Jag och min katt

En ytterligare fördel med att stambytet äntligen är klart är att Smilla äntligen kan bo hos mig igen! Det gick ju inte när renoveringen pågick, eftersom jag då skulle ha varit tvungen att utsätta henne för ett väldigt oväsen samt obehaget att vara instängd i ett rum hela dagarna. 
Nu har istället stambytet påbörjats hos hennes husse (ja, vi bor i samma förening. Jag gick med på att flytta ut från lägenheten, men inte från området) vilket innebär att jag får rå om henne i hela fem veckor!

Och nu är det bara jag och Smilla igen, eftersom Findus har fått ett nytt hem. Han må vara helt underbart gosig, men jag är ändå glad över att Smilla är ensam katt återigen. Så länge Findus var med i leken såg jag inte röken av henne. Nu är hon däremot nästan överdrivet tillgiven. Hon följer mig som en liten hund och vill vara så nära mitt ansikte det bara går. Vilket förstås är på både gott och ont, men det är kul att hon börjat uppskatta närhet mer. 

Jag skojade härom dagen om att typ alla andra i min ålder börjat köpa hus, gifta sig och skaffa barn – medan jag själv skyr tvåsamhet, impulsshoppar en liten lägenhet och hänger med min katt. Men alltså, det är inte så jävla dumt ändå när jag tänker efter. Inte dumt alls faktiskt. 

Jag ledsnar aldrig på det här gulliga fejset.