Jag släpper på prestigen

Nu är jag mer än less på att vara sjuk. Det må väl så vara att snoret rinner och att halsen slammar igen. Värre är det att livsglädjen förtagits en aning med denna förkylning. Ja, faktiskt. Jag kan inte träna, inte ens gå upp för en trappa utan att bli andfådd. Kort sagt orkar jag nästan ingenting – åtminstone inte fysiskt. Och det i sin tur börjar gnaga på humöret. 

Idag valde jag i alla fall att sjukanmäla mig från jobbet mig för första gången själv. Jag har varit hemma på grund av sjukdom en gång tidigare när jag arbetade på Shell, men då var det VD som sjukanmälde mig. För att jag inte vågade själv, haha.
Jag tycker absolut inte att det är en dålig sak att vara hemma när man är sjuk.Tvärtom skonar man ju kollegor från att eventuellt smittas. Ändå har jag satt någon jäkla prestige i att alltid släpa mig till arbetet oavsett formen. Dumt, har jag nu fått erfara idag. För nu när jag verkligen fått vila skräpkroppen (klev precis upp ur sängen) känner jag mig redan piggare! 

Sötonga' x 2

Igår käkade vi (mycket god!) söndagsmiddag hos "svärmor" och fick samtidigt tid att hänga med vårt fadderbarn. 
Och vilket fadderbarn vi har sen!

Hon är ju så gó att man ba vill ät opp' na, lill-Kerstin!

Årets upplaga av Vännäsbyfesten / Live to win

Årets fest hos Sandra blev allt förträffligt trevlig den med, minsann! Aningen lugn kanske – men då värdinnan är på tjocken, en annan festdeltagare led av migrän, ytterligare en hade rejäl huvudvärk och undertecknad var jäkligt förkyld blir det väl lätt så. 

Det var förresten kanske lite väl många vinnarskallar under samma tak för att spela sällskapsspel. Stämningen blev stundtals hätsk. Fast å andra sidan är det roligare när folk går in för det, snarare än att ha en äh, huvudsaken är att man deltar-attityd. 

Så TACK för i lördags Sandra. Jag ser fram emot nästa års bjudning. 

Årets gruppbild. Tjusigt så det förslår!

En festlig tradition

Ikväll är det dags för Sandras traditionella tjejfest i Vännäsby. Det är tredje året i rad denna fest äger rum och jag har gått och tjuvlängtat ända sedan inbjudningskortet damp ner i slutet av november. 
Nästan ingen av oss som är med känner någon annan än Sandra på festen, så det är spännande att höra vad som hänt för de andra sedan sist vi sågs. 

Såhär har gänget sett ut under tidigare fester:

2011 var det rockig klädsel som gällde.

Förra året rådde klä dig som en tjej-tema och tusen gånger mer uppsluppen stämning än första året. 

I år är det faktiskt inget tema alls, så Johan fick hjälpa mig att välja outfit. Jag gick från clueless till påklädd på tio minuter, så honom ska jag anlita fler gånger!

Mardrömsscenarion

Jag lyssnade på P3 Dokumentärs program om Södermannen igår. Om en våldtäktsman som härjar i Göteborg under 1970-talet och senare på Södermalm i Stockholm. Han tar sig in genom öppna fönster, bryter upp stängda fönster, petar upp låskolvar på dörrar för att våldta ensamboende kvinnor. 
Jag tänker att det är en av mina värsta mardrömmar. Att en främling olovligen ska ta sig in i mitt hem – min borg! – och förgripa sig på mig. Att sådant som inte ska få hända plötsligt händer på en av de platser jag känner mig mest trygg.

Så slår jag på P3 igen imorse. Hör ett nyhetsinslag om att det i Marocko finns en lag som gör att en man som våldtagit minderåriga flickor kan slippa straff om han gifter sig med sitt offer. Mitt värsta mardröm-scenario förbyts hastigt till att vara en marockansk flicka som tvingas in i ett äktenskap med någon som våldtagit mig. Tänk att dela sitt liv med den person man föraktar som mest. Skrämmande tanke. 

Lyckligtvis verkar Marocko vara på väg att avskaffa denna barbariska lag. Jag kan bara hålla tummarna. Och så hoppas jag innerligt att ingen människa – någonstans, någonsin  – ska ta sig rätten att förgripa sig på en annan människa. Tyvärr tycks det vara en fullkomlig utopi, men hoppet sägs ju vara det sista som överger en.

I förkylningens klor

I onsdags vaknade jag upp med en konstig känsla i kroppen. Det tog emot att andas och jag kunde inte riktigt förstå varför. Jag förstod inte alls, förrän halsontet eskalerade under dagen och förkylningen slog klorna omkring min arma kropp. 

Här har jag varit frisk som en nötkärna under hela vintern och så anfaller de där jävla bacilluskerna nu. Helvete!

Och det värsta är att jag inte ens ser sjuk ut, enligt min närmaste kollega. Trots att jag blir helt andfådd enbart av att gå uppför en trappa. Helt värdelöst, eftersom eventuella sympatier uteblir. 

Om jag däremot ska finna något positivt med att åka på den (tydligen) obligatoriska flusan, måste jag säga att jag gillar min röst mer när den är hes. Den låter åtminstone rätt het i mina egna öron. 

Ikväll har jag för övrigt varit på AW med fint Folkbladetfolk. Fick brottas mellan viljan att stanna kvar eftersom det var så himmelens trevligt och längtan efter att sjunka ner hemma i fredagsmystv-soffan. Fem timmar höll jag ändå ut. Det är nästan en bragd, för en som knappt orkar gå i trappor. 

Min stilförebild heter Rosa

Nämen, vad skådar mitt fashionöga om inte en cow print-trend på ingående?

Givenchy Pre Fall 2013 / Betessläpp Pre Summer 2012

Nu blev det allt lätt för en koälskare, likt undertecknad, att besluta vad hen ska bära resten av året! 
Helt plötsligt känns min tidigare kärlek till leopardmönstrat helt död och ersatt av en spänning inför att komönstrade plagg ska landa i butik...

Tills dess kanske jag klickar hem denna för att tillfälligt stilla mitt nyuppkomna begär:

När tankspriddheten överlistar beprövade metoder

Mitt knep för att ta mig iväg och träna är säkert lika vanligt som genialt. Jag tar alltid med mig träningsväskan (som i själva verket är en plastpåse) till jobbet, för att ta mig till gymmet utan att passera hemmet. 
Egentligen har jag ingenting emot att uppehålla mig i en träningslokal någon timme, men att slinka förbi här hemma där sköna soffan står är en smula förrädiskt... 

Idag fungerade inte mitt knep. Helt enkelt för att jag var tankspridd imorse och glömde "träningsväskan" – som jag omsorgsfullt packade igår kväll – innanför dörren. Frågan är hur jag ska bära mig åt nu? Det blir högst troligt en sen middag (eftersom den ännu inte är tillagad) och sedan står ju sköna soffan där och lockar. 

Hm. Får allt ta och byta om redan nu. För sitter träningskläderna väl där på kroppen, ja då finns det ingen återvändo. 

Ljummen utgång

Igår gjorde jag en av mina - numera sällsynta - utgångar. Hade skitkul under förfesten med VD och Julia, för jäklar vad roliga de är di där tvåen! 
Ärligt talat var det dock inte fullt lika roligt på Rex. Jag kan inte sätta fingret på varför, men natten kändes liksom avslagen. Det kan ha berott på att dj:n spelade tråkig musik, att jag själv inte var riktigt var peppad eller att jag helt enkelt är inne i en period där jag trivs bättre med att sitta hemma och dricka vin. 

Fast jag drack åtminstone är världsgod drink ute igår. Den ska jag allt försöka efterapa under kommande stanna hemma-fester. 

Kvällens bilder fotades med mobiler, vilket kanske framgår av kvalitén. Men ni ser ju på ett ungefär hur fan vi ser ut ändå.

Kylslaget

När jag cyklade till jobbet imorse var det 23 minusgrader utomhus. Det var så kallt att mitt vänstra öga frös och 200 meter innan jobbet såg jag hur kontaktlinsen släpper från ögonlinsen och fladdrar iväg för vinden. Det blir väl lätt så när man inte förmår att blinka. 

Kyla kan verkligen göra mig panikslagen! Jag minns fortfarande en eftermiddag i lågstadiet när jag och två klasskompisar skulle åka längdskidor hem från skolan. Det var svinkallt ute. Hemfärden tog väl sisådär 15 minuter (jag var ingen Jörgen Brink på den tiden precis. Inte nu heller förresten, när jag tänker efter) och jag trodde på allvar att jag skulle frysa ihjäl. Även fast det var en högst ordinär vardagshändelse kommer jag fortfarande ihåg det, jag kommer ihåg dödsångesten jag upplevde. 

Och i veckan, när minusgraderna hållit ett järngrepp om Umeå, har det samtidigt varit så himla vackert. Solen har strålat, snön har gnistrat och ögonen har nästan värkt av naturens bländande skönhet. 

Då är det liksom inte läge att linserna släpper och fladdrar iväg med vinden. Om jag nu ska duka under av kylan vill jag åtminstone se vilken vacker värld det är som jag fryser ihjäl från. 

Alldeles för kort

Jaha. Då var den glada julen bortstökad hemma hos oss. 
Först nu? kanske några av er tänker. Redan? är snarare det ord som ekar uppgivet i mitt huvud. 

Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle bli den här julvurmaren jag nu (tydligen?) är. Men jag har verkligen uppskattat Sandras krans som prytt vår trappuppgång så fint. Och julstjärnan och adventsljusstaken som lyst upp våra fönster. För att inte tala om julgranen som stått så grön och grann i lägenheten, fastän den är högst artificiell. Nu gapar lägenheten liksom tom. 
Eller nästan tom, rättare sagt. Jag hade tänkt göra bortstökandet till en dra av plåster-process: Snabbt och känslolöst. Men så insisterade Johan på att behålla pepparkakshuset och -hjärtanen, så de får stå/hänga kvar ett tag till (man är väl inte den som är den.......). Kanske blir det en repris av fjolåret, när pepparkakshuset fick följa med ända in i april? Eller det kanske rent av går att konservera det på något sätt så att det kan utgöra en permanent dekor här hemma..? 

Nej, nu får det vara slut på julpyntsfunderingsfånerier för ikväll. Fast säg gärna till om ni känner till någon bra pepparkakshuskonserveringsmetod!    

Snart som året runt-pynt?

I like it when you kiss my downto... nääe.

Ett meddelande till Sveriges alla producenter och låtskrivare (egentligen hela världens - icke svensktalande får dock tillgå Google Translate då jag inte orkar översätta följande): Sluta att skriva låtar med snuskig text som sätter sig på hjärnan!

För något år sedan gick jag runt på offentliga platser och sjöng den trevliga textraden Fuck my brains out för mig själv, om och om igen. True story - jag sjöng faktiskt just det helt hörbart bland folk. 
Och nu, den senaste veckan, har jag fått tygla truten för att inte tredje frasen i refrängen i Icona Pops Downtown ska komma ur den. Någon galning skulle ju kunna ta det som en uppmaning. 
Så vänligen, sluta med dessa perversioner. Och om ni nödvändigtvis måste skriva oanständiga texter - låt de komma ut som en svårsjungen opera istället. 

(Helvete. Nu lyssnade jag igenom båda ovanstående låtar när jag skulle länka de i inlägget. Vill inte veta vad jag kommer gå runt och mummelsjunga för mig själv imorrn...)

Man behöver inte åka långt för att komma bort

Helgens resa till Sundsvall var en julklapp som jag och Johan gett oss själva. Med all respekt för övriga, fina julklappar var denna i särklass den härligaste!
En helg med två hotellnätter, god mat, några glas vin, spa och bästa sällskapet kan ju knappast bli annat än just härligt! Och att vi sedan vann tillbaka stora delar av pengarna vi spenderat på vår julkapp när vi besökte Casino Cosmopol igår var ju förstås en bonus.
Tänk vad fantastiskt ändå, att man inte behöver åka långt för att komma bort och känna att man har semester!

Enda smolket en njutningbägaren är att jag vaknade upp med nackspärr imorse. För tillfället känner jag mig smått illamående av smärtan, så jag ska avrunda helgen med att youtub:a övningar som kan lindra. 

Vi bodde flott på Elite Hotel Knaust under vår mini-weekend!

På rull genom Västernorrland

Jag kan skönja ett tydligt samband mellan min bloggfrekvens och hur mycket jag jobbar. Första, hela arbetsveckan i år och jag har knappt bloggat alls. Men så klämmer jag några tecken dagligen på artikelfabriken, då blir det lätt att inspirationen tryter när jag kommer hem.

Har fått göra några riktigt roliga knäck i veckan. Igår kväll var jag ute på ett svettigt jobb - i dubbel bemärkelse! - och det ska bli spännande att se hur jag får ihop det hela i slutänden... Får väl återkomma med facit gällande det.
Idag checkade jag ut från jobbet redan vid lunchtid, för att kunna påbörja vår Sundsvalls-weekend lite tidigare. Vi sitter faktiskt i bilen på väg mot "Norrlands huvudstad" (eh?) i detta nu. 95 kilometer kvar!

En omild behandling

Jag hade nästan glömt bort denna nästintill obligatoriska övertid som brukar infalla under veckans första dag, i och med att det varit aftnar de två senaste måndagarna. Men jo, traditionen håller i sig trots att det numera är 2013! 
Efter denna kväll får jag skriva in ytterligare fyra övertidstimmar i arbetstidsrapporten...  

Just nu känns det nästan som att en hel förskoleklass hoppat på min kropp (och speciellt mycket på huvudet). Skulle helst vilja dråsa i säng, fast med tanke på att jag svalde middagen för en timme sedan avvaktar jag en stund till. Då kan jag ju även passa på att visa hur festlig jag varit i min nya löskrage, såhär måndagen till ära:

Ibland behöver man bara lite andrum

"Jag ska göra så lite som möjligt, men samtidigt hinna med träning och hårfärgning". Så löd mina helgplaner, sammanfattat i ett sms jag skickade till syrran i fredags. Det kändes välbehövligt med en lugn helg på hemmaplan, efter en i och för sig ganska lugn, men flängig julledighet. 

Det blev precis som jag hade planerat. Träningen klarade jag av redan i fredags efter jobbet, samt under ett kort pass ganska tidigt igår morse. Tanken var att även avverka ett löppass på bandet idag, men en promenad ute i friska luften fick ersätta den tanken. Var riktigt härligt - om än rejält halkigt! - att vandra runt Bölesholmarna i vinterskrud. 

Och idag fick jag hjälp av Cristel att dölja råttfärgen som börjat göra sig påmind i hårfästet. Tänk att en skvätt färg i rötterna kan göra sådan skillnad!  
I övrigt har jag mycket riktigt gjort "så lite som möjligt": Sett tv, kollat film, skypat med min saknade Tina och bara fått känna mig ledig. Imorrn äre på't igen!

Jag fick även håret lockat efter färgningen. Då blev jag glad, eftersom jag är sämst på att fixa håret själv!

Kossor, tramptag, träning och svackor - Årsresumé del 2

Här kommer då andra och avslutande delen av min årsresumé. Del 1 hittar ni HÄR. 

Juli: Till skillnad från alla lyckliga semesterfirare jobbade jag som en dåre under juli, men försökte ta tillvara på de lediga stunder jag fick. I början av månaden hälsade vi på Johans moster och hennes kor. Timmen vi spenderade i kohagen blev en av sommarens - ja, till och med årets - finaste stunder. 

Självklart åkte grillen fram med jämna mellanrum. En kväll när VD grillade med oss fick vi dock skäll av grannen (turligt nog satt jag själv på toan när han skrek och gormade om att han fick in grillrök i lägenheten...).

En helg åkte vi upp till Piteå, där vi bodde på havsbadet och Johan fick en guidad tur genom min forna hemstad. 

När jag väl fick fyra dagar ledigt i rad spenderade jag de i Lycksele. Där blev det rockabillyfest med ett gäng lika välklätt som kärt folk!

Augusti: Jag blir erbjuden jobb på VK-koncernens nya - då ännu hemliga! - gratistidning Totalt Umeå. Jag säger att jag vill tänka över beslutet en dag, men redan när jag kommer hem den eftermiddagen öppnas champagneflaskan för att fira erbjudandet. Att få börja arbeta på en helt ny tidning - vilken dröm!

Vi klämmer in 17 personer på våra drygt 60 kvadrat för att kalasa på kräftor. Det är trångt, men festligt kul! 

Jag genomför årets fysiska utmaning - att ta mig från Umeå till Lycksele med cykel. En strapats på 135 kilometer genom duggregn. Planerar redan att göra om denna cykeltur i sommar, då med mamma som sällskap!

Hälsar på min älskade lillasyster i Uppsala. När jag ändå befinner mig i de trakterna drar jag med mig Lisa till Globen för att avnjuta en magnifik konsert signerad Lady Gaga. 

September: En månad som andas nystart. Den 3 september börjar jag inte bara mitt nya jobb, jag tar även upp träningen igen "på riktigt" (och ja, motivationen håller fortfarande i sig!). 

Jag och Johan är ute och fiskar på helgerna, med varierad nappfrekvens. 

Jag gör även mitt första besök på Umedalens skulpturpark. 

Den 25 september trycks första numret av Totalt Umeå. Upprymdheten var total (!) när tryckpressen rullade igång. Dagen efter landar tidningen i brevlådor runt om Umeå kommun.

Oktober: Johan och jag axlar det ärofyllda uppdraget som faddrar (tidigare kallat "Gudföräldrar" till fina Kerstin under hennes dopcermoni. Jag har dock inte känt någon ökad lust att placera hästhuvudet i folks sängar... 
Däremot börjar jag dressera getabockar. 

I övrigt går jag in i höstlunken med mycket jobb, mycket tv och en massa god mat.

November: Mörkrets månad, både bokstavligt och bildligt talat. I slutet av månaden får jag beskedet att jag bara får jobba kvar på tidningen till i februari, vilket försätter mig i en tillfällig känslomässig svacka.

Men november innehåller också några ljusglimtar, såsom föreställningen Ljust & Fräscht samt några installationer i Umeå Höstljus (som bilden ovan föreställer). 

December: Ställer till med överraskningfest med Kuba-tema för Micke som fyller 50. Eller ja; mamma är den verkliga festfixaren, men jag har ett finger med i spelet som lekledare. Och festdeltagare, förstås!

Månaden kantas av julförberedelser: Julbak, julpyssel, julklappsinköp och julfest med jobbet. Själva aftonen firar jag i huvudsak med Lisa, mamma och Micke. 

Under mellandagarna fortsätter jag hänga i Lycksele, hälsar på nära och köra samt varvar mellan att trycka i mig mat och fika. 

Nu när jag sammanfattat hela året slår det mig att vad mycket jag hunnit med! Det känns som att 2012 varit ett relativt lugnt år i min levnadshistoria, men när jag satt mycket på pränt (och då bara utvalda delar!) inser jag att man hinner uppleva en mängd skilda saker under 366 dagar. Precis som jag konstaterade inledningsvis. 

Visst har 2012 bjudit på sin beskärda del av motgångar, bortgångar och andra tråkigheter. Men i det stora hela var det ett bra år.
Nu tar jag med mig erfarenheterna från det och fokuserar på 2013. Jag hoppas året slår mig med häpnad!

Tuff start och norrlänningsbevis

Nepp. Det blir inget nyårsresumérande ikväll. De planerna förbyttes nämligen mot övertidsarbete, som en slags kickstart på jobbåret 2013. Antar att det är en konsekvens av att vara ledig en extra dag under en utgivningsvecka. 

Men det ändå kändes kul att vara tillbaka på redaktionen och igång igen! Och imorrn är det sista arbetsdagen innan helg! Tjoho! 

Idag anlände för övrigt mitt sprillans nya skoterkort - jag hann förnya det trots att jag var en av dem som inte förstod Transportstyrelsens otydliga utskick! Borde inte skoterkortet heta norrlänningsbevis förresten..? (Förresten 2: Kul att jag signerat kortet med "Anna Bengan"!)

Här slutar sötebrödsdagarna

Ikväll tar min långa julledighet slut. Vad fort det gick. 
Det känns lite kymigt att börja jobba igen imorrn, nu när jag kommit in i ledighetslunken. Fast jag tror att mitt lynne är i behov av lite arbete – Johan antydde igår kväll att jag besatt överskottsenergi när jag slog igång Haffa Guzz och utförde några yviga dansmoves... 

Och för att det ska kännas mindre motigt att stiga upp i ottan imorrn kan jag ju alltid tänka på att det bara är två dagar kvar till helg! En väldigt lockande tanke. 

Kraschar, fester, förluster och djur – Årsresumé del 1

Här följer mitt bokslut för 2012. Blott ett axplock av allt som har hänt, för även om det gångna året inte var speciellt revolutionerande på något vis har det förstås varit innehållsrikt. Det har ju en tendens att ske en mängd, vitt skilda saker under 366 dagar.

Januari: Efter en känslostormande nyårsnatt kickstartar 2012 med att jag får nycklarna till min lägenhet på självaste nyårsdagen. Därmed sätter jag punkt för livet i en resväska, som jag levt under sju månader. 

Jag går på roliga fester; Först den traditionsenliga tjejfesten hos Sandra i Vännäsby och därefter dansar jag mig svettig på Rex under en kulen januarinatt. 

I slutet av januari kraschar jag under säsongens första åk på skidor, i Kittelfjäll. Väl tillbaka i Umeå, efter en helg kantat av smärta och kaffedrinkar som självmedicinering, blir läkarnas första besked att knäskålen bara flyttat sig lite i sidled. En magnetröntgen visar sig dock att jag slitit av ena korsbandet, vilket har kommit att prägla mitt år. Bilden ovan är tagen just efter kraschen, när tårarna av smärta till slut sinade.

Jag publicerar första bilden på min kärlek Johan här på bloggen, efter att vi tillbringat en dag med kaniner och skoter. 

Februari: är inte de stora händelsernas månad, men däremot fasligt festligt! När jag slängt kryckorna åt skogen i ren ilska över att jag bara halkar med dem på isunderlaget går jag på både VK:s och Folkbladets firmafester. Däremellan klämmer jag även in en inflyttningsfest i min nya lägenhet. På VK-galan får jag pris för "årets mest kommenterade artikel på vk.se". Inte illa!

Mars: Jag fyller 23 och blir trippelt firad! Sista gången är det av mina fina vänner VD och Sandra som kommer hem till mig oanmälda och sliter ut mig på restaurang. En verkligt rolig överraskning! 

Jag söker en tjänst som reporter stationerad i Lycksele. Jag får inte jobbet, men känner mig ändå lättad på något vis.  

En lördag sitter jag på knä i en ladugård och klappar några kaniner, samtidigt som jag ringer upp mamma vars samtal jag missat. Redan innan jag slår numret till mamma känner jag på mig vad hon vill berätta för mig - och min farhåga besannas: Mormor har gått bort. Det kommer inte som någon chock då mormor både var gammal och låg på sjukhuset när döden inträffade. Men det gör ont i hjärtat och jag saknar henne väldigt, väldigt mycket. 

April: Månaden inleds med en "vildmarkshelg" i Maltträsk, tillsammans med Sandra och VD. Där kör vi skoter, badar badtunna, spelar kort och grillar. 

Helgen därpå råder påskfirande i Rusksele med en hel hög trevligt folk och vackert väder. 

För att inte drabbas av lappsjuka blev det sedan en tur ner till Stockholm, där vi såg UFC-galan på plats i Globen. Väldigt mäktigt upplevelse!

För tredje gången i mitt liv får jag avnjuta In Flames live, när de besöker Umeå. Som vanligt bjöd de på ett jäkla gött röj och en sjuhelvetes bra konsert!

Mormor begravs även denna månad, vilket förstås är en sorglig tillställning.

Maj: Jag doppar hårtopparna i blekning. 

Tillsammans med mamma och mina syskon gör jag Vilhelmina osäkert en helg och passar samtidigt på att ta årets första dopp i iskallt vatten. 

Jag börjar så sakteligen våga mig ut i löpspåret igen, för första gången efter knäskadan. 

Solen tittar fram emellanåt. Vi passar på att vara ute och (bland annat!) grilla så fort tillfälle ges.

Musikguiden i P3 hälsar på mitt i min pågående flytt för att intervjua mig till programmet "Med örat mot...". Jag svarar flummigt på frågorna men är innerst inne stolt över att jag vågade tacka ja till att delta i programmet.

Juni: Plötsligt bor jag i en lägenhet med två namn på dörren, när jag bli sambo med min bättre hälft. 

Jag tar med mig nämnda bättre hälft till Lycksele en regnig helg för att bland annat gå caddy till honom runt golfbanan och besöka djurparken. Bland alla djur i den nordiska faunan blir killingarna våra klara favoriter!

Juni bjuder på återföreningar x 3, när jag besöker Emma i Jönköping och därefter Sandra och Dennis i Göteborg. Hoppas/räknar kallt med en repris i år!

Firar finaste midsommar'n vid en sjö utanför Umeå. Årets kanske varmaste dag bjuder in till opretentiöst häng.

Radioprogrammet där jag medverkar sänds. Jag, Johan och VD sitter bänkade framför radion - precis som man gjorde i en svunnen tid - och jag glädjs åt att Lina fått ihop det så bra. Mina flummiga, nervösa svar till trots.

Jag tror vi stannar årsresumén där, för en stund. Nu när jag väl börjat inser jag att det finns så mycket jag vill få med från det gångna året. Del 2 dyker upp imorrn (alternativt så fort jag snott ihop den...)!