Mot Gaga!

Det börjar dra ihop sig till avresa mot Stockholm och LADY GAGA. Egentligen skulle vi ha åkt typ nu, men fixeriet drog ut på tiden... Ni vet hur det kan vara.

Efter att ha läst recensionerna av gårdagens spelning är jag - om möjligt - ännu mera taggad. Gaga live för tredje gången kan inte sluta med annat än succé!

Bilder från mina tidigare Gaga-konserter + min Halloweenhyllning.

Den nya Houdini

Vad fint Uppsala är! Nu har jag visserligen bara hunnit se en liten del av stan, men jag gillar alla gamla hus daterade med romerska siffror som man springer på lite överallt. Dessutom verkar sommaren ha dröjt sig kvar här. Härligt med lite sol och värme efter flera ruskiga höstdagar i norr. 

Idag har jag och Lisa strosar runt centrum i sju timmar. Började med att besöka domkyrkan och sedan tog vi en närmare titt i alla butiker... Tror aldrig jag haft så ont i fötterna i nyktert tillstånd som idag. 
Så mycket till shopping blev det faktiskt inte. Köpte mest skönhetsprodukter, såsom ett Caviar Manicure-set som jag och Lisa pysslat med under kvällen (bilder kommer senare, min telefon dog just när jag skulle blogga). 

Har förresten insett att Lisa antagligen är det roligaste shoppingsällskapet. Förutom att vi har snarlik smak - samtidigt som vi kan ha förståelse för om den ena gillar nåt som inte tilltalar den andra - är hon grym på att hjälpa till när jag "fastnat" i plagg. Hur jag till exempel kom i en extremt tight klänning idag, som Lisa senare fick vålda lös från min kropp, är lite utav en gåta. Jag väljer att se på det som att jag är den nya utbrytarkungen Houdini - fast tvärtom.

NYTT JOBB!!!

Jag skulle kunna skriva hur långt som helst kring detta och strössla med superlativ. Eftersom jag är stressad inför flygresan fattar jag mig dock kort: Jag har fått ett nytt jobb, som redaktör på Totalt Umeå. 
Nej, ni har inte läst tidningen tidigare. Möjligtvis läst om den idag, för den är nämligen helt ny och offentliggjordes under förmiddagen. 

Jag är är verkligen superjäklaglad över detta! Glad att få vara med i starten för en publikation. Att få stanna kvar "i huset" då det är VK-koncernen som ligger bakom satsningen. Att få ett heltidsjobb (åtminstone till årsskiftet, när min provanställning går ut får vi väl se hur jag skött mig...). 

På måndag gör jag första dagen på nya jobbet och jag är hur taggad som helst. Fast först blir det långhelg i Uppsala som sagt - tror det passar fint med en avstickare innan allt drar igång. 

Två roliga saker väntar!

Har ägnat kvällen åt att förbereda mig inför färden till Uppsala. Bokat hemresa, rakat benen, målat naglarna och sådana viktiga saker. Och packat förstås. Konstaterar i vanlig ordning att det är himla tråkigt att packa. Till och med att raka benen är snudd på roligare.

Imorrn får jag förresten äntligen offentliggöra en kul hemlighet jag burit på ett tag. Ska försöka hinna med att förtälja det bloggledes mellan arbetspasset och avresan. 

Nu: Sovdags!

Bokslut för sommaren

Det är den 22 juni 2012. Midsommarfirandet ska snart ta fart och sommaren står för dörren. Äntligen ska jag få bada i Sveriges kalla vatten och frusta kylslagen när jag dyker upp över vattenytan igen. Hänga på uteserveringar med vänner långt in i de ljusa nätterna. Njuta av solen, värmen och det som somrar ska bjuda på. 

Idag har drygt två månader passerat sedan midsommarafton. Regnet har öst ner hela dagen, jag har frusit konstant om händer inne på jobbet och när jag promenerade den korta biten till bilen efter arbetsdagens slut drog jag, huttrande, jackan närmare runt kroppen. 
Hösten tycks vara här för att stanna och det är dags att göra bokslutet för sommaren. Besviket konstaterar jag att det blev två dopp i det blå under hela årstiden. Uteserveringshängen blev också få då de allt som oftast fick flytta inomhus när regnet sipprade från himlen. Och den där solen, värmen och allt det jag längtat efter under den till synes ändlösa vintern verkar jag få tråna efter ytterligare ett år. 

Sådana här dagar skattar jag mig lycklig över att ha ett roligt, stimulerande arbete som inte berättigat mig någon semester ännu. Och så ser jag fram emot en mysig, ruskig och vacker höst.

Nästa år sommar. Nästa år.

Lillasyster i stora staden

För två veckor sedan flydde lillasyster landet. Norrland(et) alltså. Nu har hon bosatt sig i Uppsala och avståndet mellan oss har plötsligt växt från 129,3 kilometer till 572,1 kilometer. 

Då är det allt tur att det går flyg mellan Umeå och Uppsala! Tack vare denna finurliga farkost går det ju i princip lika fort att ta sig till Lisas nya bostadsort som vår gamla hemstad.

På onsdag ska jag åka ner för att inspektera hennes nya stad och bostad för första gången. Och när jag ändå rör mig i de trakterna passar vi på att se Lady Gaga. 

Behöver jag ens säga att jag längtar, både tills jag får återse syster och Gaga?

Min underbara syster!

Sånt jag inte svischade förbi utan stannade för att fota

Under min cykeltur i tisdags stannade jag till då och då för att dokumentera sådant jag svischade (nåja...) förbi. Sånt här till exempel:

Första riktiga mördarbacken - 700 meters klättring. Kan meddela att motlutet var värre än bilden gör gällande. Om inte annat kändes det så.

Västerbottens avkrokar bjuder på de mest fantastiska ortsnamn. Vad sägs om Varmvattnet, till exempel? Det känns onekligen som ett ställe man skulle kunna flytta till, enbart utefter namnet.

Några kossor tittade nyfiket på när jag cyklade förbi. "Hej kossera!" hälsade jag högt och glatt men de fortsatte bara stirra.

Ett glesbygds-statement på en anslagstavla i obygden.

Den här skylten var skön att möta. Och min uppenbarelse framstår som väldigt otydlig där i nedre hörnet.

Date night och så den jävla biljarden

Igår fick jag med mig mannen jag är kär i på en dejt. Ja, det var faktiskt inte så svårt eftersom han tycks vara rätt förtjust i mig med och dessutom bor vi under samma tak. 

Vi åt riktigt gott på Invito samtidigt som vi avhandlade alla möjliga ämnen. När tallrikarna var tomma och glasen likaså drog jag med Johan till biljardhallen. Jag önskar verkligen att jag vore en person som gillar att spela biljard. Biljardspelare verkar vara sånna sköna typer. Tyvärr hatar jag biljard. Få aktiviteter får mig att framstå så totalt inkompetent. Mitt logiska tänkande blir som bortblåst (har grava problem att räkna ut var ska jag skjuta/träffa den vita jävla bollen för att en annan jävla boll ska gå i) och min kroppskontroll försvinner helt (det blir plötsligt omöjligt att hålla axelpartiet stilla samtidigt som jag pendlar underarmen). 
Nej, gårdagens besök i biljardhallen var nog sannolikt mitt sista.

Jag var i ärlighetens namn rätt arg när vi cyklade hem igen men turligt nog gick det över. Skulle kunna förklara det med något sliskigt som att "det inte går att vara arg när man får somna bredvid världens underbaraste snuttipluttigull" men jag hoppar nog över den slutklämmen.

Snuttipluttigullet himself. 

Tårtkalas á la Sandra

Huvudanledningen till att jag åkte till Lycksele denna gång (vid sidan av att försöka ta mig dit med cykel) var för att fira Sandra som fyllde år i lördags. 
Jag och VD lagade, under kaosliknande omständigheter, mat till födelsedagsbarnet och som tack för vår insats bjöd hon på tårta. Som vanligt var den sagolikt fin - och god, förstås. Enda nackdelen med Sandras tårta är att man är lite rädd för att skära i den. Det känns nästan som att börja kludda på en 100-årig fresk... 

Såhär såg Sandras skapelse ut i år. Om någon är nyfiken på hur den smakade kan ni ta del av innehållet på hennes blogg. Går ni in där kan ni förresten passa på att skicka en kommentar om att Sandra ska öppna ett eget konditori (jag och VD har satt igång en övertalningskampanj...)!

I made it!

Jag klarade av att cykla alla 132 kilometer i tisdags! Tänk vad många tramptag det blev. 

Självklart tog mitt mobilbatteri slut efter bara några få timmar på sadeln. Så förutom att jag inte kunde lyssna på musik (med en hörlur i örat, jag vet att det är farligt med hörlurar i trafiken!) eller ringa någon ifall nåt skulle hända blev det inte mycket till bloggande längs vägen. Och det var knappast min enda motgång. 

När jag gav mig av från Umeå klockan 08.30 var det ganska fint väder. Inte jättevarmt, men jag kunde åtminstone se solen. Med tre mil avklarade lämnade solen mig och istället gjorde regnet sin entré - och det höll i sig. Med några få undantag regnade det konstant på mig. Tur då att jag höll på med en värmealstrande aktivitet.

Innan min avfärd hade pappa rått mig att cykla över Vindeln, eftersom det pågick en vägomläggning på E12 fram till Tegslund. Märk till min irritation när jag plötsligt möts av en skylt strax innan Rödåsel som upplyser mig om att det pågår en sju kilometer lång vägomläggning även där! 
Plötsligt cyklar jag som på en sluttande sandstrand. Jag håller på att cykla omkull flera gånger, men eftersom jag vill utnyttja nedförsbacken kan jag inte heller bromsa. Till slut lämnar jag sträckan av sand och sprängsten bakom mig och vägen blir istället "bara" extremt ojämn. Hela sadeln blir som en enda stor vibrator, men tro inte att jag kan njuta av det. Nej, all min koncentration är riktad mot att försöka hålla mig på hjulen. Jag lyckas faktiskt. Efter mycket muttrande för mig själv lämnar jag den usla vägen bakom mig och rullar ut på fantastisk asfalt igen.

Förutom ihållande regn och vägomläggning var det, i det stora hela, en njutning att cykla. Nu blev det tydligt hur långt det är mellan alla byar som annars bara svischar förbi utanför bilrutan. Jag kunde känna hur lukterna växlar mellan platserna och avnjuta dofter såsom skog, våt asfalt, kobajs och hö. Inte ens odören av förbipasserande fordon som spydde ut avgaser kunde grusa den upplevelsen. 
Det bästa av allt: Jag fick utmana mig själv och se hur långt mina krafter räcker. Om än jag var nådigt less de sista två milen hade jag kapacitet att cykla ännu längre.

Hela färden tog ganska exakt tio timmar. Jag hade siktat på högst åtta, men det blev lite fler stopp längs vägen än vad jag hade planerat. Men det medför ju att jag har en relativt enkel tid att slå nästa gång! 
Redan nu sitter jag och fnular på vad nästa utmaning ska bli. Då vintern snart är i sitt antågande (hemska tanke!) känns skidåkning som en ganska given gren. Hm.  

Bananpaus längs vägen.

132 kilometer utmaning

Imorrn har jag tänkt ta mig till Lycksele. 
Färdsätt: Cykel. 
Distans: 132 kilometer.

När jag berättade detta för några arbetskollegor idag var de föga uppmuntrande. En gissade att jag kommer orka 4 mil innan jag ger upp. En annan förutspådde att en bil ska köra på mig. 
Flera av mina nära och kära har dessutom erbjudit att hämta mig längs vägen när jag tröttnar, alternativt föreslagit att jag kan hoppa på en buss när jag inte orkar längre. 

Jag tar denna brist på förtroende med ro. Snarare än att göra mig nedslagen sporrar det mig att försöka orka längre än vad alla siar om! Framför allt blir jag sporrad att inte bli påkörd.

Är det någon annan som vågar dra en gissning om hur det kommer att gå för mig imorrn? 
Jag ska försöka blogga längs vägen om bara nätet och batteritiden tillåter!

Kräftkalasigt

Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det var att komma hem efter jobbet till en nystädad lägenhet. Annat var det imorse när jag klev upp. Blev nästan gråtfärdig när jag såg alla saker överallt. 

Även om jag hade varit tvungen att städa upp skiten själv (vilket jag nu slapp, tack vare min pluttiga hustomte!) hade det varit värt det. Var en himla kul och trevlig kväll igår! 
Höjdpunkten var antagligen när vi körde ölspel och någon kom på den fenomenala regeln att man inte fick säga bokstaven A. Plötsligt utvecklades ett helt nytt språk som var skrämmande likt norska, fast utan alfabetets första bokstav. Prova den på nästa fest så kommer ni förstå hitpotentialen. 

Sedan jag kom hem från jobbet har jag bara hunnit äta pizza och kollat Safe house. Fullkomligt slöseri med dyrbara 115 minuter att se den filmen, säger jag bara. Varning utfärdas.

En tårta jag bakade till gårdagens kalas. Den vart himla god, om jag får säga det själv!

Festligt med hattar och långbord (mindre festligt att jag var tvungen att fota med 1/6 sekunds slutartid i vårt skumma vardagsrum och alla bilder därmed blev ett enda blurr)!

Första högen kräftrens, men definitivt inte den sista.

När alla hade gått hem tvingade jag Johan att ta en kalas-bild på mig. För att liksom kunna bevisa att jag också var med på festen.

Stackars grannar!

Gud, vad våra grannar måste hata mig idag.
Vi hade kräftskiva igår, 16,5 (den halva var en bebis på 14 månsnurr) personer hade packat in sig i vår lilla boning för att inmundiga detta fantastiska skaldjur.

Vid midnatt kom några på den briljanta idén att vi skulle sjunga karaoke. Ytterligare någon timme senare drabbades även jag av en snilleblixt - att det var en god idé att skriksjunga Christina Aguileras Fighter. 
Till mina grannar, från botten av mitt hjärta: Förlåt!

Idag befinner jag mig på jobbet, långt bort från kräftslurp och nubberus. Det gick förvånansvärt bra att ta sig hit imorse, men nog är jag allt mör. 
Det sistnämnda ser jag som ett straff för min falsksånginsats i natt som säkerligen skänkte en och annan närboende mardrömmar. Stackarna. 

Veni, vidi, VICI!

På väg till jobbet idag blev jag omcyklad av en tjej i en uppförsbacke. Jag tog upp den kastade handsken och ökade farten. På raksträckan tog jag mig i kapp och förbi, men snart svischade min nyfunna kombattant återigen förbi mig. 
Loppet verkade kört. Fastän jag kan cykla fasligt fort verkade jag ha mött min överkvinna. Speciellt med tanke på att hon var iklädd träningskläder och hade växlar medan jag hade tight klänning och inga växlar.
Snart kom tjejen fram till ett övergångsställe och fick tvärnita för en bil som hon i ett tillstånd av fartblindhet tycktes ha missat. Då gick jag återigen om och vann. 

Åh, vad jag älskar outtalade men uppenbara tävlingar! Speciellt när jag vinner.

It's great 'cause it's true

AAAH! Vilken fantastisk låt.

* Angående rubriken: Okej, det är en lögn. Jag har ju lämnat studentlivet bakom mig.

Tigrinnan är tillbaka

Sent igår kväll fick jag extra efterlängtat besök av fröken Thiger. Extra efterlängtat eftersom vi inte setts på ganska exakt ett år. I slutet av augusti förra året stack hon till Kanada och därför har vår kontakt varit skral. Vi ägnade flera timmar av nattens och förmiddagens timmar åt den smått omöjliga uppgiften att försöka ta igen för allt prat vi missat under det gångna året. 

Thiger berättade om sin vardag i Vancouver, livet som resande säljare runt hela Kanada, galna Vegas-minnen och det öppenhjärtliga klimatet på andra sidan pölen. 
Jag försökte kontra med mina historier om ett liv som ständig vikarie och hur jag sakteligen håller på förvandlas till en pensionär i sinnet. 

Fastän jag gläds över hur bra Thiger haft det i Kanada (jo, faktiskt!) är jag ännu gladare över att hon är hemma igen. Nog för att hon inte kommer bosätta sig i Umeå nu, men det blir förhoppningsvis tätare kontakt utan den förbenade tidsskillnaden.

Äntligen hemma!

På vår balkong

Har suttit ute på balkongen under förmiddagen och försökt ta till vara på vad som kan vara sommarens sista dag. När jag satt där i värmen och varvade nagellacksmålning och telefonsamtal slog det mig att jag inte visat vår trivsamma balle. Nu gör jag därför slag i saken och visar några detaljbilder!

Den må inte vara som hämtat ur ett glansigt inredningsmagasin, men så är vi i hushållet inte heller hängivna inredningsmänniskor.

I en balkonglåda frodas jordgubbar. Jag tror vi plockat in hela sju stycken hittills i sommar...

Det upphängningsbara bordet sparar en massa yta på vår lilla uteplats. Och ni kan vara lugn: Vi har ytterligare en likadan stol som den på bilden, ingen behöver stå och äta under våra middagar på balkongen.

I den sparsmakade kryddodlingen växer oregano, basilika och mynta. Den sistnämnda plantan ska vi plundra till helgen och använda till litervis mojitos. 

Vi har även en hallmöbel på balkongen som fungerar som både soffa och förvaring. Den är ruskigt skön att halvligga på, med ryggen uppallad mot väggen. Vidare bildskön är den däremot inte. Gjorde några tappra försök att fota den men gav sedan upp.

One day you're in...

"Vi kanske ska se ett avsnitt Project?" Numera är det lika ofta Johan som jag som föreslår att vi ska se Project Runway. På sistone har jag blivit, på riktigt, beroende av denna serie och dessutom lyckats göra det till en familjeaktivitet att plöja avsnitt efter avsnitt. 

Jag ser nästan aldrig på tv (jag vet, alla säger så - vilka är egentligen alla dessa människor bakom kanalernas tittarsiffror?), men det är något visst med denna realitysåpa. Även om intriger finns ligger fokus på att designa imponerande vackra plagg. Eller hiskeligt fula. Ja, det är ju faktiskt väldigt underhållande att se när deltagarna tappar det helt och designar plagg så gräsliga att det skär i ögonen. 

Att jag dragit ner min sambo i träsket förhöjer underhållningsvärdet ytterligare. Vi är en egen jury i tv-soffan. Förfasas över det fula, nickar gillande åt det fina, gissar vem som vinner och who's out. 
Som jag skrivit tidigare kan jag knappt bärga mig till den svenska versionen börjar sändas. Speciellt med tanke på att vi snart sett klart den senaste amerikanska säsongen... 

Den smärtfria vägen till medlidande

När jag vaknade imorse var dunderförkylningen som bortblåst. Allt som återstod var de fantomsvullna halsmandlarna som jag opererade bort för nio år sedan. Och så en hiskelig heshet - vilket är det i särklass bästa symptomet att ha, enligt mig!
Att vara superdupersjuk men inte låta ynklig ger som bekant inga sympatier. Är man däremot så gott som frisk som en nötkärna men låter superdupersjuk får man hur mycket sympatier som helst, däremot. Och när allt kommer omkring är det inte dumt att folk tycker synd om en, emellanåt... 

Så för att ge förkylningen en nytändning åkte vi och badade efter jobbet. Det var rysligt kallt och skönt på samma gång. Jag älskar att bada men har tyvärr gjort det alldeles för lite denna sommar (en gång kan väl knappast räknas som mycket?). 
Sedan åkte grillen fram, en entrecôte tillagades på denna och till middagen njöts en flaska bubbel. 

Måndag med guldkant landade alltså denna dag i. Egentligen borde alla veckor startas på ett snitsigt sätt, för att bana väg för resterande sex dagar.

En rolig parantes i sammanhanget är att Johan gjorde sin badpremiär idag, just efter sin första arbetsdag efter semestern...

 Anledningen till att det enbart fick bli en ful Iphone-bild på bubblet är att J blir tokig när jag alltid ska fota grejer. Nu blev det fram med mobilen - klick! - färdigt, för att undvika djupa suckar från andra sidan bordet.

Kalla mig Eländet

Jag är inte människa längre. Förvandlingen skedde någon gång under natten mot fredagen. På morgonen vaknade jag upp som ett Elände. 
Sårig hals, rinnig näsa, ont i hela kroppen, tokhög kroppstemperatur... Ja, ni kanske är familjär med den klassiska höstförkylningen.
Även om detta kommer som ett brev på posten så fort löven börjar anta en gul nyans blir jag lika frustrerad varje gång. Meddelande till mitt immunförsvar: SAMARBETA FÖR FASEN! 

Igår var jag bjuden på inflyttningsfest, men kände mig inte alls i form för att svira. Samtidigt ville jag så gärna fara på festen, eftersom min syster skulle på dit. Det slutade med att jag tog bilen dit och partajade på O'boy. Det var faktiskt riktigt trevligt. Tyvärr vaknade jag upp i ett värre tillstånd än om jag hade hällt i mig en kvarting vodka. 
Som sagt: Det är jäkligt frustrerande att vara sjuk.  

Man kan uppenbarligen inte få allt

I veckan arbetar jag de sista passen på mitt sommarvikariat, vilket råkar sammanfalla med sommarens enda kvällsvecka. Är obeskrivligt skönt att få sova ut om mornarna då denna sommar sannerligen inte gått i sömnens tecken. Samtidigt blir jag så jäkla frustrerad över att jag inte får någonting gjort innan arbetsdagen tar vid! Man kan uppenbarligen inte få allt. 

Fast igår hade jag glädjen att ha Idamari på besök, för första gången i min nya bostad (som snart borde klassas som min gamla, med tanke på hur mycket jag flyttat runt senaste året). Skönt att det finns andra som också jobbar kväll!
Och i måndags haffade jag en fin jacka för en billig peng, när jag gjorde stan på 1,5 timme med J. 

Det var väl summan av kardemumman. Eller veckan så långt, rättare sagt. Som sagt hinner jag inte med så mycket om dagarna. Inte ens blogga, tydligen.

Oordning och oreda

Vilken hemmafixarkväll det här blev! Ända sedan jag kom hem från V-by i eftermiddag har soffan kallat på mig, men jag har slagit dövörat till. Tvättning har varvats med låduppackning och brödbakning har synkroniserats med dammsugning. Minst sagt välbehövligt. Under mina hittills två månader i den här lägenheten har jag bott i ett smärre kaos. Alla prylar överallt har nästan drivit mig, med mina pedanttendenser, till vansinne. 


Någon klok människa (minns tyvärr inte vem) sa för ett tag sedan att ingen kommer tacka dig på din dödsbädd för att du hållit din bostad i toppskick. Så sant som det är sagt, men det är ingen ursäkt för att låta lägenheten förvandlas till en sanitär olägenhet. Det är ju faktiskt rätt lätt att avstå den där lockande stunden i soffan emellanåt för att upprätthålla ett hem som åtminstone inte gör en galen.

På besök i nya huset

Igår eftermiddag hade jag haft tillräckligt mycket egentid och åkte därför till Vännäsby för att hälsa på Sandra och Erik i deras nya hus. Just nu råder det kaos i villan, eftersom de fick tillgång till den i veckan. När de är klar med allt pyssel är jag dock säker på att det kommer bli ett av Vännäsbygdens bästa boende! 
Blev nästan lite sugen på att köpa hus själv när jag såg all yta de har att röra sig på samt deras mysiga uterum - men, nej. Att slippa snöskottning och gräsklippning överväger än så länge. För att inte tala om hur billigt det är att bo i lägenhet. 


Efter att jag fått en husesyn och hjälpt till att skruva ihop en hatthylla grillade vi och hade det gott. Längre in på småtimmarna åkte kortleken och whiskyflaskan (!) fram. Flera glas vin och whisky till trots mår jag prima idag och är numera hemma igen. Inspirerad av Sandras och Eriks huspyssel ska jag försöka få lite ordning här hemma. 

Då det är nästintill omöjligt att få fota Sandra grävde jag fram en bild från arkivet. Tror den är tagen för fem år sedan - vilken liten plutt Hampus var där!

Om jag inte visste bättre hade jag nog kallat det fredagsmys

Den här kvällen blev helt förträfflig i sin enkelhet. Hittade två exemplar av favoritölen i skafferiet, slog på Pulp Fiction och när jag nästan höll på dråsa till framför tv:n insåg jag: Jäklar, vad länge sedan jag hade en sådan här fredagskväll. 


Nu står mina ögon i kors vilket däremot är precis som det brukar vara i slutet av arbetsveckan. Dags att göra något åt saken!

All by myself

Jag kom just hem från jobbet, hem till en tom lägenhet. Johan har åkt bort över helgen och jag tycker det ska bli så skönt att vara själv. Ja, faktiskt! Hur kär jag än är och hur underbara sambo jag än har vill jag ha egentid emellanåt. Jag behöver egentid för att få lyssna på mina tankar, utan att ha någon i närheten. För att inte behöva ta hänsyn till någon annan. För att få breda ut mig exakt hur mycket jag vill i sängen. För att få umgås i fred med ett av de bästa sällskapen jag vet - mig själv!

Snart kommer ju dessutom den underbara sambon hem igen. Då ska jag attackpussa honom för att ta igen för alla pussar vi missat under helgen. Och ge honom några extra för den söta lappen han lämnade till mig i hallen. 
Men till dess ska jag bara njuta av mitt eget sällskap.

Njutning och rädsla i biomörkret

Nu har jag äntligen sett The Dark Knight Rises! Det känns nästan lite trist att hylla en film som höjts till skyarna av allt och alla - men ja, den var bra. Riktigt bra. 

Skildringar av civilisationers fall är jäkligt intressanta i mitt tycke och att se Gotham City kollapsa var inget undantag, trots att filmen är högst fiktiv (eller..?). Oftast brukar jag undvika långa filmer på grund av mitt rastlösa sinne men i kväll vred jag faktiskt inte i stolen en enda gång. Ett gott betyg om något!

Måste dock erkänna att jag blev nervös varje gång en skottsalva smattrade i salongen. Blickade oroligt mot nödutgångarna varje gång. Något fog för min paranoia hade jag förstås inte. Önskar att det hade varit samma självklarhet för biobesökarna i Aurora att se Batman-filmen färdigt – och framför allt fått leva sina liv utan att utsättas för en galnings illdåd...