Tre är tradition

För två veckor sedan introducerade jag en ny tradition i mitt liv: Att gå ut och äta på onsdagar. Egentligen spelar det inte så stor roll om det sker på en tisdag eller torsdag för den delen. Huvudsaken är att jag kan unna mig en middag ute med trevligt sällskap en helt vanlig vardag. 

Nu har det i alla fall fallit sig så att det blivit onsdagar tre gånger i rad: Första gången med en lååång after work med kollegorna på Bishops arms, därefter TC tillsammans med Ewa för att fira hennes 50-årsdag i efterskott (hon var i New York under den stora dagen, den jäkeln!) och ikväll blev det Vezzo med min bästa sambo. Jag har förvisso bara en sambo men han är verkligen bäst. Utan protest. 

Det var första gången jag åt på Vezzo och denna gång fick det bli en pizza toppad med bland annat kantareller, lingon och souvas. Första intrycket av maten var att de snålat med toppingen, men efter första tuggan var jag sjukt imponerad av smaken. Himla gott, helt enkelt! Om vi bara fått ett bättre bord och restaurangen hade fixat utskänkningstillstånd så att man kunde få ett glas vin till maten skulle jag utdelat höga poäng. Hur som blir det helt klart tal om återbesök här framöver för att testa pastan och salladen. 

Efter middagen slank vi in på TC en sväng för en kaffedrink, för att stilla alkoholbegäret (obs! Skämt!) och få en koffeindos. Det är verkligen sjukt mysigt att göra sånt mitt i veckan och så känner man sig sådär världsvan och kontinental. 

Kvällens bukfyllnad 

Sånt jag ser på nu när jag faktiskt ser tv

För att vara en person som aldrig ser på tv tittar jag väldigt mycket på tv just nu. Antar att det är den annalkande vintern som ömsint trycker ner mig i soffan och tvingar mig sitta där med tända ljus och glo in i den flimrande rutan. 

Som jag skrivit tidigare blir det mycket Game of Thrones. Förvisso är avsnitten nedladdade (inte av mig!) men jag räknar det ändå som tv-tittande. Herreminje vad bra denna serie är! Har sett lite mer än hälften av andra säsongen, så nu måste jag verkligen hushålla med avsnitt till nästa säsong kommer. Och jag som inte ens gillar fantasy.

Sedan följer jag förstås Project Runway Sverige, programmet jag längtat efter sedan nyheten om den svenska upplagan nådde mig i början av sommaren. Här kan vi snacka besvikelse. Det är förstås inte Sofi Fahrmans fel, men det hårt mallade formatet gör att hon framstår som en blek kopia av Heidi Klum. Faktum är att hela produktionen osar blek kopia. 
Jag kan dock inte sluta titta förrän Björn har åkt ut och Naim har vunnit alltihopa. Det går bara inte. 

Det senaste tillskottet till min tv-tittarorgie har premiär först i morgon, men går att tjuvkika på redan nu. Det är förstås Jakten på det perfekta livet med Hanna Hellquist. Härliga, ärliga, okonstlade Hanna som jag älskar trots att jag aldrig träffat människan. Jag blev verkligen glad när jag såg att hennes nya program skulle ha premiär och än mer lycklig när jag faktiskt hade sett första avsnittet. Det om något gör att det inte känns så dumt att halvligga i soffan med tända ljus och flimrande skärm, bara för att man inte vill vara ute och halka med cykeln så att man ofrivilligt sätter sig i en vattenpöl (hände mig imorse).

Bloggar i nattmössan

Hjälp, vad är det med dessa helger att suga den sista musten ur en? På lördagsmornarna brukar jag förvisso känna mig ganska utvilad, men på söndagskvällarna däremot... Då känner jag mig allt annat än pigg. 

Har nyss kommit hem från en söndagsmiddag hos "svärmor". Tidigare var planen att pysa direkt till gymmet när jag kom hem. Köpte nämligen ett par träningsbyxor igår som tycks vara något utöver det vanliga och är sjukt nyfiken på att testa dem! 
I bilen på väg hem höll jag dock på att somna och den där planerade träningen byttes då ut mot en 12 (!) minuter lång promenad i kylan, enbart i syfte att vakna till. 

Eh, jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta inlägg men jag antar att det bara befäster mitt påstående om att helger tröttar ut mig. Trötthetssvammel när det är som sämst.

Intentionen var ju bra i alla fall

I lördags hittade jag en fantastiskt fin och färgglad kjol på Kii, som jag förstås köpte för att liva upp min vardag och annars så färglösa garderob.
Tyvärr tycks jag ha drabbats av ett vanligt, hederligt hjärnsläpp i provrummet - alternativt tillfällig svullnad - för när jag satte på mig kjolen här hemma var den alldeles för stor. 

Försökte byta till rätt storlek idag, men tyvärr fanns det inte. Därför nosade jag upp ett substitut, vilket slutade såhär:

 Vi säger fail på den va?

Mätt och belåten

Det här med att försöka få någon kontinuitet i bloggandet är sannerligen inte lätt när man jobbar med att skriva hela dagarna. Åtminstone är det inte det för mig. Jag tycker fortfarande det är skitkul att skriva "för mig själv," men jag blir lätt lite mätt efter en hel arbetsdag. 
Som i måndags till exempel. Jag kom hem alldeles för sent från jobbet, värmde upp middagen som Johan lagat och svimmade därefter halvt av i soffan. Sedan var det bara att försöka sätta ihop spillrorna som tidigare varit min hjärna för att författa en krönika lagom till midnatt. Klart jag inte var sugen på att blogga just då. 

Fast framför allt är jag jäkligt mätt på att sitta framför datorn när jag kommer hem från jobbet. Vilken tur att man kan interneta på telefonen numera, för annars hade jag brutit i princip all kontakt med cyberspace efter klockan 17. 

HÄR kan ni förresten läsa min krönika och resten av veckans nummer av Totalt Umeå.  

Vintern kommer!

Låt oss tala om något så banalt som vädret för en stund. Idag hade vi första riktiga vinterdagen i Umeå, i alla fall i mitt tycke. Visserligen utan snö, men med ett tjockt lager frost som nypt sig fast i backen under natten. Jag är inte alls glad i att vintern redan är här och ändå kunde jag inte låta bli att tycka det var vackert. 

Vad som gjorde det hela ännu vackrare var att vintern bara intagit vissa ställen. Ute på landet var en åker helt frostbiten samtidigt som den på andra sidan av grusvägen fortfarande låg helt grön. Önskar att jag hade hunnit fota just det, men tyvärr hade vi bråttom på hemvägen. Ni får försöka visualisera hur fantastiskt det såg ut med hjälp av bilden nedan (som jag däremot hann ta idag!) istället. 

Sådär. Det var dagens tankar om väderleken.

Kvinnan som åtminstone försöker tala med getter

När vi var ute på landet tidigare idag försökte jag dressera en grupp bockar. Som i getabockar alltså, ingenting annat. 

Tyvärr var de mer intresserade av att käka upp mina kläder och tugga på mina fingrar än att sitta eller dansa. Trots det upplevde jag vår kontakt som mycket god och hädanefter kommer "the goat whisperer" stå skrivet på mitt visitkort!

Okej, ibland kanske det blev lite väl mycket av den goda kontakten...

Den jäveln snodde min mössa!

... och när jag väl fick tillbaka den började han istället kalasa på min jacka.

"Nu mina herrar, let's dance!"

FRAMGÅNG.

Två år och saknaden består

Herregud, vilken tung dag det här är. Man kan ju tycka att sorgen borde vara precis lika påtaglig idag som alla andra dagar, men bara ett ögonkast på dagens datum kastar mig häftigt tillbaka till den där tisdagskvällen för två år sedan.
Den där kvällen som till en början inte skiljde sig nämnvärt från någon annan kväll men som förvandlades till en emotionell avgrund och en evig saknad.

Allt har inte varit en sorg sedan Johan försvann - långt ifrån! - men det ledde till en längtan efter någon som aldrig kommer tillbaka. Fasen vad han fattas mig.
Ganska exakt det är det som snurrat i min skalle hela dagen.

Men (för det finns alltid ett men, även i de svåraste av stunder har jag upptäckt)! Idag har jag ännu en gång också upptäckt vilka fantastiskt fina människor jag har förmånen att ha omkring mig. Tänk om jag inte haft dem. Då hade nog allting varit helt svart sedan den 19 oktober 2010.

Frälst av HBO

Jag pratade med min saknade syster tidigare idag. Hörde mig för hur hon har det i Uppsala och berättade lite om min helg. När jag uttryckte hur händelselös den varit fällde Lisa kommentaren "åh, vad skönt det lät!". 
Jag hade inte alls tänkt på det så, men som vanligt har Lisa rätt. Det har varit förbannat härligt att göra mest ingenting!

Fast att jag gjort "ingenting" betyder förstås inte att jag bara suttit och stirrat rakt in i en vägg. Igår hälsade min bonuslillasyster Rebecka med vän på och inför deras besök hade jag bullat upp med en massa nybakat. Var år och dar sedan jag bakade något, så det var kul att få en anledning att röra ihop några smetar. 

Dessutom har jag blivit Game of Thrones-frälst. När jag och Johan inte hittade någon film vi ville se igår satte vi istället på denna serie som J tjatat om sen vi träffades. Sedan igår kväll har vi hunnit se sex avsnitt, men jag vill plöja fleeer. Har försökt övertala Johan om att vi ska se klart första säsongen i natt, men av någon anledning gick inte mitt förslag hem... 

Jag har inte knäppt en enda bild på hela helgen - nej, inte ens på mina konstverk till bakverk - så i brist på annat får ett foto som Johan tog för någon vecka sedan väga upp bildbristen. Oskärpan klär mig, inte sant?

Förbränna en fjärdedels pizza

Det är sen fredagskväll och jag kom just precis hem från gymmet. Johan har tv-spelskväll med gubbarna och nästan alla mina Umeåbaserade vänner tycks ha flytt stan över helgen (eller så har de ingått en konspiration mot mig, det där vet man ju aldrig noga), därmed hade jag inget bättre för mig. 
Fast kanske framför allt stack jag iväg och tränade för att få basta efteråt - var så himla sugen! Tänk vilken lycka att ha en egen bastu här hemma. 

Gymsessionen föregicks åtminstone av lite mer konventionellt fredagsmys: En pizza och Torka aldrig tårar utan handskar. Jag är antagligen en av få som inte tagit del av seriepremiären förrän ikväll, men ett råd till er få som är kvar: Se den! Jag älskade verkligen första avsnittet. HÄR hittar ni det för övrigt.

Som att gå runt i lösmutasch

Efter några försiktiga provkörningar under helgen invigde jag mina nya glasögon på riktigt igår. Till en början gav de mig huvudvärk och en känsla av lätt berusning (det sistnämnda kan förvisso vara en fördel när man arbetar). Sedan gav både skallebangen och onykterheten med sig och jag glömde nästan bort att jag hade något på näsan. Jag kunde dock inte komma ifrån att uppleva mig själv som utklädd, varje gång jag mötte min spegelbild. 

Jag måste nog träna mer på det här med att vara glasögonorm. Det är inte helt bekvämt att gå runt och känna det som att man har en lösnäsa och fejkmustasch bland folk. 

Glossybox - Atumn Care

Nu när jag har hunnit sniffa på, smörja in och studerat samtliga produkter i min andra Glossybox tänkte jag ge mig på att recensera även den. Jag vet inte om min bedömning av förra boxen intresserade någon, men jag tycker själv det är kul att iklä mig rollen som skönhetsbloggare för en stund så jag kör på!

Cowshed Cow Pat Moisturising Hand Creme:
Med tanke på min svaghet för handkräm, speciellt såhär års, är läget något svårbedömt. Jag kan liksom köpa en handkräm på ÖB för en tjuga och känna mig precis lika nöjd över den som för en dyrgryp från ett parfymeri. Bara jag slipper torra händer, liksom.
Tycker att denna handkräm känns lätt och tränger snabbt in i huden = lite kladd. Minuspoäng för något skum lukt. Pluspoäng för ekologiska ingredienser samt insmickrande namn. 

Figs & Rouge 100% Natural Organic Balm: 
Lite samma läge som ovan. Jag ääälskar typ allt som mjukar upp läpparna, vilket detta balsam gör. Den fina burken gör dock att produkten känns roligare än ett vanligt Lypsyl och naturliga ingredienser tackar jag förstås inte nej till. Kommer vara en trogen följeslagare här framöver! Bör tilläggas att jag inte riktigt känner av den utlovade körsbärs- och vaniljdoften, balsamet luktar snarare citrusaktigt. 

Anatomicals Don't Just Clean it Woman, Scrub it:
Body scrub som absolut inte känns sådär lyxig som Glossyboxs medföljande beskrivning. Lär däremot fungera fint som en vardagsskrubb eftersom kornen är relativt skonsamma. Jag har bara hunnit testa produkten en gång och efter den användningen kändes huden len!

Balance Me Balancing Face Moisture:
Boxens verkliga guldkorn om ni frågar mig! Jag har jättesvårt att hitta en bra dagkräm till min fnösketorra fast samtidigt blanka nuna, men här sa det minsann klick! Så fort den lilla provtuben tagit slut kommer jag skyndsamt beställa hem en fullstor produkt. Så det så. 

Depend Nr 227:
Vid första anblicken var den här nagellacksfärgen absolut ingenting för mig. Glitter och sommarturkost - eh, nej tack. Efter en testmålning var jag däremot omvänd. Färgen funkar faktiskt riktigt bra som ett komplement till den klassiska höstfärgskalan! 
Formulan och hållbarheten är precis som med Depends alla andra nagellack: Klart godkänd. Jag föredrar dock aningen bredare penslar på mina lack, för att slippa allt för många drag. 

Dependlacket (efter en dags användning utan överlack): Fräscht och fint!

Tre är en tradition

Tre är en tradition, heter det va? I så fall är min nya måndagstradition att jobba över. Två timmar för två veckor sedan, 2,5 timmar förra veckan och 2,5 timmar ikväll. Puh. Jag är helt mosig(are än vanligt) i skallen varje gång jag kommer hem efter ett sådant pass. 
Som vi konstaterat nu tre veckor i rad är det i alla fall tur att vi har pressläggning på tisdagseftermiddagarna. Är det någon dag det känns rätt lugnt att sitta över är det ju just måndagskvällar. 

I morgon blir det förhoppningsvis ingen övertid däremot, för då ska jag äntligen få färga bort min förskräckliga utväxt! Vilken tillfredsställelse på ett högst fåfängt vis.

Ett ärofyllt uppdrag

Jag har axlat en ny, tung roll. Idag var vi nämligen på barndop för lilla Kerstin, som jag och Johan numera är fadder till. Kerstin är Johans systerdotter och därmed är väl han "mer" fadder än vad jag är. Fast med tanke på att uppdraget innefattar att komma ihåg barnets födelsedag är jag nog en lämplig co-driver. Vem som däremot är bättre som kristlig förebild - därom tvistar de lärde. 

Dopet var väldigt mysigt i alla fall. Vänner till Kerstins föräldrar sjöng fint, en hel drös ungar lekte och stojade i kyrkan och Kerstin spanade nyfiket in allt som skedde medan hon tuggade på Johans tumme. En riktig góunge, det är vad hon är. 

Dagens huvudperson

Morbror/fadder och Kerstin. Himla söta ihop di där tvåen.

Vråldejt & matmagi

Igår var vi ute på en riktig vråldejt. Ja, jag tror det är ett rätt passande ord. Taxi till restaurangen, trerättersmiddag, champagne och love was in the air. 

Vi åt på Viktoria och det var helt seriöst bland det godaste jag ätit - i hela mitt liv. Till förrätt var det en delikatessplanka med bland annat en kronärtskockssoppa vars recept jag kunde offrat... låt, oss säga en tånagel eller två, för att inte överdriva, för. Och då är jag inte ens en soppmänniska i vanliga fall. 
Plankan toppades med bakad röding (mums!) och slutligen frasigt äpple med glass och brynt smör (mums på det med!). Med uteslutande goda viner till var det en dundersuccé, vilket ni redan förstått vid det här laget. 

Väl hemma, mer än lovligt mätta och belåtna, spelade vi Wii - precis som på vår allra första dejt! När jag förlorade bågskytten stort blev jag sur, vi blev osams och Johan fick sova på soffan. 
Närå. Vi somnade som väldigt kära. Fast det där med att jag blev sur över att förlora bågskytten var däremot sant... 

Johan fixar frillan.

Jag sportade en ny klänning, kvällen till ära. Men visst ser jag ut som ett litet barn på den nedre bilden?

Flerfaldigt debutant

Jag har länge drömt om att skriva krönikor. I många, många år har jag velat få mitt eget lilla utrymme i en tidning, där jag får uttrycka vad jag tycker och tänker om vad jag vill.

Igår var tiden kommen. Nu skulle jag äntligen få göra krönikördebut på första uppslaget i Totalt Umeå. Givetvis drabbades jag av ångest. Men! Det fanns ingen tid att våndas, så sent i söndagskväll plitade jag ihop mina rader, liggandes i sängen. Det tog ungefär tio minuter och blev helt okej. Någon slags rutin måste väl sex år av bloggande medfört...

HÄR hittar ni det senaste numret av TU. Förutom min första krönika innehåller tidningen bland annat min första sportartikel (!) och har en kort intervju med för Cape Town Operas vd. Någon gång måste ju vara det första för allt. 

Ja, den galna jokern på bylinebilden är ingen mindre än undertecknad.

Gnistbildning

Min kärlek till skor har svalnat något på sistone men ibland dyker det upp ett par som tänder gnistan igen. Till exempel dessa, som jag äntligen fick hämta ut idag. 

16 centimeter över havet, perfekt brunt läder och en häftig konstsöm baktill.
Johan stönade högt när jag tog på mig snyggingarna - inte av vällust utan för att jag plötsligt blev ett huvud längre än honom. Vilket jag förstås skiter högaktningsfullt i. 

Färgåtergivningen i bilderna blev jävligt märklig, men ni förstår förhoppningsvis konceptet.

Låt mig bespara er besvikelsen

Kepler + Hallström = succé. 
Det var min tro för något år sedan när jag läste att Hypnotisören skulle bli film, med Lasse H svarande för regi dessutom. 
Visserligen har jag inte sett så många av Hallströms filmer, förutom typ Alla vi barn i Bullerbyn, men jag har ju allt hört att de ska vara sevärda. Och med en sådan oerhört spännande och obehagligt bra bok som förlaga, vad kunde då gå fel? 

Ikväll var det dags att se denna bokfilmatisering och få svar på ovanstående fråga. Tyvärr lyder svaret: Ungefär allt. 
Om jag ska vara snäll så var fotot fint och bristen på traditionella biljakter, pangpang och Gunvald Larsson-manér rätt uppfriskande. Om jag ska vara krass hade historien helt sjabblats bort. 
Med det sagt hoppas jag ha besparat er surt förvärvade biobiljettspengar samt besvikelse över att Sverige går miste om en Oscarsnominering i år. 

När bion var slut pep jag iväg och tränade. Inte för att förbränna popcornskalorier utan för att få utlopp för lite frustration över att jag spenderat två timmar på en hyfsat dålig film.  

Jobba, träna, äta... sova?

Jag har så många blogginlägg i åtanke som jag vill skriva men prioriterat bort för att det varit så mycket annat. Men snart (kanske redan imorrn?) ska jag spotta i nävarna och försöka plita ner lite saker. 

Ikväll har jag i alla fall hunnit hälsa på Idamari en sväng och surrat över en kopp kaffe. Det är alltid så trivsamt att träffa henne! Är sannerligen glad över att jag lärt känna henne. 

Nu har jag för avsikt att chocka mig själv genom att gå och lägga mig. Känns som att det inte är första gången jag skriver något i den stilen, men av någon anledning brukar jag aldrig lyckas... Fast någon gång måste väl vara den första, tycker jag.

Ett stundvis mycket passande självporträtt, tycker jag.