Vi krigar för att få oss längst fram på konserten

En fantastisk Umeå Open-helg är till ända! I dagarna tre har jag hängt med roligt folk (VD, Helena och Tina), druckit en massa öl och lite champagne, ätit alldeles för mycket skräp – och framför allt lyssnat på livemusik som gjort mig alldeles glädjerusig.

Jag har sjungit leva life-allsång till Lorentz. Blivit utskälld av dum i huvudet-tjej under Cleos konsert (som förutom den lilla detaljen var grym!). Fascinerats av Hello Saferides mästerliga mellansnack. Sett min första hardcoreakt i form av Håll det äkta. Sippat öl ackompanjerat av en något irriterad Little Jinder. Blivit blown away av Beatrice Eli. Känt basen sätta mellangärdet i gungning under XOV:s spelning. Skrikit mig hes, hoppat mig svettig och blivit så jäkla imponerad av Silvana Imam.

Alltså, Silvana. Vilken världsklassig final på en så bra helg. Peppen var total inför hennes spelning – och hon levde upp till mina förväntningar med råge! Det är svårt att sätta ord på konsertupplevelsen (kanske för att min hjärna förvandlats till en gröt efter tre sena nätter) så jag säger bara: Wow. 

Fyra favoriter från årets Umeå Open: Silvana Imam, Beatrice Eli, Cleo och Hello Saferide.

Militärträning – en recension

Nu har jag testat Nordic military training – och jag gillade det skarpt!
Jag tänker att det är lite som det bästa av lumpen; hård träning under ledning av någon som skriker åt en vad man ska göra, fast man slipper bädda sängen, vara i närheten av vapen och efter 75 minuter får man gå hem. 

Passet innefattade både kondition i form av löpning och styrka i form av bland annat benböj med en kompis som vikt, armhävningar, burpees och "vila" i jägarställning. En massa jäkla jägarställning var det. 
Trots att jag gillade träningsformen skarpt fanns det två minussidor med kvällens pass. Den ena var att jag inte riktigt hängde med i militärlingot, så stundtals kände jag mig väldigt förvirrad. Den andra var halkan som hela tiden hotade att fälla en och gjorde det svårt att hålla upp tempot i "transportsträckorna". Jag inledde faktiskt passet med ett fall, men klarade mig bra. VD blev däremot fälld av en tjock gren och skadade knäet, men trots det kämpade hon på till slutet. Jag var väldigt imponerad av henne.

Sammanfattningsvis: Nordic military training får fyra av fem toasters, för det var minsann kanonkul – och lite grisigt på det där bra sättet. Jag kommer absolut köra fler gånger, men jag väntar nog ett litet tag tills halkan släppt taget om terrängen.

Jag knyckte den här bilden från Nordic military training Umeås Facebooksida. Den må vara rätt risig i kvalitén, men det syns ju vad vi gör i alla fall.

Tillbaka i spåret

Idag har jag äntligen åkt skidor igen! Ja, jag skriver äntligen eftersom jag faktiskt saknat skidspåret under de två veckor jag varit åtskild från det. Jag hade faktiskt tänkt fara ut en sväng redan förra söndagen, men då satte min onda rygg (och min omsorgsfulla pojkvän) stopp för det. 

Det var nästan extra roligt att åka idag då jag inte hade någon press på mig själv att jaga mil inför Vasaloppet. Istället kunde jag bara lunka på, stanna för att ta selfies (som synes nedan) och åka hem igen när jag kände mig nöjd. Vädret var däremot inte så kul – det snöade ganska kraftigt och himlen var tråkigt grå. I nedförsbackarna blev jag i princip snöblind, så jag fick sätta mitt hopp till att skidorna skulle följa spåret. När jag sedan satt i bilen på vägen hem, då sprack himlen plötsligt upp och solen började skina. Typiskt. 

Imorgon blir det något helt annat än längdskidor – då ska jag testa Nordic military training för första gången. Känner mig lite orolig över att jag ska ha träningsvärk eftersom jag glömde stretcha idag och ljumskarna redan känns något ömma. Men bortser jag från det känner jag mig peppad, jag gillar verkligen att testa nya träningsformer!

En helgen så långt-sammanfattning

Igår fyllde min fantastiska sambo år. Hurra för honom! Trist nog reste den rackaren iväg i torsdags, så förutom att jag ringde och väckte honom med falsksång igår blev det inte mycket till firande. Vi får se om det kanske blir det när han kommer hem istället. 

Jag tillbringar med andra ord helgen på en solokvist och tar därför tillfället i akt att... inte göra speciellt mycket alls. Igår kväll försökte jag se en film här hemma för första gången på länge, men lyckades somna mitt i trots att den var rätt obehaglig.

Imorse när jag vaknade (i sängen, dit jag fick förflytta mig vid 03.30-tiden efter några timmars sömn i soffan) var Smilla jäkligt gosig. Hon blir ofta det när Johan är bortrest av någon underlig anledning och därför tog jag tillfället i akt att dra mig länge och mysa med henne. Först vid lunchtid lyckades jag lämna lägenheten för gymmet, där jag körde veckans andra (!) benpass. Hade egentligen tänkt springa eller åka skidor idag, men väderförhållandena samt det faktum att konstsnöspåret var stängt för tävling gjorde att jag istället for och lyfte lite vikter. Mina stackars, svaga ben klagar nog inte över det. 

Nu är jag nyligen hemkommen från Tina. Vi hade planerat en Bismarck-kväll, men även i det fallet blev det ändrade planer då vi inte hittade en tredje person som var sugen på kortspel. Istället har vi bara hängt och käkat godis tills hon körde hem mig för att ladda inför tidigt söndagsjobb. Själv tror jag att jag ska lägga mig på soffan igen.

Den här bilden sammanfattar min helg rätt väl.

Länge leve nördarna!

Jag gillar verkligen att gå till tandläkaren. Åtminstone till tandläkaren jag har nu. 

Idag när jag kom dit satt han i receptionen. "Jag sitter och tittar på dina vackra tänder från röntgenplåtarna", förklarade han när jag frågade om han fått utökat ansvarsområde på jobbet. 
Sedan, när jag satt i tandläkarstolen, konstaterade han efter att ha tittat på dagens röntgenplåtar att "vilken tur att du har så bra tänder, då har jag tid över att prata lite mer." Därefter drog han kortversionen av sin föreläsning om leendets estetik som han brukar hålla för tandläkarstudenter för mig. Så nu vet jag allt om hur viktigt proportioner, balans och harmoni är för en vacker tandrad.

Jag berättar inte det här för att skryta om min goda tandstatus (okej, kanske lite), utan för att ge en kärleksförklaring till alla nördar. Det är så fint med folk som verkligen är insnöad på och brinner för ett specifikt ämne! Och de människor som får utlopp för sitt nörderi i sin yrkesroll – jag tänker mig att de är de bästa i sitt skrå. Så till tandläkar-Åke och alla andra nördar där ute: I salute you!

Såhär ser tydligen vackra tänder ut, om en ska tro min tandläkare!

Dagar som gör att man vill uppleva fler

Hur fin var inte gårdagen då?
Jag och Johan hade bestämt att vi skulle ta en dag på spa, men eftersom solen lyste in i sovrummet när vi vaknade ändrade vi oss. Det kändes liksom fel att häcka inomhus en sådan fin dag som igår. 

Istället promenerade vi, efter att ha legat och dragit oss lääänge, ner på stan. Först gick vi förbi Duå och köpte lite goda grejer och sedan traskade vi vidare till konstnärligt campus. Där köpte vi fika – mitt val föll på en gigantisk kanelbullesemmelwienerbrödshybrid – som vi inmundigade utomhus i endast t-shirt. Fatta! Endast t-shirt i mitten av mars! (Obs! Vi körde givetvis inte Kalle Anka-style, utan hade även byxor på underkroppen.)

Vi hade säkert kunnat sitta där mot solväggen tills solen gick ner, men till slut slet vi oss och gick in på Bildmuseet för att kika på de (för oss) nya utställningarna. Rafael Lozano-Hemmers interaktiva utställning A Draft of Shadows var himla häftig! I ett verk kan besökarna använda sin egen kropp för att ställa in radiokanal samt volym och i ett annat blinkar 100 glödlampor i takt med besökarens hjärtslag. Befinner ni er i Umeå tycker jag att ni ska pallra er förbi Bildmuseet och uppleva det. 

Senare, under kvällstid, lagade vi lyxtacos. Det vill säga att vi gjorde allt från scratch: Kryddningen, salsa, sås, picklad rödlök, tortillabröd... Köttet vi använde var njurtapp (vilket för övrigt är mitt nya favoritord). Jag hade aldrig smakat det förr och det var lite speciell smak, men tillsammans med allt annat blev det bara SÅ GOTT. Vi käkade framför Melodifestivalen och kort efter att det slutade somnade både jag och Johan i soffan. 

Så himla mysig dag! Eller, för att citera en okänd man vi träffade idag: "Det är sådana dagar som gör att man vill uppleva en dag till."

En härlig vårdag med han jag håller kär. Vad mer kan jag begära?

... Men det är klart, en jättebullhybdrid gjorde knappast dagen värre!

Den goda tacosen. Den kommer jag laga fler gånger!

Ont, det gör ont

Jag tror jag har lyckats ha sönder halva kroppen. I tisdags kände jag mig i princip helt återställd efter Vasaloppet och i onsdags vågade jag mig iväg till gymmet för ett benpass. "Två dagars vila borde vara fullt tillräckligt", tänkte jag. 

Jo, jävlar.
När jag vaknade igår kunde jag knappt gå. Svanken, höften och rumpan kändes helt trasiga och det gör de fortfarande. Det är inte direkt på ett träningsvärksvis utan snarare som... Ja, som om något är trasigt. 
Men skit samma. Nu ska jag iväg och dricka vin! Förhoppningsvis smörjer det upp lederna och musklerna. Och om det inte gör det blir det nog bra i alla fall.

Den långa vägen mellan Sälen och Mora

Det blev ingen sovmorgon att tala om på vandrarhemmet i Rättvik i söndags. Väckarklockan ringde klockan 02.30. Ja, ni läste rätt: 02.30! Tror jag aldrig klivit upp så tidigt tidigare, men det gick ändå förvånansvärt lätt att vakna till liv – jag antar att nerverna hade en del med det att göra.
Vi slet på oss skidkläderna och gick sedan för att äta frukost. Jag försökte få i mig så mycket som möjligt eftersom jag visste att det skulle dröja länge till nästa måltid. 

Klockan 03.30 hämtade bussen upp oss för att påbörja den långa resan till Sälen. Ja, egentligen är det bara drygt 13 mil emellan, men av någon anledning var det mycket trafik ute vilket orsakade lååånga köer. 
Strax innan sju var vi äntligen framme vid målområdet och då gick vi skyndsamt till vårt led (10, sist av alla) för att lägga ut skidorna i spåret för att få en bra plats. Tyvärr hade typ alla andra skyndat mycket fortare än oss så vi hamnade verkligen sist av alla. 

Vyn från vår startplats. Det var många, många tusen åkare mellan oss och eliten.

Med drygt tio minuter kvar till start var peppen hög.

Klockan 8 gick startskottet som vi visserligen aldrig hörde, men det märktes ju tydligt när den väldiga massan skidåkare framför började röra sig framåt. Första några hundra meterna gick genom väldiga vattenpölar, vilket skulle visa sig vara rätt signifikant för loppet i sin helhet. Ganska snart tog vattenskidåkningen dock slut och gick istället över i en lång väntan för att ta sig upp för den beryktade första backen. Bland det första jag gjorde var att ramla i branten och jag blev orolig för att jag inte skulle ta mig upp, men det löste sig bra. Lite senare hade jag en kvinna bakom mig som konstant trampade fast mina stavar och jag var ytterst nära att flippa på henne innan slutet. Jag lyckades dock tygla mitt kokande inre för att behålla en god stämning. 
Hur lång tid det tog att ta sig upp för hela fyrakilometersbacken vet jag inte eftersom jag aldrig kollade på klockan. Över en timme var det i alla fall – då förstår ni köns omfattning. 

När det väl planade ut sig och kön skingrades kunde jag åka på i ett hyfsat tempo. Jag stannade till efter kanske åtta kilometers åkning för att dricka honungsvatten ur mitt vätskebälte och samtidigt vänta in Sandra och Simon som hade fastnat bakom en trög gubbe i backen. När de dök upp kunde vi åka i samlad trupp till första kontrollen i Smågan. Där blev det ett kort stopp för sportdryckspåfyllning. 

När vi hade åkt 14 kilometer fick jag min första dipp. Tror den berodde på en kombination av att jag insåg hur jävla långt det var kvar och att hungern började slå till. När plötsligt spårmaskinen dök upp och drog upp nya, fina spår kom glädjen tillbaka. Då blev sträckan fram till Mångsbodarna en dröm! Och inne på andra kontrollen serverades det bullar – tänk semmelbullar fast utan grädde och mandelmassa – som jag kunde mätta magen med. 

Färden vidare mot Risberg gick bra den med. Det kändes fortfarande kul och jag slängde lite käft med andra åkare längs vägen. När jag kom fram till Risberg hade jag tappat mina "lagmedlemmar" och då de dök upp fick jag en förklaring. Simon mådde dåligt och var tvungen att bryta. Riktigt trist att tappa en del av "laget", men säger kroppen ifrån finns det inget att göra än att lyssna. 

Efter ett lite längre stopp åkte jag och Sandra vidare, nu mot Evertsberg. Nu började skidåkningen kännas i kroppen. Vägen fram till Oxberg blev sedan en kamp mot klockan. När jag väl såg kontrollen där hörde jag speakern ropa i högtalarna att "nu är det snart dags för det förargliga repet". "I helvete att jag ska missa spärrtiden", tänkte jag och ökade staktakten de sista 300 metrarna mot mål. Det var ingen fara på taket, men när Sandra dök upp inom synhåll började funktionärerna ställa för bommen. Då blev jag nervös. 
Lyckligtvis var de snälla (kanske för att Richard Herrey var åkaren framför henne?) och lät henne passera som sista åkare in. Jag andades ut, men hetsade sedan på att vi var tvungen att fortsätta för att inte riskera att fångas in av något annat rep. 

Vägen vidare till Hökberg är lite av ett svart hål för mig, antagligen gick jag in i en betongvägg under den sträckan. När jag kom fram till den kontrollen vågade jag lämna in skidorna i vallaboden för både mer fäste och glid. Mannen jag lämnade in skidorna till förklarade att det var svårt att lägga på något vettigt fäste utifrån de förutsättningar som rådde, men när han såg att jag hade nära till tårar lovade han att de skulle göra sitt bästa och gav mig en klapp på axeln. Jag ville allra mest ge honom en stor kram, men lät bli. 

Jag kanske bör förklara hur spåren såg ut i söndags förresten – eller snarare att det knappt fanns några spår! Antingen var de sönderkörda av de mer än 10 000 åkarna som passerat före oss, eller så hade de smält bort och förvandlats till vatten. På ett ställe var det till och med barmark, sjukt nog. 

Nåväl. Vägen mot Eldris var relativt snäll, med flera snabba nedförsbackar. Enda kruxet var att klockan började närma sig 19.00 och att mörkret föll. Sista kilometrarna var det i princip kolsvart, så jag la mig tätt bakom en annan åkare som kunde ta smällarna om sådana uppstod. 

Från Eldris var det bara nio kilometer kvar av de nio milen. Jag tryckte i mig en sista semmelbullen och drack en sista kopp buljong (tänk att jag genomförde hela loppet med enbart vatten, sportdryck, blåbärssoppa, buljong och bullar som förtäring!) och satte sedan av. Eftersom mina fötter värkte värre än vad de någonsin gjort förr försökte jag enbart staka sista biten, med undantag för uppförsbackarna. De nio kilometrarna kändes oändliga, men så plötsligt kom jag in på målrakan. Jag beslutade mig för att försöka åka om de få åkarna som låg framför mig och höll på att ramla på kuppen, men jag höll mig på skidorna och kunde glida in i mål med en hyfsad värdighet.

Väl över mållinjen kände jag mig först bara tom. Snart vibrerade dock telefonen till i fickan och det visade sig vara Johan som ringde för att gratulera mig till målgången (han följde min färd via sms). När han frågade hur det kändes brast det för mig och tårarna föll (hade gråtit lite mellan Eldris och Mora också, om jag ska vara ärlig). Precis som jag skrev igår var det en blandning mellan glädje, lättnad och framför allt mental utmattning som rymdes i de tårarna. 
Vi pratade några minuter tills jag fick syn på ett likadant grönt pannband som jag hade på mig, då avbröt jag samtalet snabbt och mötte upp Sandra för att ge henne en kram. Vi hade klarat det!

Det går liksom inte att beskriva hur Vasaloppet är, man måste själv åka det för att förstå! Men om jag ska försöka sätta ord på min upplevelse ligger "en känslomässig berg- och dalbana" nära till hands. Innan var det nervöst, efter starten kändes det superkul, efter 14 kilometer var det jobbigt för en kort stund och sedan roligt igen. Därefter började insikten om att det fortfarande var långt kvar gnaga, för att sedan bli mer och mer påfrestande. Till slut var jag nära att bryta ihop och det var bara beslutsamheten om att gå i mål som drev mig framåt. Väl i mål kände jag mig lättad, stolt och totalt utmattad i kropp och själ.

Just efter målgången kände jag "aldrig mer!", men redan nu, några få dagar senare, känner jag för att åka Vasaloppet igen. När allt kommer omkring är det trots allt helt fantastiskt att utmana sig själv till det extrema. Att dessutom klara av utmaningen är ren eufori. 

Nu blev det här en Vasaloppslång redogörelse för min upplevelse av loppet (dessutom ganska ogenomtänkt och absolut inte korrläst). Orkar ni inte läsa igenom allt (eller, av någon konstig anledning vill läsa mer om min upplevelse) finns det istället en kortversion i veckans Umeå tidning. HÄR hittar ni min krönika, på sidan 24. 

För jag har åkt Vasaloppet, fyfan vad jag är bra!

När den här bilden togs, strax efter klockan 20 i söndagskväll, hade jag just gråtit. Av lycka, av lättnad och framför allt för att jag var totalt slut på mentalt. 
Men jag tog mig till Mora, jag passerade mållinjen, jag åkte hela jäkla Vasaloppet!!!

Min inställningen till loppet var att det skulle bli tufft, men det gick förstås inte att förstå hur tufft det skulle vara förrän jag var mitt i det. 
Jag ska skriva ihop en längre Vasaloppsrapport, den kommer senare i veckan för er som är intresserade.

Det börjar dra ihop sig

Nu är det bara drygt 34 timmar kvar till loppet och det är mer än bara pirr i magen. Kaos är ett bättre ord. Antagligen är det en tilltagande nervositet i kombination med kolhydratsladdningen som spökar. Var ute på min sista runda – tömningspasset – i onsdags kväll och sedan dess har jag tryckt långt mer carbs än jag varit sugen på. Det är faktiskt rätt påfrestande att äta mer än vad jag känner för, men jag vet ju att jag kommer behöva den där extra energin i musklerna på söndag så det är bara att tugga på (jag vet, jag är allt en privilegierad jävel som kan fortsätta käka även efter att jag är mätt. Skäms över att klaga över en sån sak.). 

Imorrn är det dags för avresa till Dalarna. Sandra och Simon hämtar mig klockan 6 (!) så nu ska jag försöka sova. Får se hur det går med det här nervositetskaoset i magen. God natt!

Eldprovet

Bara fem dagar kvar till Vasaloppet. Det pirrar i magtrakten när jag tänker på det. 

För bara två månader sedan hade jag åkt totalt 7,5 kilometer skidor och tänkte att jag var tvungen sälja mitt startnummer eftersom jag hade tagit mig vatten över huvudet. Då gjorde det snarare ont i magen av att tänka på vad jag hade anmält mig till. 

Nu har jag skrapat ihop 328 kilometer i skidspåren. I tjugogradig kyla. I svettiga plusgrader. Ibland utan glid. Ibland på bakhala skidor. Ibland med bra valla. Jag har vurpat som fan, slagit mig gul och blå. Och mitt i allt detta har jag verkligen börjat uppskatta längdskidåkning som träningsform. 

Jag är fortfarande ganska usel teknikmässigt, men jag har åtminstone kul när jag stapplar mig fram. Jag ser så mycket fram till att sätta min fysik och mitt psyke på prov på söndag! I mål ska jag. Jag kommer bli så arg, ledsen och besviken annars. Fast den tanken vill jag inte ens snudda vid – nu handlar det om att bygga upp en målbild.

Sötklumpen

Alla som kommer hem till oss och träffar Smilla säger numera nästan samma sak: "Vad tjock hon har blivit!"
Ja, nog har hon allt blivit allt mer klumpformad vår lilla primadonna, men på djuraffären säger de att hon har ett hälsosamt hull som är fullt normalt för bondkatter. Och så länge hon mår bra ser jag det inte som något problem – alla ska väl inte behöva vara smala för att passa in idag? 

Tjock eller inte så är hon fortfarande väldigt söt den där katten. Kolla bara!

Så obeskrivligt tragiskt

Vilken mörk dag det här blev. 
Jag var ute och kämpade mot slasket i skidspåret när jag fick besked om att en bekant blivit mördad under natten. Även om jag inte kände personen väl har jag känt mig omskakad sedan jag fick veta. Det är så djupt tragiskt att ord inte räcker till.

Jävligt arg känner jag mig också över omständigheterna. Men eftersom ingenting är bekräftat, gärningspersonen inte har erkänt eller är dömd ligger jag lågt med ilskan. Riktar istället mina tankar till de anhöriga och hoppas att de får stöd och finner kraft att gå igenom det här. 

Vila i frid! ♥