Sedan var det bara att försöka sätta ihop spillrorna som tidigare varit min hjärna för att författa en krönika lagom till midnatt. Klart jag inte var sugen på att blogga just då. 

Fast framför allt är jag jäkligt mätt på att sitta framför datorn när jag kommer hem från jobbet. Vilken tur att man kan interneta på telefonen numera, för annars hade jag brutit i princip all kontakt med cyberspace efter klockan 17. 

HÄR kan ni förresten läsa min krönika och resten av veckans nummer av Totalt Umeå.  

Vintern kommer!

Låt oss tala om något så banalt som vädret för en stund. Idag hade vi första riktiga vinterdagen i Umeå, i alla fall i mitt tycke. Visserligen utan snö, men med ett tjockt lager frost som nypt sig fast i backen under natten. Jag är inte alls glad i att vintern redan är här och ändå kunde jag inte låta bli att tycka det var vackert. 

Vad som gjorde det hela ännu vackrare var att vintern bara intagit vissa ställen. Ute på landet var en åker helt frostbiten samtidigt som den på andra sidan av grusvägen fortfarande låg helt grön. Önskar att jag hade hunnit fota just det, men tyvärr hade vi bråttom på hemvägen. Ni får försöka visualisera hur fantastiskt det såg ut med hjälp av bilden nedan (som jag däremot hann ta idag!) istället. 

Sådär. Det var dagens tankar om väderleken.

Kvinnan som åtminstone försöker tala med getter

När vi var ute på landet tidigare idag försökte jag dressera en grupp bockar. Som i getabockar alltså, ingenting annat. 

Tyvärr var de mer intresserade av att käka upp mina kläder och tugga på mina fingrar än att sitta eller dansa. Trots det upplevde jag vår kontakt som mycket god och hädanefter kommer "the goat whisperer" stå skrivet på mitt visitkort!

Okej, ibland kanske det blev lite väl mycket av den goda kontakten...

Den jäveln snodde min mössa!

... och när jag väl fick tillbaka den började han istället kalasa på min jacka.

"Nu mina herrar, let's dance!"

FRAMGÅNG.