Den smärtfria vägen till medlidande

När jag vaknade imorse var dunderförkylningen som bortblåst. Allt som återstod var de fantomsvullna halsmandlarna som jag opererade bort för nio år sedan. Och så en hiskelig heshet - vilket är det i särklass bästa symptomet att ha, enligt mig!
Att vara superdupersjuk men inte låta ynklig ger som bekant inga sympatier. Är man däremot så gott som frisk som en nötkärna men låter superdupersjuk får man hur mycket sympatier som helst, däremot. Och när allt kommer omkring är det inte dumt att folk tycker synd om en, emellanåt... 

Så för att ge förkylningen en nytändning åkte vi och badade efter jobbet. Det var rysligt kallt och skönt på samma gång. Jag älskar att bada men har tyvärr gjort det alldeles för lite denna sommar (en gång kan väl knappast räknas som mycket?). 
Sedan åkte grillen fram, en entrecôte tillagades på denna och till middagen njöts en flaska bubbel. 

Måndag med guldkant landade alltså denna dag i. Egentligen borde alla veckor startas på ett snitsigt sätt, för att bana väg för resterande sex dagar.

En rolig parantes i sammanhanget är att Johan gjorde sin badpremiär idag, just efter sin första arbetsdag efter semestern...

 Anledningen till att det enbart fick bli en ful Iphone-bild på bubblet är att J blir tokig när jag alltid ska fota grejer. Nu blev det fram med mobilen - klick! - färdigt, för att undvika djupa suckar från andra sidan bordet.