Den långa vägen mellan Sälen och Mora

Det blev ingen sovmorgon att tala om på vandrarhemmet i Rättvik i söndags. Väckarklockan ringde klockan 02.30. Ja, ni läste rätt: 02.30! Tror jag aldrig klivit upp så tidigt tidigare, men det gick ändå förvånansvärt lätt att vakna till liv – jag antar att nerverna hade en del med det att göra.
Vi slet på oss skidkläderna och gick sedan för att äta frukost. Jag försökte få i mig så mycket som möjligt eftersom jag visste att det skulle dröja länge till nästa måltid. 

Klockan 03.30 hämtade bussen upp oss för att påbörja den långa resan till Sälen. Ja, egentligen är det bara drygt 13 mil emellan, men av någon anledning var det mycket trafik ute vilket orsakade lååånga köer. 
Strax innan sju var vi äntligen framme vid målområdet och då gick vi skyndsamt till vårt led (10, sist av alla) för att lägga ut skidorna i spåret för att få en bra plats. Tyvärr hade typ alla andra skyndat mycket fortare än oss så vi hamnade verkligen sist av alla. 

Vyn från vår startplats. Det var många, många tusen åkare mellan oss och eliten.

Med drygt tio minuter kvar till start var peppen hög.

Klockan 8 gick startskottet som vi visserligen aldrig hörde, men det märktes ju tydligt när den väldiga massan skidåkare framför började röra sig framåt. Första några hundra meterna gick genom väldiga vattenpölar, vilket skulle visa sig vara rätt signifikant för loppet i sin helhet. Ganska snart tog vattenskidåkningen dock slut och gick istället över i en lång väntan för att ta sig upp för den beryktade första backen. Bland det första jag gjorde var att ramla i branten och jag blev orolig för att jag inte skulle ta mig upp, men det löste sig bra. Lite senare hade jag en kvinna bakom mig som konstant trampade fast mina stavar och jag var ytterst nära att flippa på henne innan slutet. Jag lyckades dock tygla mitt kokande inre för att behålla en god stämning. 
Hur lång tid det tog att ta sig upp för hela fyrakilometersbacken vet jag inte eftersom jag aldrig kollade på klockan. Över en timme var det i alla fall – då förstår ni köns omfattning. 

När det väl planade ut sig och kön skingrades kunde jag åka på i ett hyfsat tempo. Jag stannade till efter kanske åtta kilometers åkning för att dricka honungsvatten ur mitt vätskebälte och samtidigt vänta in Sandra och Simon som hade fastnat bakom en trög gubbe i backen. När de dök upp kunde vi åka i samlad trupp till första kontrollen i Smågan. Där blev det ett kort stopp för sportdryckspåfyllning. 

När vi hade åkt 14 kilometer fick jag min första dipp. Tror den berodde på en kombination av att jag insåg hur jävla långt det var kvar och att hungern började slå till. När plötsligt spårmaskinen dök upp och drog upp nya, fina spår kom glädjen tillbaka. Då blev sträckan fram till Mångsbodarna en dröm! Och inne på andra kontrollen serverades det bullar – tänk semmelbullar fast utan grädde och mandelmassa – som jag kunde mätta magen med. 

Färden vidare mot Risberg gick bra den med. Det kändes fortfarande kul och jag slängde lite käft med andra åkare längs vägen. När jag kom fram till Risberg hade jag tappat mina "lagmedlemmar" och då de dök upp fick jag en förklaring. Simon mådde dåligt och var tvungen att bryta. Riktigt trist att tappa en del av "laget", men säger kroppen ifrån finns det inget att göra än att lyssna. 

Efter ett lite längre stopp åkte jag och Sandra vidare, nu mot Evertsberg. Nu började skidåkningen kännas i kroppen. Vägen fram till Oxberg blev sedan en kamp mot klockan. När jag väl såg kontrollen där hörde jag speakern ropa i högtalarna att "nu är det snart dags för det förargliga repet". "I helvete att jag ska missa spärrtiden", tänkte jag och ökade staktakten de sista 300 metrarna mot mål. Det var ingen fara på taket, men när Sandra dök upp inom synhåll började funktionärerna ställa för bommen. Då blev jag nervös. 
Lyckligtvis var de snälla (kanske för att Richard Herrey var åkaren framför henne?) och lät henne passera som sista åkare in. Jag andades ut, men hetsade sedan på att vi var tvungen att fortsätta för att inte riskera att fångas in av något annat rep. 

Vägen vidare till Hökberg är lite av ett svart hål för mig, antagligen gick jag in i en betongvägg under den sträckan. När jag kom fram till den kontrollen vågade jag lämna in skidorna i vallaboden för både mer fäste och glid. Mannen jag lämnade in skidorna till förklarade att det var svårt att lägga på något vettigt fäste utifrån de förutsättningar som rådde, men när han såg att jag hade nära till tårar lovade han att de skulle göra sitt bästa och gav mig en klapp på axeln. Jag ville allra mest ge honom en stor kram, men lät bli. 

Jag kanske bör förklara hur spåren såg ut i söndags förresten – eller snarare att det knappt fanns några spår! Antingen var de sönderkörda av de mer än 10 000 åkarna som passerat före oss, eller så hade de smält bort och förvandlats till vatten. På ett ställe var det till och med barmark, sjukt nog. 

Nåväl. Vägen mot Eldris var relativt snäll, med flera snabba nedförsbackar. Enda kruxet var att klockan började närma sig 19.00 och att mörkret föll. Sista kilometrarna var det i princip kolsvart, så jag la mig tätt bakom en annan åkare som kunde ta smällarna om sådana uppstod. 

Från Eldris var det bara nio kilometer kvar av de nio milen. Jag tryckte i mig en sista semmelbullen och drack en sista kopp buljong (tänk att jag genomförde hela loppet med enbart vatten, sportdryck, blåbärssoppa, buljong och bullar som förtäring!) och satte sedan av. Eftersom mina fötter värkte värre än vad de någonsin gjort förr försökte jag enbart staka sista biten, med undantag för uppförsbackarna. De nio kilometrarna kändes oändliga, men så plötsligt kom jag in på målrakan. Jag beslutade mig för att försöka åka om de få åkarna som låg framför mig och höll på att ramla på kuppen, men jag höll mig på skidorna och kunde glida in i mål med en hyfsad värdighet.

Väl över mållinjen kände jag mig först bara tom. Snart vibrerade dock telefonen till i fickan och det visade sig vara Johan som ringde för att gratulera mig till målgången (han följde min färd via sms). När han frågade hur det kändes brast det för mig och tårarna föll (hade gråtit lite mellan Eldris och Mora också, om jag ska vara ärlig). Precis som jag skrev igår var det en blandning mellan glädje, lättnad och framför allt mental utmattning som rymdes i de tårarna. 
Vi pratade några minuter tills jag fick syn på ett likadant grönt pannband som jag hade på mig, då avbröt jag samtalet snabbt och mötte upp Sandra för att ge henne en kram. Vi hade klarat det!

Det går liksom inte att beskriva hur Vasaloppet är, man måste själv åka det för att förstå! Men om jag ska försöka sätta ord på min upplevelse ligger "en känslomässig berg- och dalbana" nära till hands. Innan var det nervöst, efter starten kändes det superkul, efter 14 kilometer var det jobbigt för en kort stund och sedan roligt igen. Därefter började insikten om att det fortfarande var långt kvar gnaga, för att sedan bli mer och mer påfrestande. Till slut var jag nära att bryta ihop och det var bara beslutsamheten om att gå i mål som drev mig framåt. Väl i mål kände jag mig lättad, stolt och totalt utmattad i kropp och själ.

Just efter målgången kände jag "aldrig mer!", men redan nu, några få dagar senare, känner jag för att åka Vasaloppet igen. När allt kommer omkring är det trots allt helt fantastiskt att utmana sig själv till det extrema. Att dessutom klara av utmaningen är ren eufori. 

Nu blev det här en Vasaloppslång redogörelse för min upplevelse av loppet (dessutom ganska ogenomtänkt och absolut inte korrläst). Orkar ni inte läsa igenom allt (eller, av någon konstig anledning vill läsa mer om min upplevelse) finns det istället en kortversion i veckans Umeå tidning. HÄR hittar ni min krönika, på sidan 24.