I made it!

Jag klarade av att cykla alla 132 kilometer i tisdags! Tänk vad många tramptag det blev. 

Självklart tog mitt mobilbatteri slut efter bara några få timmar på sadeln. Så förutom att jag inte kunde lyssna på musik (med en hörlur i örat, jag vet att det är farligt med hörlurar i trafiken!) eller ringa någon ifall nåt skulle hända blev det inte mycket till bloggande längs vägen. Och det var knappast min enda motgång. 

När jag gav mig av från Umeå klockan 08.30 var det ganska fint väder. Inte jättevarmt, men jag kunde åtminstone se solen. Med tre mil avklarade lämnade solen mig och istället gjorde regnet sin entré - och det höll i sig. Med några få undantag regnade det konstant på mig. Tur då att jag höll på med en värmealstrande aktivitet.

Innan min avfärd hade pappa rått mig att cykla över Vindeln, eftersom det pågick en vägomläggning på E12 fram till Tegslund. Märk till min irritation när jag plötsligt möts av en skylt strax innan Rödåsel som upplyser mig om att det pågår en sju kilometer lång vägomläggning även där! 
Plötsligt cyklar jag som på en sluttande sandstrand. Jag håller på att cykla omkull flera gånger, men eftersom jag vill utnyttja nedförsbacken kan jag inte heller bromsa. Till slut lämnar jag sträckan av sand och sprängsten bakom mig och vägen blir istället "bara" extremt ojämn. Hela sadeln blir som en enda stor vibrator, men tro inte att jag kan njuta av det. Nej, all min koncentration är riktad mot att försöka hålla mig på hjulen. Jag lyckas faktiskt. Efter mycket muttrande för mig själv lämnar jag den usla vägen bakom mig och rullar ut på fantastisk asfalt igen.

Förutom ihållande regn och vägomläggning var det, i det stora hela, en njutning att cykla. Nu blev det tydligt hur långt det är mellan alla byar som annars bara svischar förbi utanför bilrutan. Jag kunde känna hur lukterna växlar mellan platserna och avnjuta dofter såsom skog, våt asfalt, kobajs och hö. Inte ens odören av förbipasserande fordon som spydde ut avgaser kunde grusa den upplevelsen. 
Det bästa av allt: Jag fick utmana mig själv och se hur långt mina krafter räcker. Om än jag var nådigt less de sista två milen hade jag kapacitet att cykla ännu längre.

Hela färden tog ganska exakt tio timmar. Jag hade siktat på högst åtta, men det blev lite fler stopp längs vägen än vad jag hade planerat. Men det medför ju att jag har en relativt enkel tid att slå nästa gång! 
Redan nu sitter jag och fnular på vad nästa utmaning ska bli. Då vintern snart är i sitt antågande (hemska tanke!) känns skidåkning som en ganska given gren. Hm.  

Bananpaus längs vägen.