Som en sprattelgubbe i mina gamla hemkvarter

Den gångna träningshelgen blev ytterligare ett kvitto på vilken odugling jag är i skidspåret. Som en sprattelgubbe betedde jag mig när jag försökte diagonalåka. Men jag ska bli bättre! Jag ska klara Vasaloppet! Jag ska stå på pallen den 8 mars! *positivt tänkande*

Vi började helgens åkning i Sandras hemby, Granträskliden. Hennes pappa hade haft godheten att dra upp ett spår till oss kvällen innan, men den ondskefulla snön valde tyvärr att vräka ner så det täckte halva spåret. Det blev därmed ganska tungåkt – speciellt för mig som saknar tek... ja, ni vet. Vi försökte dock att tänka på det som extra träning. 

Eftersom vi åkte på sjön var planen att träna mestadels stakning, men våra stavar förvandlas snart till isklubbor vilket försvårade saken. En mils åkning/sprattlande skrapade vi/jag ihop i alla fall. 

Igår förflyttade vi oss till mina gamla hoods: Elljusspåret på Forsdala. Där var det så vackert i de snöfyllda skogarna att jag nästan blev rörd och det var något lättare att åka utan isklubbor. Efter sex varv runt det knappt 2,5 kilometer långa spåret kände vi oss rätt nöjda (läs: möra) och avslutade därmed den här träningshelgen. 

En mer positiv upptäckt jag tar med mig från helgen än att jag är dålig är att det är jäkligt härligt att åka skidor – fastän jag just är dålig. Det bådar ju åtminstone gott inför det stundande 9-milaloppet. 

Sedan tar jag även med mig en sjuhelvetes träningsvärk i benen, som jag dessutom spädde på med ett grit-pass ikväll tillsammans med Tina. Trodde på allvar att benen skulle gå sönder när passet inleddes med plyometriska utfall. Blir mycket förvånad om jag kan gå imorrn.

På bilden längst upp: Mina två "lagkamrater" till Vasan: Sandra och Simon. Den sistnämnda hade lite problem med snö som fastnade under skidorna, därav den något missnöjda uppsynen. // Till vänster: Den berömda isklubban. // Till höger: Två nöjda damer efter avslutad träning.