Dagens skidtur blev nästintill ett litet äventyr. Jag hade inte ens tänkt ge mig ut och åka idag eftersom jag kände mig sliten i kroppen, men i takt med att solen lyste allt starkare eskalerade även suget. Till slut kunde jag inte stå emot ("Hej, jag heter Anna och jag är skidolist", typ) utan kastade mig på cykeln med skidorna på ryggen. Jag skulle bara ta en liten tur och testa ett nytt spår var tanken. Kort efter att jag vek av från slingan jag känner till mötte jag en man som skidade mot åkriktningen. Jag reflekterade inte så mycket över det då. Efter en bit blev dock spåret sämre och sämre, när det sedan bar av utför fick jag åka i lössnö. Det var i och för sig kul – lite som att åka off-pist fast med slalomskidor som någon kluvit på mitten – men när det sedan planade ut blev det rätt jobbigt att stavarna sjönk långt ner i snön och att det saknades riktiga spår. Allra jobbigast var emellertid att jag åkte vilse: Plötsligt kom jag fram till en skylt som talade om att jag inte fick åka längre, för att jag då skulle jag komma in på en gård. I fyra kilometer åkte jag i cirklar, i lössnö, med ett visst stresspåslag och skenande skavsår. Till slut hittade jag åt den gröna markeringen som visade var spåret fortsatte. Vilken otrolig lättnad! Och om jag ska se det hela från den ljusa sidan så slutade ju min miss i att jag fick extra träning! Det passar ju oerhört bra när jag kanske mest av allt hade behövt vila idag........
Idag är det en speciell dag – och ändå inte. Idag är det mormors 90-årsdag, men eftersom hon dog för snart fyra år sedan kan vi inte fira jubileet med henne. Ingen hade varit gladare än jag om tjocka släkten hade åkt ut till torpet och trängts i det lilla köket och ätit tårta med ankägg i samtidigt som en massa katter sprungit runt fötterna och något hade gått snett som det brukar göra när mormor fyller jämt (på hennes 60-årsdag sköts Palme, när hon fyllde 70 rasade carporten ihop över hennes bil). Men nu går ju inte det. Istället har jag ägnat en stor del av dagens tankeverksamhet åt mormor och mints tillbaka på hurdan hon var: Stark. Självständig. Envis. Välkomnande Avslappnad. Oförställd. En av de häftigaste personerna jag någonsin mött. Mormor är en av mina stora förebilder i livet. Jag grunnar på en längre text om henne, jag hoppas jag får till det. De här minnesorden skrev jag om henne i tidningen när hon hade gått bort: Lördagen den 24 mars avled vår älskade mormor och farmor Gulli Hallgren vid en ålder av 86 år. Gulli föddes och växte upp på ett litet torp i Granåsen utanför Lycksele. I augusti 1954 flyttade hon till Joelstorp, gården som skulle bli hennes hem i nästan 60 år. Fastän maken Håkan avled 1971 och de fem barnen flyttade hemifrån en efter en har Gulli aldrig varit ensam. Hon har alltid haft sina djur. De djur som levt med Gulli har inte bara varit redskap i hennes jordbruk eller föremål för hennes intresse. De har varit hennes vänner. Såväl kor och hästar som höns och ankor har haft en egen historia som Gulli gärna berättat om över en kopp kaffe. Gulli hade ett stort hjärta och till henne var alla välkomna. Hon hade en förmåga att se det positiva hos personer hon mötte och acceptera allas olikheter. För oss, Gullis familj och släkt, har Joelstorp varit en lika naturlig som trivsam mötesplats där många fina minnen har skapats. Denna starka kvinna lämnar ett stort tomrum efter sig. Vi kommer att sakna vår mormor och farmor så.
En ytterligare fördel med att stambytet äntligen är klart är att Smilla äntligen kan bo hos mig igen! Det gick ju inte när renoveringen pågick, eftersom jag då skulle ha varit tvungen att utsätta henne för ett väldigt oväsen samt obehaget att vara instängd i ett rum hela dagarna. Nu har istället stambytet påbörjats hos hennes husse (ja, vi bor i samma förening. Jag gick med på att flytta ut från lägenheten, men inte från området) vilket innebär att jag får rå om henne i hela fem veckor! Och nu är det bara jag och Smilla igen, eftersom Findus har fått ett nytt hem. Han må vara helt underbart gosig, men jag är ändå glad över att Smilla är ensam katt återigen. Så länge Findus var med i leken såg jag inte röken av henne. Nu är hon däremot nästan överdrivet tillgiven. Hon följer mig som en liten hund och vill vara så nära mitt ansikte det bara går. Vilket förstås är på både gott och ont, men det är kul att hon börjat uppskatta närhet mer. Jag skojade härom dagen om att typ alla andra i min ålder börjat köpa hus, gifta sig och skaffa barn – medan jag själv skyr tvåsamhet, impulsshoppar en liten lägenhet och hänger med min katt. Men alltså, det är inte så jävla dumt ändå när jag tänker efter. Inte dumt alls faktiskt.
Plötsligt låg hon bara där framför mig, med blodet forsande ur munnen. Bredvid henne låg en brygga med tre konstgjorda tänder som slagits ut vid fallet. Jag var först framme vid henne, kvinnan som ramlat mitt på ljusa dagen på Vasaplan, och således den som fick tillkalla en ambulans. Snart anslöt sig en annan kvinna i min ålder till det lilla dramat och tillsammans kunde vi sätta upp den blödande kvinnan som blivit liggande på mage, och hålla henne sällskap till ambulansen rullade in. Det är kanske inte tjusigt att erkänna, men jag känner mig som en bra människa när jag kan hjälpa till. Som en superhjälte i miniatyr. Samtidigt tycker jag att det är så självklart och ingenting som förtjänar beröm från utomstående. Den egna, mentala klappen på axeln räcker gott. Motsatsen däremot, att inte hjälpa en medmänniska i behov av hjälp, förtjänar spott och spe utifrån. Kanske uppfylld av min "insats" på Vasaplan i lördags fortsatte jag lite på samma spår sent på natten, när jag på väg hem från krogen blev stoppad av en ung kille som hävdade att han "höll på frysa ihjäl" och undrade om jag kunde skjutsa honom på cykeln. "Javisst", svarade jag och sladdade med honom på pakethållaren genom den yrande snön och mörka februarinatten. Ingen livräddande insats, men en uppskattad gest i det lilla. Blir jag Årets medborgare mån tro?
I lördags lyckades vi (= jag, VD, Emma och Helena) äntligen dra ihop två lag för beachvolleyspel på Iksu. Förra året spelade vi några gånger (var det kanske bara två?) i olika konstellationer och pratade då om att försöka göra det till en regelbunden aktivitet, men som med så mycket annat lyckades vi inte få någon riktig kontinuitet. Kanske får vi till det i år? Hur som värmde vi upp med en timmes squash innan beachvolleyn. Vi körde no rules och det var hur kul som helst! Uppenbarligen bra träning också, då jag kände mig lite mör när vi senare klev ut i sanden. Vi hann köra två beachmatcher, bara vi fyra, innan en snubbe kom förbi vår plan och utmanade oss att köra mot hans gäng. Vi förklarade att vi inte var så bra, och då kontrade han med att det var inte de heller. Det visade sig snart att de kanske inte var några elitspelare, men däremot totalt livsfarliga! En kille i deras lag servade stenhårt, så hårt att jag misstänker att han försökte ha ihjäl oss. Och en annan körde några helt brutala smashar, så jag önskade att vi hade fortsatt spela bara vi fyra. Nästa gång säger jag nej till alla utmaningar. När vi hade lekt färdigt med bollarna (nej, inte motståndarlagets) åkte vi hem till VD och gjorde oss i ordning för en kväll med pizza, vin, Singstar och slutligen utgång. Jag hade inte varit ute "på riktigt" något tidigare i år så det kanske på tiden, men ärligt talat var jag mest trött. Det kanske inte är meningen att köra squash, beachvolley och fest på en och samma dag. Eller så börjar jag bli gammal. Jag fyller ju trots allt 27 om två veckor.
(Förra) veckans låt är definitivt Cleo ft Adam Tensta – Lika bra. Jag har ju en förkärlek för sexy songs och den här låten osar bara åtrå... För att uttrycka det fint, haha. Dessutom gillar jag beatet väldigt mycket: När jag sökt åt låten på Spotify och den går över till den instrumentala versionen brukar jag lyssna på den också eftersom musiken är så jäkla skön.
Jag kände en sån lycka förra söndagen när jag kom hem från vår lilla weekend. Inte bara för jag hade en kanonhelg i ryggen, utan också för att en färdigrenoverad toalett väntade på mig här hemma! Det var helt obeskrivligt skönt att få klampa in i en papp- och plastfri hall för att därefter premiärpissa i min alldeles egna toalett och inte i en barack. Dessutom blev ju resultatet väldigt tjusigt! I måndags åkte mamma hit ända från Lycksele för att hjälpa mig städa bort byggdammet. Ja, jag väldigt bortskämd – men det var faktiskt hon som insisterade på att få komma och hjälpa mig. Så framför allt är jag ju bortskämd med en underbar mor. När vi hjälptes åt att bära tillbaka möblemanget till hallen kände jag mig smått salig över att kunna bo normalt igen. Tänk vad fem veckors stök kan få en att uppskatta det lilla! Men att bli halvt tårögd av att ställa ett skoställ på plats känns nästan lite väl tacksamt.
Här kommer några halvcrappiga Iphonebilder som sammanfattar min och syrrans Sundsvallstripp lite mer. Pass upp för många matbilder!
Strax efter ankomst till Norrlands huvudstad (mm, eller hur...) trippade vi (okej, jag halkade snarare i höga klackar på isiga gator) bort till restaurang APA för att käka fredagsburgare.
Jag beställde förstås deras vegoalternativ med portabellosvamp, kikärtsröra och getost. Det är lätt den godaste vegoburgaren jag ätit – och en av de godaste hamburgarna alla kategorier faktiskt! Tryffelstripsen jag åt till var också himmelska.
På lördagen shoppade vi (eller jag, åtminstone) så det stod härliga till! Jag hittade bland annat bra selfieljus i en provhytt – och en skjorta som skymtas på bilden!
När vi lessnade på att bära kassar lyfte vi skrot istället. Hotellets gym var allt annat än välutrustat, men ett discopass lyckades vi få till ändå. Bra biccar på syrran där!
Efter gym och bastu (där jag för övrigt råkade flasha brösten för en okänd karl, men det är ju en annan historia) var det äntligen dags för middag igen. Den här gången på Udda tapas. Middagen inleddes med drinkar som fick mig att inse att jag aldrig ska dricka drinkar utan chili i igen.
Maten var så god att jag blev helt salig. Den grillade salladen uppe till vänster var helt jävla sjuk! Jag menar, hur gott låter det med "grillad sallad"? Och sen visar det sig vara det godaste på länge.
Vår sista måltid i Sundsvall blev en lagom romantisk Alla hjärtans dag-lunch på Ikea. Hyfsat mediokert i jämförelse med det vi ätit tidigare under helgen, men det kan ju inte vara lyx och överflöd jämt.
Här är min inledningskrönika från förra veckans tidning. Herregud, vad det här med att propagera för en minskad köttkonsumtion retar folk! Jag har fått mejl, insändare och nu, bara för en liten stund sedan, telefonsamtal från läsare som är arga över att jag "smutskastar" köttindustrin. Nåja. Det är ju kul att få reaktioner på det en skriver. Så om du också kokar av att läsa detta – välkommen att avreagera dig i kommentarsfältet nedan.
Den gångna helgen gav mig en god känsla som nog kommer sitta i resten av veckan, och förhoppningsvis längre än så! Jag och syrran blåste ner till Sundsvall i fredags, där vi checkade in på hotell, åt fantastisk mat och brände pengar i diverse butiker. Dessutom fick vi tid till att se På spåret-finalen tillsammans och köra ett litet överkroppspass i hotellets blygsamt utrustade gym. Det var ju långt ifrån en New York-vistelse, men ibland räcker det gott att förflytta sig några mil för en välbehövlig verklighetsflykt.
Peppade innan vi gav oss av. Sicken tur att helgen infriade förväntningarna!
Vet ni vad jag är så evinnerligt trött på? Jag är så trött på att unga människor med hela livet framför sig rycks ifrån oss alldeles för tidigt! Jag har varit på tre begravningar i mitt liv. En var för min älskade mormor. Hon var 86 år gammal när hon inträdde den eviga vilan – en sorgens stund, men ändå en naturlig följd efter ett långt liv och därmed lättare att acceptera på något vis. Min första begravning var däremot för Maja som gick bort blott 17 år gammal, så orättvist tidigt. Den andra var för Johan, som bara blev 21. Johan som jag planerade ett långt, kärleksfullt liv tillsammans med, men som jag bara fick låna för en kort tid. Det tog tid att acceptera, jag vet inte om jag gjort det fullt ut ännu. I fjol blev en tidigare kollega till mig tragiskt mördad bara en månad innan hon skulle bli 30. Och så i tisdags kväll fick jag beskedet att Anders, en av min brors bästa vänner, inte längre finns med oss. Anders, som bidragit med många skratt genom åren. Vila i frid kompis – och hälsa alla jag känner, om ni träffas där i en annan dimension! Nu vill jag inte det här något mer. Nu vill jag att de jag känner ska få leva långa, innehållsrika liv. Avslutar med en fin dikt jag hörde i veckan av Bodil Malmsten (som också gick bort alldeles nyligen), som passar i stunder som dessa: Du och jag kände varandra från början Kände Kände igen Var rädd om dig Jag är rädd Ingenting får hända dig Nej vad säger jag Allt måste hända dig och det måste vara underbart Kom tillbaka Kom tillbaks
Veckans låt kan ju inte vara någon annan än BeyoncésFormation! En starkt politisk låt där Queen B tar ställning för Black Lives Matters-rörelsen, mot rasism och (polis)våldet mot svarta. HÄR finns en bra artikel om låten, för en ökad förståelse för texten. Videon är för övrigt jävligt stark. Precis som Beyoncés framträdande på Super Bowl i söndags. Jävlar i min lilla låda, vad sugen jag är på att infinna mig på Friends arena den 26 juli!
Förra söndagen flyttade jag tillbaka till min gamla lägenhet. Det är förstås bara tillfälligt – Johan är bortrest och hade vänligheten att låna ut sin boning till mig så att jag skulle få slippa stambytet och toalettlösheten för en stund. Jag trodde det skulle kännas konstigt och kanske till och med lite vemodigt att bo här igen, men det känns faktiskt enbart skönt att få en semester från allt damm, täckpapper och plast. För att inte tala om hur skönt det är att ha tre meter till toan istället för tre trappor. Men det allra bästa med att bo här är att jag får hänga med katterna! Ja, katterna i plural eftersom J tagit ytterligare en kissemiss på prov. Smilla har inte bott hos mig sedan innan jul på grund av stambytet, så det känns himla fint att få rå om henne igen. Fast hon blir allt som oftast bortknuffad (bokstavligt talat) av Findus, som är en riktig myskisse. Har dock döpt om honom till Dr Jekyll and mr Hide då han på en millisekund kan gå från världens gosigaste till ett litet monster som hugger en jättehårt. Men trots det – livet med djur är jäkligt härligt alltså. Längtar tills den dag jag har min egna Noas ark med världens alla djur typ. Men just nu nöjer jag mig bara med att få ett hem där det finns en toalett och noll hantverkare så att Smilla kan bo hos mig igen!
Tyvärr går Smilla och Findus inte så bra ihop – det är mycket fräs och tillbakadragna öron. Men en kväll när jag skulle sova chockade de genom att ligga i sängen båda två. Så jädra mysigt!
Jag har haft en sån jäkla bra träningsstreak den senaste veckan, med fysisk aktivitet sex dagar i följd: Skidåkning, gym, ridning, gym, skidåkning och slutligen militärträning. Jag älskar när träningen blir såhär varierad, det är både roligt och bra för kroppen (vill jag tro, åtminstone). Idag är det dock vila som gäller. Under militärträningen igår kände jag mig hyfsat mör, så det känns föga lönt att försöka mig på ytterligare ett pass. Om inte annat för att jag kan behöva all kraft jag kan uppbåda till imorgon, när det är dags för min tredje skidlektion. Då står diagonalåkning på schemat – det växel jag är i särklass sämst på! Jag ser mest ut och känner mig som en sprattelgubbe när jag försöker diagonalåka, därför hoppas jag verkligen på bra coachning imorgon. I utbyte kommer tränarna få bra underhållning, hehe.
Med söt-Sillen i fredags. Ridning är verkligen en perfekt blandning av träning och fredagsmys!
I fredags blev jag förvånad över mig själv. Jag och Thiger hade bokat in en biodejt och såg The Hateful Eight. Den var grymt bra, Tarantino levde i vanlig ordning upp till förväntningarna och de nästan tre timmarna som filmen varade flög förbi. Ändå nickade jag till i biofåtöljen i slutet. Jag är verkligen helt slut på om fredagskvällarna – sitter jag hemma i soffan slutar det ofta med att jag slocknar innan 23. Helt hopplös är jag. Jag hade halvt lovat VD att möta upp henne och ett gäng tjejer på TC efter bion. Med tanke på att jag slumrat till i salongen beslutade jag mig för att det fick räcka med en öl och sedan dra hem. På nåt sätt slutade det dock med att jag hängde på när de drog vidare till O'Learys och från att ha haft halva foten i sängen stod jag plötsligt på dansgolvet och skakade rumpa. 03.20 tror jag klockan var när jag kom hem till slut. Som sagt: Ibland chockar en sig själv! Eftersom jag hann med typ en hel helg på fredagskvällen med ridning, bio och utgång tog jag det desto lugnare i lördags och hade en riktig söldag (ja, söldag som i att bara söla omkring) som avslutades med träning och storskalig falafeltillverkning. Mycket bra helg, men jäklar vad snabbt den var över!
Då jag varken har bilder från bion (eh?) eller utekvällen bjuder jag på en selfietriptyk istället!
