Att få tummen ur – och uppröras av verkligheten

Jag har inlett det nya året med att göra saker som jag sagt/tänkt att jag ska göra länge. Enkla saker, men där tummen suttit ordentligt fastkilad. 
I helgen var jag och hälsade på en av mina kusiner, som jag hade sagt att jag skulle hälsa på redan i somras. Hon bor knappt ett kilometer från mig. Nu blev det ett spontant besök och det var förstås hur trevligt som helst. Skäms lite över att jag inte varit där tidigare. 

Idag gjorde jag nästa besök som jag velat göra länge: På Västerbottens museum. Jag har varit där i jobbet tidigare, men aldrig privat. 
Det visade sig att jag valt rätt tidpunkt för premiärbesöket då de fram till på söndag visar utställningarna Flykt och Syrien. Både skildrar de helveten som miljontals människor genomlider i världen idag och jag blev väldigt tagen av bilderna. Extra arg och ledsen blev jag över att se det ytterligare lidande som kvinnor i krigssituationer går igenom – för att de är just kvinnor. Att se bilder från Kongo på hur en sexårig flicka sitter i ett bad för att försöka lindra smärtan i underlivet efter att det trasats sönder när hon blivit våldtagen av soldater eller läsa om hur kvinnor inte kan lämna sina tält i flyktingläger på grund av risken att bli överfallna – ja, det får det att koka inombords och gå sönder inuti på samma gång. Jävla skitvärld. 

Så att säga att museibesöket var "trevligt" känns lite fel, men det var istället otroligt givande. 
Undra vad jag ska beta av på min prokrastingslista här näst? Något måste jag bocka av snart, för det har ju hittills blivit lyckat när jag väl fått tummen ur. 

Bild från utställningen Syrien som är fotad av Niclas Hammarström. Jäkligt starka bilder – har ni möjlighet att besöka utställningen innan den plockas ner på söndag tycker jag att ni ska göra det!