När jag cyklade till jobbet imorse var det 23 minusgrader utomhus. Det var så kallt att mitt vänstra öga frös och 200 meter innan jobbet såg jag hur kontaktlinsen släpper från ögonlinsen och fladdrar iväg för vinden. Det blir väl lätt så när man inte förmår att blinka.
Kyla kan verkligen göra mig panikslagen! Jag minns fortfarande en eftermiddag i lågstadiet när jag och två klasskompisar skulle åka längdskidor hem från skolan. Det var svinkallt ute. Hemfärden tog väl sisådär 15 minuter (jag var ingen Jörgen Brink på den tiden precis. Inte nu heller förresten, när jag tänker efter) och jag trodde på allvar att jag skulle frysa ihjäl. Även fast det var en högst ordinär vardagshändelse kommer jag fortfarande ihåg det, jag kommer ihåg dödsångesten jag upplevde.
Och i veckan, när minusgraderna hållit ett järngrepp om Umeå, har det samtidigt varit så himla vackert. Solen har strålat, snön har gnistrat och ögonen har nästan värkt av naturens bländande skönhet.
Då är det liksom inte läge att linserna släpper och fladdrar iväg med vinden. Om jag nu ska duka under av kylan vill jag åtminstone se vilken vacker värld det är som jag fryser ihjäl från.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar